Skriv här det du söker efter!

Nationalromantiken spökar i ytterhögerns språkkonflikt

Nationalromantiken spökar i ytterhögerns språkkonflikt

Mellankrigstidens högermän och nazister hade samma konflikt med tvåspråkigheten som våra dagars nazister och högerextrema krafter. En av föreställningarna som ligger till grund för konflikten är samma etniskt centrerade nationalism som idag delas av identitetspolitiker på både vänster- och högerhåll.

Mats Wickström är docent i nordisk historia vid Åbo Akademi där han också är anställd som forskardoktor i minoritetsforskning.

Inom minoritetsforskningen har han bland annat tittat på de finlandssvenska nazisternas och högerradikalernas förhållande till språkfrågan under 1930- och 1940-talen.

Under intervjun pratar vi om händelserna för åttio år sedan också om kopplingen mellan etnonationalism och dagens identitetspolitik som anammas av motsatta parter i det politiska spektret. Vi pratar också om hur språkfrågan bland de högerextrema i Finland överlevt till våra dagar.

Mats Wickström utomhus
Mats Wickström är docent i nordisk historia vid Åbo Akademi där han också är anställd som forskardoktor i minoritetsforskning. Foto: privat.

De finlandssvenska nazisternas och högerradikalernas stora dilemma var just språkfrågan. De finska fascisterna var etnonationalister och det betydde att finlandssvenskarna inte fick vara med, eller i varje fall tolererades inte det svenska språket, säger Wickström.

– Men medan Lapporörelsen pågick fanns det ännu inget tvär-nej mot finlandssvenskar, och finlandssvenskar deltog också aktivt i rörelsen, som bland andra Johanna Bonäs visat i sin doktorsavhandling.

Medan Lapporörelsen pågick fanns det ännu inget tvär-nej mot finlandssvenskar, och finlandssvenskar deltog också aktivt i rörelsen

I de interna spänningarna inom högern träder Eirik Hornborg fram. Hornborg var en finlandssvensk högerman, patriot, och en av Svenskfinlands public intellectuals under 1900-talet. I konflikten mellan vita och röda var han absolut vit och utbildades till jägarsoldat i Tyskland. Men trots att Lapporörelsen uppstod för att man tyckte att staten blivit för mjäkig mot de röda som överlevt inbördeskrigets utrensningar, tog Hornborg avstånd från fascismen i Lapporörelsen. Han drev rent av en kamp mot fascismen som inte alls begränsade sig till Lapporörelsen.

Eirik Hornborg
Eirik Hornborg var en finlandssvensk högerman, patriot, och en av Svenskfinlands public intellectuals under 1900-talet.

– Lapporörelsen, som var en antikommunistisk rörelse som startades 1929 i Lappo kommun i Österbotten, splittrade Svenska folkpartiet. Det vill säga: i SFP fanns det både folk som var för och de som var emot. Hornborg var en av de folkpartister som var emot Lapporörelsen. Men det var en hård strid bland borgare under Lappoåren. Alla var överens om att bekämpa bolsjevismen, men Hornborg köpte inte det övriga konceptet som tutades ut av de mera högerextrema. Han var övertygad om att den fascistiska och äktfinska rörelsen skulle äta upp det finlandssvenska om den tog makten.

Lapporörelsen kulminerade i Mäntsäläupproret som utspelades i februari och mars 1932. Upprorsmakarna, som var fascister med stöd från vissa håll av näringslivet men inte från det bredare borgerskapet, krävde att regeringen skulle avgå och socialdemokratiska partier förbjudas och om upprorsmakarnas krav inte tillmötesgicks hotade man med våld. Upproret kom av sig och ledarna för upproret fängslades.

Ur Lapporörelsens spillror uppstod Fosterländska folkrörelsen, kanske bättre känd under sin finskspråkiga förkortning IKL (Isänmaallinen kansanliike), ett högerextremt parti som vann inträde i riksdagen 1933.

– Då kan man säga att Lapporörelsen visade sitt rätta ansikte som fascistparti. Man hymlade inte mera om fascismen och inte heller om etnonationalismen, det vill säga en nationalism grundad i etnicitet.

