Vi måste tala om hur vi talar om sex

Illustration: Johanna Bruun

Polletten trillade ner, dammen brast och fram forsade en strid ström av berättelser om sexuella övergrepp och sexuellt våld. Det som började med avslöjandet av Hollywood-producenten Harvey Weinstein och sexuella övergrepp i filmbranschen löpte vidare till andra branscher i andra länder. Men vad är det som gör sex och sexuellt våld så svårt att prata om? MfÅA träffade filosof och genusvetare Salla Peltonen för att tala om språket kring sex. 

De personliga berättelserna i #dammenbrister och  #övistoo Svenskfinlands motsvarigheter till #metoo var både omskakande och ögonöppnande att ta del av. Händelser och definitioner som varit vaga, som legat i gråzonerna kristalliserades i takt med att olika berättelser kunde läggas i en kontext av andras. Det målades upp mönster och tendenser, en viss systematik. Det framkom till och med flera enskilda personer eller instanser som tio eller till och med hundratals kvinnor hade liknande erfarenheter av, så kallade predatorer. De personliga berättelserna lämnade ingen oberörd, men frågan är hur vi går vidare. Vilka konkreta åtgärder kommer #metoo och #dammenbrister att få? 

Ett direkt sammanlänkat initiativ är givetvis lagmotionen om samtycke i sexualbrottslagen som togs upp till remissdebatt i riksdagen på initiativ av riksdagens kvinnonätverk den 8 mars i år. 

Förutom lagmotionen, som för tillfället utreds av Justitieministeriet, ligger fokus på utbildning kring frågor om sexualitet och sexuellt våld i centrum av debatten som följt i kölvattnet av Me Too-rörelsen. Också Salla Peltonen, doktorand i filosofi vid Åbo Akademi med specialisering inom epistemologi, språkfilosofi och etik, anser att lagen som sådan inte räcker till då man försöker komma åt skevheter i den kultur som sker människor emellan, i vårt sätt att samverka och agera i vardagen. Peltonen har verkat som frivilligarbetare vid Kvinnojouren och har således en djup insyn i vad våld och sexuellt våld mot kvinnor när det är som värst kan innebära i praktiken.  

Forskare i genusvetenskap Salla Peltonen framför ljusröd vägg.
Salla Peltonen, Foto: Johanna Bruun

Till lagförslaget om samtycke ställer sig Peltonen försiktigt positiv, men understryker att det är en mycket komplicerad fråga som kräver en djuplodad diskussion. 

– I Sverige har man en väldigt stark tilltro till lagen, men i praktiken haltar ofta tillämpningen av den. Trots att det finns en skillnad i diskussionen kring sexuellt våld mellan Finland och Sverige, ser man ändå att ett visst mönster upprepar sig i praktiken. 

– Det är viktigt att se över lagstiftningen och hur den tillämpas, men faktum är att vi har en lagstiftning gällande till exempel våldtäkt. Problemet är att tröskeln att dra ett fall genom hela det byråkratiska maskineriet – att gå till polisen och ta fallet vidare till domstolarna – kräver enormt med tid och energi, och det är inte alltid det går vägen. Sexuellt våld handlar ofta om händelser i inofficiella relationer, till exempel på en arbetsplats eller i det privata i hemmet. Det handlar om ett mönster i vår kultur. Lagen är ett formellt system som drar gränser för laglighet, den är inte känslig för moraliska aspekter gällande tvetydigheter och oklara situationer, säger Peltonen.  

Det är viktigt att se över lagstiftningen och hur den tillämpas, men faktum är att vi har en lagstiftning gällande till exempel våldtäkt. Problemet är att tröskeln att dra ett fall genom hela det byråkratiska maskineriet – att gå till polisen och ta fallet vidare till domstolarna – kräver enormt med tid och energi, och det är inte alltid det går vägen.

Ställer du dig då kritisk till samtyckeslagen?
– Vi måste kunna namnge fenomen och vi måste kunna lagstifta om sexuellt våld så att vi kan ställa folk till svars, men livet är också mångtydigt och vi är produkter av stora kulturella narrativ, det är inte alltid helt lätt att manövrera i den terrängen. Jag stöder givetvis feministisk lagstiftning, men det är ändå praktikerna som borde ändras. En samtyckeslag skyddar inte automatiskt kvinnor från våldtäkt, frågan är om sex utan explicit samtycke alltid är kriminellt, säger Peltonen.

Språket kring sex – en språngbräda till förändring

Peltonen anser att språket, sättet vi talar om och följaktligen tänker på sexuell samvaro, kan vara en grogrund för förändringen. Hon efterlyser en kritisk diskussion i efterdyningarna av Me Too och Dammen brister och önskar att tematiken kring Me Too skulle politiseras bortom det affektiva.

