Välja riksdag med lott?

I panelen satt Johanna Suurpää (fr.v.), Liisa Hyssälä, Eero Heinäluoma, Elina Pirjatanniemi och Kimmo Grönlund.

Finland behöver nya former för politiskt deltagande. Åbo Akademi deltog i sommarens SuomiAreena för att sätta fart på en diskussion om vilka dessa kunde vara.

Ett åttiotal personer trotsade sommarhettan på Björneborgs stadshus innergård för att ta del av Åbo Akademis paneldiskussion på SuomiAreena i mitten av juli. I panelen deltog professorerna Kimmo Grönlund och Elina Pirjatanniemi från Åbo Akademi, Eero Heinäluoma (riksdagsledamot, SDP), Liisa Hyssälä (rådgivare vid Sitra, f.d. riksdagsledamot) och Johanna Suurpää (direktör, justitieministeriets enhet för demokrati, språk och grundläggande rättigheter), med journalist Eeva Lehtimäki som moderator. Diskussionen ordnades som del av Åbo Akademis 100-årsjubileum.

Rubriken för diskussionen var ”Voisiko eduskunnan valita arvalla? Yhdenvertaisuuden toteutuminen vaalidemokratiassa” som i svensk översättning blir ”Kunde man välja riksdag med lott? Hur väl uppnås jämlikhet i en valdemokrati?”

Professor i statskunskap Kimmo Grönlund håller med om att rubriken avsiktligen var ämnad att väcka uppmärksamhet, men säger att den inte är så långsökt. Finland behöver nämligen nya sätt för politiskt deltagande. Opinionsundersökningar visar att medborgarna har ett mycket stort intresse för politik, men att det ändå är många som låter bli att rösta i val och bara en bråkdel som aktiverar sig inom de politiska partierna. 

– I princip är riksdagsval genom lott ett seriöst förslag. Jag är inte så naiv att jag tror man kan ersätta val och valdemokrati med lottning, men det finns goda skäl att tänka om, säger Grönlund.

– Jag talar alltså inte emot val, men jag talar för en kompletterande metod som valdemokratin kunde dra nytta av. Människor köper inte längre hela ”paketet” och de ideologier partipolitiken ger. De är mera intresserade av enskilda sakfrågor.

För jämlikhetens skull finns det ett stort behov att aktivera befolkningen politiskt. De finländska valundersökningarna visar att det finns grupper i samhället, till exempel unga personer med låg utbildning, där bara cirka 40 procent röstar. Samtidigt är valdeltagandet bland högutbildade personer i övre medelåldern över 90 procent.

Som professor i statsrätt och folkrätt anser Elina Pirjatanniemi att detta är en oroväckande tendens, eftersom vi vid val väljer en lagstiftande församling och ett ojämnt deltagande gör representationen skev.

– Om vi har grupper i samhället som inte anser sig vara representerade inom politiken, varför skulle de då vara intresserade av de resultat som kommer därifrån? I längden krackelerar lagstiftningens trovärdighet och hela rättsstatens idé lider via en omväg som ur mitt perspektiv är problematisk, säger Pirjatanniemi.

– Det uppstår svåra bieffekter om vi har grupper som tänker att demokratiskt stiftade regler inte gäller dem. Det är en orsak till att vi som rättsvetare kämpat hårt för till exempel fångarnas rätt att rösta. Inga grupper i samhället ska vara utanför. Symbolfrågor som bibehåller människors medborgarskap är väldigt starkt förankrade i människorättstänkandet.

Deltagande demokrati

Professorerna säger att medborgarinitiativen sedan de infördes år 2012 har hämtat in en ny dynamik i politiken. Samtidigt når den nuvarande finländska modellen inte ända fram till ett direkt medborgerligt inflytande, eftersom 50 000 namn endast medför att ärendet tas upp till behandling.

En mera direkt metod som stöd för medborgarinitiativen kunde vara folkomröstningar. Ett annat alternativ kunde vara att stöda valdemokratin med så kallade medborgarpaneler. 

Medborgarpaneler samlar slumpmässigt valda personer i mindre grupper för att ge sin syn på samhälleliga frågor. Innan grupperna gemensamt kommer fram till beslut får deltagarna ta del av all väsentlig information som finns tillgänglig och diskutera frågorna under moderering.

