Asylprocessen behöver förnyas – EU har ett stort ansvar

Foto: Bigstock

Färsk forskning visar att Migrationsverkets tolkningslinje i asylbeslut har skärpts, utan att lagstiftningen har ändrat. Detta leder till oroväckande myndighetsmisstro, anser forskare.

Det är dags för Migrationsverket att sluta säga ”titta inte hit, allt är bra här”. Det ligger i allas intresse att vi får klarhet i om det finns nånting vi kunde göra bättre, och i så fall vad.

Porträttbild på Elina Pirjatanniemi i svart, tjock halsduk
Elina Pirjatanniemi. Foto: Johanna Bruun

Det säger Elina Pirjatanniemi, professor i internationell rätt vid Åbo Akademi. Hon har tillsammans med kolleger vid juridiska fakulteten vid Åbo universitet och diskrimineringsombudsmannen utrett de förändringar som skett i besluten om internationellt skydd. I den empiriska pilotstudien jämfördes Migrationsverkets beslut åren 2015 och 2017 för 18–34-åriga irakiska medborgare som sökt asyl i Finland.

Resultaten visar att Migrationsverkets tolkningslinje har skärpts mellan dessa två år. Det har blivit svårare att få asyl. Det finns ingen förklaring till skärpningen i lagen, det vill säga lagstiftningen har inte ändrat. Pirjatanniemi säger att forskarna egentligen inte hade några förväntningar på studiens resultat, men eftersom det funnits så många olika uppfattningar och mycket åsikter om Migrationsverkets verksamhet ville man granska detta på ett neutralt sätt. Genom samarbetet med diskrimineringsombudsmannen fick forskarna tillgång till asylbesluten som annars är hemliga och man granskade både positiva och negativa beslut.

– Jag överraskades av att trenden är så tydlig. Tolkningslinjen har blivit striktare och tröskeln till att den asylsökandes argument ska godkännas som trovärdiga har stigit. På basis av det här materialet kan vi konstatera att tröskeln är väldigt hög, säger Pirjatanniemi.

Oroväckande utveckling

Enligt henne kan man inte sätta fingret på exakt när skiftningen skett men det intressanta är att förändringen skett utan att lagstiftningen har ändrats. Utvecklingen som studien visar på kan anses oroväckande både vad gäller att uppfylla grundläggande och mänskliga rättigheter och för den finländska rättsstaten.

– Förstås har myndigheter en prövningsmarginal vid förvaltningsbeslut, men att en så här enorm förändring sker utan lagändring är nånting vi borde titta närmare på.

Pirjatanniemi säger att forskningsrapporten har begränsningar och hon räknar med att det blir en fas två i undersökningen. Däremot tror hon inte att förklaringen är så enkel att hitta. Man borde göra fler jämförelser och dessutom jämföra mellan olika grupper, till exempel afghaner och somalier och se om samma förändring skett där. Forskarna har heller inte beaktat landinformationen, det vill säga hur det bedömda säkerhetsläget i olika länder beaktats i besluten.

Inför att forskningsrapporten publicerades hoppades Pirjatanniemi på att den skulle skapa en saklig, analytisk diskussion, gärna så att både Migrationsverket och ansvariga politiker deltar och förklarar.

– Rapporten är ett inlägg i debatten, så som alla forskningsresultat är. Inte kan vi kräva nånting men den här typen av rapport ger möjlighet till diskussion. Vi har ett representativt sampel av anonymiserat material, vi är inte aktivister som samlat enbart negativa fall för att visa att Migri gör fel. Jag förstår att Migri inte kan diskutera enskilda fall men de här resultaten kan diskuteras utan att bryta mot sekretessen. Migrationsverket är ansvarigt för sina tolkningar och borde också kunna förklara dem.

Det här är samhälleligt viktiga frågor, enligt Pirjatanniemi. Att som förklaring bara hänvisa till att våra myndigheter alltid agerar på bästa möjliga sätt, räcker inte.

– Det kanske är så att Migri agerar på bästa sätt, men det verkar hos många finnas en misstro mot deras beslutsfattande, och det är inte bra att människor inte litar på en så viktig myndighet. Dessutom finns det en viss eskaleringsrisk, litar man inte på en myndighet, kanske det leder till att man inte litar på en annan heller.

Migrationsverket förklarar sig

När rapporten publicerades i slutet av mars 2018, gick Migrationsverket ut med ett pressmeddelande som svar på resultaten. Som en förklaring uppger verket bland annat att en internationell jämförelse som utfördes i slutet av 2015, utgående från regeringens asylpolitiska åtgärdsprogram, har påverkat verkets asylbeslutsprocess under denna period. Då förband sig Finland att skapa enhetlig asylpraxis med EU och de nordiska länderna.

Dessutom påpekar Migrationsverket att studien inte observerar betydande
förändringar i till exempel familjestrukturer, eller den landinformation som gäller hemorten. Verket uppger att de sökandes profil ändrades hösten 2015 på så sätt att många unga, irakiska män anlände till Finland.

Pirjatanniemi har tagit del av Migrationsverkets pressmeddelande och anser det mycket positivt att verket är villigt att diskutera situationen.

– Landinformationen är utan vidare en viktig aspekt, men förändringarna är så stora att de måste analyseras mer i detalj.

Enligt Pirjatanniemi räckte inte forskarnas tid till för att koda landinformationen på ett sätt som gjort en statistisk analys möjlig.

– Dessutom ska asylbesluten alltid bygga på individuell bedömning, vilket betyder att landinformationen inte kan vara det enda som styr här. Migrationsverkets kommentar om att profilen är annorlunda förstår jag inte riktigt i ljuset av vårt material. Vi hittade inte stora ändringar i profilen.

