6.4.2022
Hur såg trolldomsförföljelserna ut i Svenskfinland?
Under påsken ser vi barn utklädda till påskhäxor traska omkring för att samla godis. För några hundra år sedan såg man inte med lika blida ögon på kvinnor som anklagades för att vara häxor och personer man misstänkte att sysslade trolldom. Hur såg förföljelserna ut i Svenskfinland? Ann-Catrin Östman är docent i historia vid Åbo Akademi och förklarar så här:
Det är Beata Persdotter i Jakobstad som först drar till sig vår uppmärksamhet när jag tillsammans med min kollega Marko Lamberg, forskare vid Tammerfors universitet, möter henne i olika dokument. 1689 anklagades hon för trolldom och drogs in i en mycket omfattande process då hon bland annat anklagades för åsamkande av sjukdom hos flera personer och påstods ha lyckats få en ung man att stjäla. Domstolsprotokollen visar att Beata var finskspråkig och hon kallades för ”Rijfs-finskan”.
I Finland är det i de österbottniska städerna längs kustremsan som de flesta av häxprocesserna ägde rum, huvudsakligen på 1670-talet. I dessa områden bodde och verkade såväl finsk- och svenskspråkiga som tvåspråkiga. Dylika situationer brukar leda till kulturella inflytelser och kulturella lån, men de kan också framkalla stereotypier och motsättningar. Spelade språk eller etnisk bakgrund någon roll när rykten spreds och anklagelser väcktes? Den här frågan har nästan helt och hållet har förbigåtts i tidigare forskning.
Drygt tio år innan fallet med Beata hade en rad av processer som involverat djävulsdyrkan och blåkullafärder drivits vid rådstugurätten i Jakobstad, och det flesta av de anklagade i dessa fall var kvinnor hemmahörande i staden. Redan under stadens första decennier behandlades dock ett flertal trolldomsmål av annat slag där också dödsdomar föll.
Den statistik som kan samlas ihop utifrån trolldomsfallen i Jakobstad visar att de flesta av de utsocknes som stod anklagade i trolldomsmål som berörde mer vardaglig magi var män, men att finsk bakgrund åtminstone i vissa fall ansågs vara graverande när lokalsamhället listade syndabockar och när rådstugurätten skulle besluta om lämpliga domar. Åtminstone en tredjedel av de personer som anklagades ett flertal gånger för trolldom under den senare delen av 1600-talet hade kopplingar till det finska. Andelen var antagligen större eftersom språkbakgrund är svår att fastställa.
Faktorerna bakom trolldomsprocesserna i det lilla Jakobstad tycks påminna om läget i huvudstaden Stockholm där också svenskspråkiga drabbades av anklagelserna, men där finskspråkiga behandlades på ett strängare sätt. Ryktena och ackumuleringen av illvilligt tal lade grunden för många av anklagelserna, och de hårdaste domarna förknippades av allt att döma lättare med finskspråkiga, något som på ett utmärkt sätt framgår av hur de lokala rätterna behandlade Beata Persdotter.
Vår fallstudie visar hur växelverkan mellan språkgrupperna inte var helt problemfri i det unga och lilla Jakobstad, men för att kontrastera och generalisera resultaten och täcka in hela det dåvarande Finland, för att inte tala om hela riket, borde mer omfattande och kvantitativa studier utföras.
Hur gick det för Beata då? Hon dömdes till döden men domen verkställdes aldrig och hon fick leva vidare, kanske främst tack vare hovrättens större benägenhet att i flera fall snarare tolka målen som uttryck för vidskepelse än som uttryck för riktig magi.
Fallstudien gjordes i samarbete med Marko Lamberg, forskare vid Tammerfors universitet. Vår artikel där Beatas historia finns med är publicerad i Historisk Tidskrift för Finland, 2021:1. Artikeln har rubriken ”Rijfsfinskan och utanförskapets börda Främlingskap och språkskillnader i trolldomsprocesserna i Jakobstad 1653–1713”. Se även Marko Lambergs bok Häxmodern. Berättelsen om Malin Mattdotter (SLS 2021)