– Effekterna av Me Too och Dammen brister psykologiseras på ett sätt som riktar uppmärksamheten väldigt mycket mot individen, känslor, och drabbades rätt till upprättelse. Man kan ställa det här i kontrast till andravågsfeminismen på 1970-talet, som explicit politiserade sexualitet och makt. Då fanns det en starkt anti-psykologisk rörelse, där man till exempel ifrågasatte varifrån den psykologiska vetenskapen och de begrepp man rör sig med kommer och vilken kvinnosyn de manifesterar, säger Peltonen.

Peltonens hänvisning till 1970-talet är relevant för diskussionen kring sexuellt våld. Det var till exempel till följd av kvinnosaksrörelsen på 1970-talet och specifikt den amerikanska författaren, journalisten och aktivisten Lin Farley som begreppet sexuella trakasserier myntades och småningom populariserades. Genom det ordet kunde man nu namnge ett fenomen som inte var lika grovt som en våldtäkt men som ändå var ett kollektivt fenomen där kvinnor sexualiserades med syftet att förnedra dem.  

Kvinnor gavs verktyg för att se sina erfarenheter som en del av en könsmaktsordning. Under hela 1900-talet har kvinnor arbetat med att ta fram ord för namnlösa upplevelser av sexuellt våld som kulturen runt dem tigit om och därmed lämnat ouppmärksammade och följaktligen osynliga inför lagen. 

Varför är det individcentrerade perspektivet problematiskt?
– Vi har länge haft en diskursiv trend av maktanalys, identitetspolitik och erfarenhetsbaserad feminism, som sker inom ett starkt affektivt samhällsklimat. Det vore dags för en feminism som politiserar kollektiva upplevelser. Det handlar om kunskapsproduktion och vems röster som tas på allvar. Enligt mig är det den kollektiva och kulturella aspekten som är mest betydelsefull i Me Too, historierna visar ett mönster som går över klass- och generationsklyftorna. Jag hoppas att den feministiska analysen kunde bidra till att man delvis de-affektiviserar det som hänt. Istället för att till exempel säga att man har blivit personligen kränkt kunde man säga att man blivit utsatt för systematisk maktutövning. 

Maktutövning och viljan att dominera är central för definitionen av våldtäkt. Enligt Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet, som arbetar specifikt med forskning kring sexuellt och övrigt våld mot kvinnor i Sverige, har det visat sig – bland annat i form av intervjuer med förövare – att övergrepp i grunden sällan handlar om sexualitet och njutning utan i första hand om makt och dominans. Det är detta som gör sexuella övergrepp till ett så komplext fenomen. Sexualiteten är både högst privat och personlig, men den är också något socialt. De sociala aspekterna gör att det alltid blir relevant att fråga sig vilka personerna är och i vilket förhållande de står till varandra vid fall av sexuella övergrepp, anser Peltonen. 

– Om man till exempel har makten över någon annans arbetsplats agerar man inte på lika villkor i det sociala rummet. När det kommer till sex och sexuella trakasserier finns det alltid en personlig nivå, det är en annan sak än att bli diskriminerad genom att få lägre lön än en manlig kollega, säger Peltonen.  

Peltonen anser att den sociala kontexten är speciellt betydelsefull för sexuellt våld inom små samhällen, som Svenskfinland. 

– Det som är intressant med just Dammen brister är att det finlandssvenska samhället är så litet. Garanterad anonymitet är svårare i mindre samhällen. Det är alltid lätt att ha åsikter och ge riktlinjer på ett allmänt och abstrakt plan om hur en person ska agera efter att den har utsatts för sexuellt våld.  Men när det handlar om någon du ska möta varje dag eller någon i din egen familj, är det en helt annan sak, konstaterar Peltonen. 

Är det ett problem att diskussionen kring sexuellt våld är så könad? Att folk till exempel reagerade negativt på män som engagerade sig i Me Too med egna vittnesmål eller till och med bekännelser?
– Det är en utmaning att tala om de här frågorna på ett sätt som inte upprepar ett motsatsförhållande mellan män och kvinnor. Det skulle vara bättre att lyfta fram att vi alla lever med olika kulturella narrativ kring sex, men de här föreställningarna påverkar oss på olika sätt. Till exempel att sex för män sägs handla om prestation, medan kvinnor bör förhålla sig till olika kyskhetsideal. Det är viktigt att kunna se de könade mönstren och understryka att det verkligen är frågan om mönster som blivit könade men inte skulle behöva vara det, säger Peltonen. 