Är du nöjd med den diskussion er forskningsrapport föranledde?

– Visst är jag det. Vi var oroliga för en osaklig debatt med bland annat personliga påhopp, men i det stora hela har diskussionen varit mycket saklig. De berörda myndigheterna har visat intresse och dialogen fortsätter. Däremot kan ingen rå över att forskningsresultaten också används som ett slagträ i den eldfängda debatten, en del har nödvändigtvis inte läst till exempel våra avgränsningar så noga och har därför dragit för långtgående slutsatser av rapporten.

Flyktingströmmen sinar inte – tvärtom

Strömmen av asylsökande till Europa – som i en global jämförelse inte är stor – väckte bekymmer i de flesta europeiska länder när den drastiskt ökade 2015.

– Vi ser ju det i EU:s flyktingpolitik nu, det är ganska kaotiskt och man vet varken ut eller in. En del länder vill ha mera samarbete, andra vägrar fullständigt att samarbeta. Det här har lett till att enskilda länder fattar olika politiska beslut och lagstiftningen har stramats åt i många europeiska länder.

Enligt Pirjatanniemi borde man tänka helt om vad gäller flyktingproblematiken – för flyktingströmmarna kommer inte att ta slut, snarare tvärtom.

– Tänk till exempel på avtalet som EU har med Turkiet om att migranter som kommer från Turkiet till de grekiska öarna ska skickas tillbaka till Turkiet. Man kan säga mycket om det avtalets karaktär, men tänk den dag så Erdogan tröttnar på EU och upplöser avtalet. Eller om någonting annat händer i världen som tvingar folk på flykt?

Pirjatanniemi räknar också upp klimatförändringen som en framtida orsak till flyktingströmmar och konstaterar att det börjar vara i sista sekunden nu att tänka ut klyftigare metoder att handskas med människor på flykt.

– Den lagstiftning vi nu har, som myndigheterna tillämpar, är i grunden väldigt individualistisk: just ditt liv måste vara hotat av en viss typ av orsak, för att du ska kunna få asyl. Flyktingkonventionen som är grunden för lagstiftningen var en respons på den europeiska flyktingkris som fanns under och efter andra världskriget. Det är klart att den situation vi har idag är nånting helt annat. Till exempel flyr människor på grund av miljöproblem men vi har inte ens något vedertaget uttryck för det, de ryms inte in i flyktingdefinitionen. Och att vi har så här rigorösa system där vi individuellt analyserar varje situation, det är frågan om ifall det är bästa sättet att hantera situationen.

Hur borde man gå vidare – vem ska fundera ut bättre metoder?

– Jag sätter ett stort ansvar på EU. EU är en viktig aktör, både när det gäller människorättsfrågor men också som en ekonomisk makt, och är också en betydelsefull utvecklingsbiståndsgivare. Politiskt sett är det här en väldigt svår fråga för EU, men där skulle vi ha ett forum, eftersom vi redan har ett gemensamt regelverk och i princip ett ganska effektivt sätt att övervaka varandra – åtminstone så länge som stater känner solidaritet med varandra, vilket de tyvärr inte alltid gör. Det är sedan en annan femma att de flesta som flyr i världen, om det sedan är internt eller över landsgränser, finns i utvecklingsländer. Här kommer andra aktörer in, så som Världsbanken. Det bästa vore ju att ingen behöver fly. Vi borde inte såsa till processer som i Syrien. Krig leder alltid till flyktingar.

Principen om första asylland, som är inskriven i Dublinförordningen, förorsakar också sprickor i solidariteten inom EU. Principen förutsätter att det första landet dit flyktingen kommer ska behandla asylansökan, vilket innebär att trycket blir störst i Sydeuropa.

– Det är en märklig regel, som fungerar väldigt dåligt. Jag känner inte till hur den har uppkommit men kanske man har tänkt att det är små mängder människor som kommer lite härifrån och därifrån. Så har det ju inte varit. Det är inte vettigt att Italien, Malta och Grekland tar emot de flesta flyktingarna medan vi andra lutar oss tillbaka. Jag tror att finländarna skulle ha en ganska annorlunda syn på first-country-rule om det plötsligt började strömma in människor till oss från Karelen, vi har en lång gräns ut från EU.

Finland behöver invandring, folk kommer hit, vi kanske till och med utbildar dem, men slänger sedan ut dem igen. Vad vinner vi på att vara så ovälkomnande?

– Jag vet inte. Men det vet jag, som rättsvetare, att en åtstramning av lagstiftningen, till exempel då man gör familjeåterförening nästan omöjligt, är ett politiskt beslut. Det betyder att man måste fråga politiker och väljare, vill vi ha det så här?

 

Om rapporten
Till forskningsgruppen hörde förutom ÅA-professorn Elina Pirjatanniemi, professorn i rättssociologi vid Åbo universitet Anne Alvesalo-Kuusi, pol.dr. Elsa Saarikkomäki, jur.mag. Nea Oljakka, doktoranden Johanna Vanto och professorn i offentlig rätt vid Åbo universitet Juha Lavapuro.

Studien ”Kansainvälistä suojelua koskevat päätökset Maahanmuuttovirastossa 2015–2017. Pilottitutkimus 18–34‐vuotiaita Irakin kansalaisia koskevista myönteisistä ja kielteisistä päätöksistä” har publicerats på finska på Åbo universitets juridiska fakultets webbsidor: http://www.utu.fi/fi/yksikot/law/tutkimus/katsauksia-ja-tutkimusraportteja.