26.3.2021
Pedagogik för minoriteter är en fråga om hållbar utveckling
Det är inte helt lätt att definiera vad minoritetspedagogik är, men Mårten Björkgren och Tom Gullberg vid Åbo Akademi koordinerar ett nordiskt forskarnätverk som gör ett försök bena ut vad termen innebär med avsikt att lansera den som begrepp.
Vad är minoritetspedagogik, och på vilket sätt skiljer den sig från annan tillgänglig pedagogik? I antologin Minoritetspedagogik i Norden som kom ut i början av mars 2021 görs en första kartläggning av bland annat vilka möjligheter språkliga minoriteter har att lära sig sitt språk och få undervisning i sitt eget språk i de nordiska länderna. Mårten Björkgren och Tom Gullberg vid Åbo Akademi har fungerat som redaktörer och är överens om att minoritetspedagogiken är kopplad till såväl mänskliga rättigheter som till hållbar utveckling.
– Europa och Norden kryllar av minoriteter: språkliga, etniska, religiösa, listan kan göras lång. I skolorna ser vi många olika minoriteter, inte minst kulturella. Varje skola är unik på något sätt och pedagogiken är den del av den kontext och omgivning skolan befinner sig i. Vi ser till exempel att tyngdpunkten i minoritetsskolor ofta ligger på identitetsfrågor och rent utbildningspolitiskt handlar det helt enkelt om överlevnad. I Norden har det historiskt sett varit trångt om utrymme både juridiskt och språkligt och många minoriteter har behandlats illa, säger Mårten Björkgren, akademilektor i pedagogik och religionsundervisningens didaktik vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi.
Lite förenklat kunde man säga att en minoritetspedagogisk verksamhet byggs upp av dels dess institutioner som exempelvis skolor, dels av dess didaktiska och pedagogiska kvaliteter och slutligen av bildning och normer, i enlighet med den danska pedagogen Alexander von Oettingens tre perspektiv.
Målsättningen är att fördjupa kompetensen kring hur man utformar såväl undervisning som lärarutbildning inom olika former av minoritetskontexter.
Med de här perspektiven som byggstenar ligger forskarnätverkets fokus på hur de nordiska ländernas lärarutbildningar utformas. Nätverket intresserar sig för hur länderna tar hänsyn till olika minoriteters behov av och rätt till undervisning på eget språk, exempelvis tyskan i Danmark, danskan i Slesvig/Tyskland, samiskan, finskan och meänkieli i Sverige samt de svenska skolorna och samer i Finland. Målsättningen är att fördjupa kompetensen kring hur man utformar såväl undervisning som lärarutbildning inom olika former av minoritetskontexter.
–Minoritetspedagogik är en fråga om huruvida olika kulturer och språk är värda att upprätthålla, och att det i så fall behöver finnas resurser för det. Hur det blir i praktiken beror på regering och på majoritetens välvilja. Ser man exempelvis på situationen för dem som talar jiddisch, som i Sverige är ett erkänt minoritetsspråk, så förstår man att det är utmanande att verkligen upprätthålla särskilda skolor och utbilda lärare, det blir fråga om stora resurser då gruppen är så geografiskt utspridd. Vi behöver arbeta på att skapa bättre förutsättningar för att få undervisning på det egna språket, och då blir ett av de långsiktiga målen att få in minoritetspedagogiken redan i lärarutbildningarna, säger Tom Gullberg, akademilektor i historiens och samhällslärans didaktik vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier.
Goda utsikter för forskning och samarbete
Man kunde kanske tro att situationen för de språkliga minoriteterna i Norden är något så nära likartad, men minoritetsgruppernas möjligheter att få gå i skola på eget modersmål och studera sitt eget modersmål i skolan varierar kraftigt beroende på var i regionen man finns. Långt ifrån alla minoriteters aktuella pedagogiska situationer är kartlagda. Nästa steg inom nätverket blir därför att titta på vilka strukturer som finns i dag och hur man kan utveckla dem.
–Ett faktum är att det inte finns några tydliga modeller för lärarutbildningarna, varken i Europa eller i Norden. Till exempel Stockholms universitet utbildar modersmålslärare i finska, men det finns ingen lärarutbildning för de sverigefinska skolorna. Vid Åbo Akademis klasslärarutbildning erbjuds en ämnesdidaktisk modul där det också ingår minoritetspedagogik och möjligheten att praktisera i en språköskola i Finland. Här ser vi en föregångare i Danmark där Institutet för minoritetspedagogik vid UC Syd i Haderslev nära tyska gränsen kommit längre än oss. Vi försöker utveckla olika modeller för att få in tänket, säger Björkgren.
Han och Gullberg är överens om att Åbo Akademi har ett särskilt ansvar i att medvetandegöra frågor som har med minoriteter att göra och de utmaningar som minoriteter upplever. Det handlar om rätten till god undervisning och rätten att vara den man är. Kanske kunde Åbo Akademi ha en mera sammanlänkande roll inom forskningen och ta ett ännu större ansvar på ett europeiskt plan?
– I Finland har vi en skyldighet att granska de språkliga rättigheterna och i förlängningen handlar det till lika också om majoritetsgruppens möjligheter att få undervisning om språkliga minoriteter. I grundskolornas undervisning i samhällslära ska man enligt läroplanen ta upp språkminoriteterna i Finland, men tyvärr finns det mycket begränsade och dessutom bristfälliga beskrivningar i våra finskspråkiga läromedel. I exempelvis Norge är situationen en helt annan, här finns en väldigt stark medvetenhet om exempelvis urfolket samerna, säger Gullberg. Han får medhåll av Björkgren:
–Inom nätverket talar vi ofta om att vi vill se en förändring i verksamhetskulturen, något som det hela nordiska kunde ha nytta av. Våra studerande kunde exempelvis få träffa lärare inom meänkieli, det skulle garanterat sätta igång processer. Vi hoppas också kunna samarbeta med språköskolor i Finland och engagera våra egna studerande som ett perspektiv för undervisningen.
Länk till publikationen:
https://issuu.com/svensk-osterbottniskasamfundet/docs/minoritetspedagogik_i_norden__2_