”Knulla, sätta på, panna, to bang”

Vad är då orsaken att sex verkar ha en så stark koppling till våld, dominans och maktutövning? En genomgång av vanliga ord för sex i talspråket kan ge en viss hänvisning. Man talar om ”att knulla”, ”att sätta på”, på engelska: ”to bang, hit or drill someone” och på finska att till exempel ”panna”. Det handlar i många fall om en direkt våldsam vokabulär där ett subjekt gör något åt ett objekt, det enda ord som understryker gemenskap är ”samlag”, vilket i sin tur låter kliniskt, rent av osexigt.

Peltonen håller med om att ett skevt förhållningssätt till sex och den man har sex med uttrycks i språket. Hon anser att problemet handlar om de dominerande narrativ vi har kring sex.  

– Erotik handlar väldigt mycket om någon form av spontanitet och begär, om saker som ibland är svåra att sätta i ord. Det finns väldigt få bra beskrivningar av sex både om man ser till litteraturen och medierepresentationen. I frågan om sexualitet har vi två ganska verklighetsfrånvarande uppfattningar: den ena är den starkt könade idén om heterosex som mannens erövring av kvinnan, där kvinnans makt ligger i att bestämma ”när hon ger sig”. I pornografin dras det här narrativet till sin spets i ett våldsamt sexuellt beteende, där kvinnan ändå alltid njuter. Å andra sidan finns det romantiska sexet – den första kyssen, de tända ljusen, och sex under täcket där inget visas, som också kan vara rätt orealistiskt. Sex påverkas mycket av olika visuella representationer och inom den heterosexuella kulturen är det ofta frågan om två helt olika uppfattningar om sex, frågan är hur man ska kunna förena dessa, säger Peltonen. 

Så sex är både privat och kulturellt?
– Ja, sex är personligt, men också kulturellt och historiskt format. Kopplingen mellan sexualitet, våld och makt syns i hur vissa representationer internaliseras, till exempel i att kvinnor själva börjar fantisera om att bli tagna med våld. Inom den kultur vi lever är det inte så konstigt att just detta blir den erotiska fantasin, eftersom vi matas med den hela tiden. Simone De Beauvoir beskriver till exempel hur en masochistisk psykologi utvecklas redan hos den unga flickan. Den unga flickan lär sig att kokettera och att det är i hennes kropp hennes värde sitter. Luce Irigaray å andra sidan skriver om att det inom den mansdominerande kulturen är just genom våld som kvinnan erotiseras, medan hon inom psykoanalysen är en ständig brist. Detta går också utöver män, då en man som inte är sexuellt aggressiv kan uppfattas som icke-attraktiv. 

Ja, sex är personligt, men också kulturellt och historiskt format. Kopplingen mellan sexualitet, våld och makt syns i hur vissa representationer internaliseras, till exempel i att kvinnor själva börjar fantisera om att bli tagna med våld. Inom den kultur vi lever är det inte så konstigt att just detta blir den erotiska fantasin, eftersom vi matas med den hela tiden

– Det är viktigt att inse att det sexuella livet inte existerar i ett vakuum, det är en del av våra liv och vi lever med väldigt motstridiga narrativ om vad sex ska betyda för oss. Är det ett behov, handlar det om närhet, handlar det om kommunikation och öppenhet inför den andra eller kärlek, är det en drift eller prestation?  Den filosofiska frågan är att få klarhet i vilken roll sex spelar i våra liv, och då blir frågor om kön och uppfattningar om manligt, kvinnligt, självförståelse och normativitet också centrala. Det handlar om att kunna se och förstå hur kulturella, historiska och sociala sammanhang även format hur vi ser och förstår oss själva och vår sexualitet. Skam och skuld är till exempel begrepp som ofta förekommer i kvinnors erfarenheter och berättelser om sex. De flesta kvinnor vittnar om ”dåliga sexuella erfarenheter”, samtidigt som en ”empowerment-feminism” vill att vi skall ta för oss, bestämma över våra egna kroppar, ha så mycket sex vi vill och spränga normer som skapar skuld och skam, säger Peltonen. 

Det är viktigt att inse att det sexuella livet inte existerar i ett vakuum, det är en del av våra liv och vi lever med väldigt motstridiga narrativ om vad sex ska betyda för oss. Är det ett behov, handlar det om närhet, handlar det om kommunikation och öppenhet inför den andra eller kärlek, är det en drift eller prestation?

Vad är det som gör sex och samtycke så svårt att prata om?
  Diskussionen om samtyckeslagen i Sverige kretsar väldigt mycket kring den jämställda heterofamiljen som ideal. Implicit associeras samtycke till att mannen bör fråga och kvinnan säga ja. Sex görs till en jämställdhetsfråga och det är bra. Samtidigt rör man sig med en lite märklig bild av sex som något man förhandlar sig till. Tar man inte då också bort något väsentligt i det som gör sex till vad det är? Sex är inte rationellt, det handlar om begär. Följdfrågan blir då givetvis vad det är vi begär?

