Kort om sexualbrotts- och samtyckeslagen

En direkt följd av Metoo-rörelsen är lagmotionen om samtycke i sexualbrottslagen som togs upp till remissdebatt i riksdagen, på initiativ av riksdagens kvinnonätverk, på kvinnodagen den 8 mars i år. Motionen hade då skrivits under av 79 av de 200 riksdagsledamöterna. Lagmotioner leder sällan till direkta åtgärder, men till följd av diskussionen i riksdagen satte justitieminister Antti Häkkänen (Saml.) igång en expertutredning kring samtycke. Vid sidan av riksdagens arbete finns det ett medborgarinitiativ – samtycke2018, som arbetar med att driva fram ändringen i lagen.  

Definitionen av våldtäkt lyder enligt nuvarande lagstiftning så här: Den som genom våld på person eller med hot om sådant våld tvingar någon till samlag ska för våldtäkt dömas till fängelse i minst ett och högst sex år.

Så här borde paragrafen lyda enligt motionen: Den som är i sexuellt umgänge med en annan person utan dennes samtycke eller genom våld på person eller med hot om sådant våld tvingar någon till samlag ska för våldtäkt dömas till fängelse i minst ett och högst sex år.

I Helsingin Sanomat (3.5.2018) uttalar sig straffrättsprofessor Matti Tolvanen kring den finska sexualbrottslagen. Enligt honom borde lagen understryka att själva brottet i en våldtäkt är att självbestämmanderätten har inskränkts framom betoning på fysiskt våld som nu är gällande.

 Våldtäktslagen tar inte enligt Tolvanen i tillräckligt stor grad i beaktande till exempel att ett barn sällan kan utrycka motstånd till ett sexuellt närmande, då hen inte nödvändigtvis vet vad det är frågan om. På grund av att barn inte alltid gör fysiskt motstånd och att fysiskt våld därför inte har förekommit, döms våldtäkt av barn ofta som sexuellt utnyttjande av barn. Straffet kan i många fall bli lika långt som i en våldtäktsdom (våldtäkt i fall av misshandel: 1–6 år, i fall då misshandel inte förekommit: 4 mån–4 år och sexuellt utnyttjande av barn: 4 mån–4 år), men i just de här fallen blir det tydligt att maktförhållandet mellan förövaren och offret är en utmaning för sexualbrottslagen. 

Detta är något som den svenska samtyckeslagen, som träder i kraft i juli i år, har försökt råda bot på genom en så kallad oaktsamhetsrekvisit i lagen. Denna innebär att gärningsmannen kan dömas för våldtäkt utan uppsåt om han varit oaktsam i förhållande till barnets ålder. Lagen ska också lägga mindre vikt vid offrets fysiska mognad, vilket strävar efter att minska sexuella övergrepp mot unga flickor som redan är i puberteten, som är den mest sårbara människogrupperna för sexualbrott. 

Den svenska samtyckeslagen innebär alltså att det inte längre ska krävas att gärningsmannen har använt sig av våld eller hot, eller utnyttjat ett offers särskilt utsatta situation, för att kunna dömas för till exempel våldtäkt. 

Enligt det svenska regeringskansliet är grundprincipen för samtyckeslagen att sex ska vara frivilligt. Om det inte är frivilligt så är det olagligt. Parallellt med lagen har den svenska regeringen gett Brottsoffermyndigheterna uppdraget att ta fram informations- och utbildningsinstanser gällande sexualbrott speciellt riktade till barn och unga men också till vuxna som arbetar med unga. 

I Tyskland klubbades en samtyckeslag igenom redan år 2016. Enligt den tyska lagen räcker det med att offret sagt nej eller till exempel gråter för att en person ska kunna dömas för våldtäkt. Tidigare krävdes det i likhet med den finländska lagen att offret bevisligen har försökt försvara sig i en situation där fysiskt våld ingått. 

Trots att det verkar finnas ett moraliskt konsensus kring att sex ska vara frivilligt är samtyckeslagen rent juridisk rätt radikal. I praktiken vänder den på bevisbördan. I vanliga brottsfall är den åtalade oskyldig tills motsats bevisas, i och med en samtyckeslag blir bevisbördan betydligt mer diffus och ansvaret att visa sin oskyldighet vänds på den åtalade. I praktiken är det många, speciellt rättslärda, i både Sverige och Finland som uttryckt skepsis mot att samtyckeslagen skulle öka antalet fällande domar. Styrkan med en samtyckeslag sägs ligga främst i förebyggande och sexualupplysande syfte. 

Det är trost allt möjligt att frågan om samtycke i sexualbrottslagen bara är en tidsfråga. Faktum är att Finland år 2015 tillsammans med en mängd andra europeiska länder skrev under den så kallade Istanbulkonventionen eller Europarådets konvention som den officiellt heter. Istanbulkonventionen fördömer alla former av våld och understryker att våld mot kvinnor är ett uttryck för historiskt ojämnställda maktförhållanden mellan kvinnor och män och att det här våldet är könsrelaterat på en strukturell nivå. 

Enligt artikel 36 i konventionen ska sexuellt våld, inklusive våldtäkt alltid dömas om det inte funnits samtycke. Finland har alltså bundit sig till att ratificera Istanbulkonventionen, men kommer troligtvis att göra det först efter att övriga nordiska länder visat modell. Som jämförelse kan man ta kriminaliserandet av våldtäkt inom äktenskapet som gjordes straffbart i Sverige år 1962, i Norge år 1963, i Danmark 1965  och i Finland år 1994.