Trots det fanns finlandssvenska högerextremister och finlandssvenska pengar med då IKL grundades. Men finlandssvenskarna kastades ut, vilket en del finskspråkiga högerextremister, däribland Lapporörelsens förgrundsgestalt Vihtori Kosola som fortsatte som galjonsfigur för IKL, tyckte att var synd då det ju rörde sig om ”kompetenta karlar med pengar”.

Inom SFP fortsatte högerfalangen att vara aktiv trots Mäntsäläupproret och trots att Lapporörelsen gått omkull. Hornborg gick åt extremisterna inom partiet med pennan.

– Under Lappotiden gick Hornborg beväpnad. Han var inbiten antikommunist och tyckte att de röda fick vad de förtjänade, han såg kommunismen som en cancer. Men trots det finns här genom Hornborg en poäng i att visa att det fanns principiella gränsdragningar även inom högern. Bara för att man är konservativ och hård antikommunist betyder det inte att man är fascist. Och det är de här skillnaderna, särskilt nyanserna i mörkblått, brunt och svart vi också kan se i dagens högerextrema rörelser.

Tvåspråkiga nazister

Många av de ledande nazisterna i Finland var tvåspråkiga och bland dem fanns det därför naturligt nog plats för finlandssvenskarna som hade sina egna rum i den finländska nazirörelsen. De finlandssvenska nazisterna grundade med en av sina förgrundsfigurer Hjalmar von Bonsdorff i täten Samfundet Folkgemenskap och även en tidning som hette För frihet och rätt. Med tidningen försökte man locka finlandssvenskar till den nya (nazistiska) världsordningen.

– Löftet var alltså den kommande världsordningen som Hitler skulle skapa. Tesen man inledningsvis körde i tidningen var dock att vi finlandssvenskar först måste ge efter i språkfrågan och undvika allt annat som splittrar folkgemenskapen för att kunna nå det stora målet.

– Men den tesen var ingen hit hos målgruppen som sade att Samfundet gick de finska etnofascisternas ärenden. Det här fick Samfundet att ändra sig och istället säga att det i ett nationalsocialistiskt Finland ska finnas plats för bägge språkgrupperna och att det finlandssvenska skulle frodas när man slapp språkstriden. Vilket i sin tur betydde att man skapade sig sin egen tolkning av folkgemenskapsbegreppet. Det här bör jag annars påpeka att vare en upptäckt som gjordes av Anton Weckman när jag handledde honom.

Hjalmar von Bonsdorff
De finlandssvenska nazisterna grundade med en av sina förgrundsfigurer Hjalmar von Bonsdorff i täten Samfundet Folkgemenskap och även en tidning som hette För frihet och rätt.

Nazismen som just precis sysslar med ”folkgemenskap” var en explicit etnotysk rörelse.

– I moderrörelsen fanns det inte mycket utrymme för idéer likt vår finländska om ett folk och två språk utan där skulle man få till stånd homogenitet, ett Tyskland reserverat för ”riktiga” tyskar, ett enhetligt folk utan klassmotsättningar och annat tjafs som enligt nazisterna ledde till splittring och svaghet.

Det här betydde att versionen med en finländsk, tvåspråkig eller binationell folkgemenskap var en helt egen för Finland unik variant då det enligt den tyska tankemodellen hade varit mer konsekvent med ett rent finskspråkigt Finland, en finsk folkgemenskap.

I samtiden

Om man förflyttar sig åttio år framåt, till våra dagar, så hittar man rester av det nationalromantiska och etnicitetscentrerade tänkandet lite här och var. Bland annat så att gemene man slentrianmässigt lätt associerar ett land med ett språk och en etnicitet – det vill säga en idé om nationens ursprung som en folklig enhet på ett enhetligt landområde. Det var en tankeströmning som bredde ut sig under 1800-talet, i Finland bland fennomanerna.