Om vi inte kan tala om sex eftersom det delvis är något ordlöst, hur ska vi då närma oss problematiken?
– Det man kan göra är att titta på normerna i den heterosexuella ordningen. Det finns till exempel fortfarande väldigt starka uppfattningar om kvinnans anständighet. Kvinnor blir tvungna att agera och förhandla inom väldigt snäva ramar.  Mannens sexualitet å andra sidan beskrivs mera som en prestation, det handlar om erövring och virilitet. Man talar om hur länge ett samlag ska vara och om ”för tidig utlösning”, det är som att du tränar dig för en idrottsprestation. Det finns också en stark tanke om att mannen ”ska få kvinnan att komma”, som att kvinnan själv inte har någon del i sin egen njutning. Sexualiteten som norm för kvinnor och män utgör väldigt olika världar att röra sig inom och det är inte konstigt att det inte alltid går att mötas och dela upplevelser på ett jämställt sätt. Detta betyder förstås inte att män och kvinnor skulle vara okapabla att ta till sig olika narrativ och föreställningar om sex.  Kvinnor kan också vilja erövra och män vilja ha sex med någon de har känslor för, det är i sig inget givet att en man eller kvinna tänker eller förhåller sig på ett visst sätt, understryker Peltonen. Men feminister, framförallt den så kallade franska feminismen har lyft fram hur det överlag saknas ett språk för den kvinnliga sexualiteten och att det som könats som mannens sexualitet är normen för sexualitet i allmänhet. Många kvinnor kanske saknar ord för sin egen lust, vilket gör det svårare att identifiera när sex är bra eller dåligt eller överhuvudtaget tala om sexualitet, säger Peltonen. 

Kan man då säga att våra narrativ kring sexualitet åt båda hållen handlar om att objektifiera den andra, men på väldigt olika sätt: det ena ur ett våldsamt perspektiv och det andra ur ett väldigt känslosamt och romantiskt perspektiv?
– Ja, om du är skolad att begära någon på ett visst sätt, som ett objekt som ska erövras eller som att någon ska erövra dig, hur gör du när du ska möta den andra personen som en annan människa. Inom feminismen har frågan ställts huruvida två subjekt överhuvudtaget kan mötas erotiskt?

Det haltande språket är inte en slump

På samma sätt som språket kring sexualitet ofta är otillräckligt är sättet vi talar om sexuellt våld också haltande. Dels talar man med en väldigt klinisk och abstrakt ton med begrepp som sexuella trakasserier eller sexuellt ofredande. Ett praktexempel på detta var den rätt absurda omskrivningen ”oönskad intimitet” som Svenska Akademiens Nobelkommitte valde att benämna de beskyllningar om sexuella trakasserier som lyftes mot den så kallade Kulturprofilen.  I motsats till de vaga beskrivningarna finns den andra ytterligheten där man beskriver sexuellt våld på ett grafiskt snudd på pornografiskt sätt. Om vaga begrepp riskerar att förminska det som hänt, riskerar å andra sidan det grafiska språket att bli exploaterande och triggande. 

Är det en slump att vårt språk för att tala om de här sakerna är så otillräckligt?
– Det som Me Too bidrog till var att vi genom att dela berättelserna verkligen fick tydliga beskrivningar och därmed ett tydligare språk för sexuella övergrepp och sexuellt våld. Jag ser det nog som helt korrekt att påstå att det inte är en slump att språket är otillräckligt. Det finns ännu mycket kvar att göra för att sex och sexualitet kulturellt ska bli något bortom extremt könade mönster. Bara en sådan sak som att våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades så sent som på 1990-talet i Finland, säger en hel del. 

Det som Me Too bidrog till var att vi genom att dela berättelserna verkligen fick tydliga beskrivningar och därmed ett tydligare språk för sexuella övergrepp och sexuellt våld. Jag ser det nog som helt korrekt att påstå att det inte är en slump att språket är otillräckligt.

– I min mammas generation finns det folk som gifte sig för att de blev gravida, och då talar vi 1970-tal. På den tiden måste kvinnor ha manligt sällskap för att besöka barer och det var förbjudet att göra abort. Det fanns en läkare i Åbo som utförde aborter till priset av en månadshyra för en studerande. Det finns åtgärder som är en följd av 70-tals feminismen, vi har lagar som stiftades till följd av den kamp som fördes då, men det finns fortfarande mycket att göra och det är viktigt att vi fortsätter bli ännu tydligare i de här frågorna, att vi driver fram konkreta förändringar. Språkanvändning är extremt viktigt i den här kampen för det är genom den vi kan särskilja nyanserna, säger Peltonen.