– En medborgarpanel är helt slumpmässigt vald, precis som i en opinionsundersökning. Däremot agerar panelerna som politiker, de samlas för att diskutera och får all information de behöver för att kunna ta ett beslut, säger Grönlund.

– Många forskare runtom i världen, däribland mitt team vid Åbo Akademi, har experimenterat med det här länge och vi menar att vanligt folk är kapabla att agera politiker.

En idé har varit att införa en andra kammare till parlamentet. Den skulle väljas genom lottning och kunde anses få fram en genomtänkt folkopinion som i svåra fall kunde stärka de politiska beslutens legitimitet. Ett aktuellt exempel på ett fall där man kunde dra nytta av medborgarpaneler är landskapsreformen.

– Folk har inte tid och kapacitet att hålla sig ajour med den komplexa verklighet som råder inom social- och hälsovården. Samtidigt påverkar reformen den kommunala autonomin, så det skulle vara jätte­viktigt att förankra den i en genomtänkt folklig opinion, säger Pirjatanniemi.

Grönlund och hans kolleger vid Åbo Akademi har gjort återkommande försök med medborgarpaneler sedan 2006. Det har visat sig att diskussionerna och bakgrundsmaterialet gör att deltagarna ställs inför perspektiv som kanske är överraskande och tvingas problematisera sin egen hållning.

I förlängningen kunde detta hjälpa till att motverka populismen.

– Om vi tittar på de valundersökningar vi gör efter varje val så visar det sig att människor som har en förenklad bild av politik – det vill säga personer som säger att politikerna bara pratar i stället för att agera eller att kompromisser är att sälja sina principer – tenderar att rösta på Sannfinländarna, säger Grönlund.

– Det här tyder på att de inte har förstått att den linje de själva driver inte är allas linje. På det sättet är politikerna bra, de förstår att politiskt beslutsfattande tar tid. En demokrati ska inte vara snabb.

Ett nytt hinder?

Den övriga panelen på SuomiAreena var rätt öppen för nya former av medborgerligt deltagande. Mest skeptisk var Eero Heinäluoma, som bland annat poängterade att den nuvarande formen tvingar politiker att stå till svars för sina beslut. Om medborgarna är missnöjda blir det ingen ny mandatperiod.

Grönlund och Pirjatanniemi håller med om att ansvarsskyldigheten är det nuvarande systemets stora styrka. Samtidigt säger Pirjatanniemi att hon tror att politikerna är rädda för att ett ökat medborgar­inflytande ska medföra ännu ett hinder att driva igenom sina mål.

– I samband med landskapsreformen har grundlagsexperter kritiserats för att de bromsar allt. Det är visserligen inte sant men jag förstår udden i kritiken, det är problematiskt när det är en viss typ av elit som hanterar de här frågorna. Samtidigt är det här ett argument för att ha en bildad folkopinion som stöd, säger Pirjatanniemi.

Så med paneldiskussionen bakom sig, vilka nya perspektiv tycker forskarna själva att de kan ta med sig från SuomiAreena?

– Det var trevligt att se att publiken, trots hettan, var intresserade av de innovationer som Kimmos team har arbetat med. Jag fick känslan av att människor faktiskt söker nya kanaler att delta i den politiska processen, säger Pirjatanniemi. 

– En diskussion med erfarna politiker, såsom Heinäluoma och Hyssälä, är givetvis alltid givande. Det interna perspektivet som de har är värdefullt att ta del av som forskare. Vi vid Åbo Akademi borde intensifiera vårt samarbete med andra centrala aktörer i samhället, såsom till exempel riksdagsledamöter.  

Grönlund är inne på samma linje.

– Diskussionen var mycket lyckad, som statsvetare tar jag universitetens tredje uppgift på allvar. Särskilt i fall där vi själva har forskat i något, är det viktigt att föra fram den kunskap som vi har och delta i samhällsdebatten på ett konstruktivt sätt, säger Grönlund. 

– Diskussionsklimatet har hårdnat under de senaste åren men vi bör försvara demokratin och finna lösningar som kan förnya demokratin så att det polariserade samhällsklimatet kunde hitta vägar till dialog och samförstånd. Om inte det nuvarande systemet förnyas, kan demokratin faktiskt vara i fara. 

Diskussionen går att ses i Åbo Akademis YouTube-kanal: www.youtube.­com/aboakademi.