Lite överraskande idag är att detta tänkande vad gäller Finland kan dyka upp som postkolonialistiska teser i Sverige där man ibland kan läsa uttalanden där folk fått för sig att det svenskspråkiga Finland är en rest av svenskt förtryck och något man som svensk skäms för. Tanken är alltså att det i botten skulle ha funnits en ursprunglig homogenitet som svenskarna kom och besudlade kring 1100-talet. Och det intressanta är alltså att det här är samma tankemodell som etnonationalisterna ägnade sig åt (och fortfarande ägnar sig åt).

– Jo, jag vet inte hur utbredda de här tankarna är i Sverige, men det finns en del nutidssvenskar som tycks behöva gamla svenska synder för att mysa över sina egen skuld. Antagligen för att själva kunna passa in i en postkolonialistisk version av kolonialistisk skuld. Och då hittar man idén om att Finland var en svensk koloni.

Jo, jag vet inte hur utbredda de här tankarna är i Sverige, men det finns en del nutidssvenskar som tycks behöva gamla svenska synder för att mysa över sina egen skuld. Antagligen för att själva kunna passa in i en postkolonialistisk version av kolonialistisk skuld. Och då hittar man idén om att Finland var en svensk koloni.

För 700 år sedan, då denna kolonialism ska ha ägt rum fanns inget begrepp om nationalstat, finskhet eller Finland. På det landområde som nu heter Finland fanns finsk-ugriska stammar och samer. Att på 2020-talet limma den här typen av tänkande på ett lands historia skulle i andra sammanhang framstå som nationalromantik, om man är snäll. (Man behöver bara på hur samma tänkande tar sig i uttryck till exempel på Balkan.)

– Den här nutida versionen ägnar sig åt etnisk identitetspolitik. De är inte bara svenskar utan även finskspråkiga finländare som fortsätter på en gammal tradition. Sverigefinnar gör det också, men av en annan orsak som är fullt förståelig med tanke på hur osynliggjorda de är i Sverige. De som utövar den så kallat politiskt korrekt kommer undan med sin etnonationalism på samma sätt som kommunister gjorde det när de uppmanade till nationalism. Det vill säga: inget fel på nationalism om den kommer underifrån och syftar till att emancipera ett förtryckt folk eller försvara det från kapitalistisk imperialism. Som Che Guevara skanderade i FN 1964: ”Patria o muerte!

Den synen verkar, om man själv får lov att göra en förenkling, förutsätta att världen ska indelas i förövare och offer, ett svartvitt tänkande som verkar gå hand i hand med etnonationalismen?

– Idag tolkas väldigt mycket enligt dikotomin förövare/offer. Eller i varje fall får den dikotomin stort utrymme och en hel del genomslag. Det är slående hur lika dagens förment progressiva identitetspolitik och äldre etnonationalistiska uppfattningarna kan vara. När det gäller Finland finns alltså en idé om ett rent finskt proto-Finland i botten som svenskarna gav sig på och sedan förtryckte i sjuhundra år. Om svenskarna varit riktigt elaka skulle de ju ha försvenskat hela Finland. Men de här landområdena var alltså en del av Sverige och ståndssamhället var detsamma för svenskspråkiga bönder som för finskspråkiga. Särskilt hårt gick det ju till i försvenskningen av Skåne och på de svenska kolonierna, men inom riket var alla undersåtar och varje person hade sin av Gud givna position i en strikt samhällshierarki.

JV Snellman
Johan Vilhelm Snellman var en av de mest betydande fennomanerna under 1800-talet.

– Nu verkar dock luften ha gått ur denna nygamla berättelse om förhållandet mellan Sverige och Finland och finskt och svenskt på progressivt håll. Antagligen på grund av att finnarna, trots att de rasifierades som lägrestående av såväl rikssvenska som finlandssvenska akademiker, är för vita för att passa in i den bokstavligen svartvita amerikanska modell som nu är populär.

– I den finska nationella väckelsen var de flesta av upphovsmännen i första hand svenskspråkiga. I en bättre, mer romantisk finsknationalistisk berättelse borde Johan Vilhelm Snellman (en av de mest betydande fennomanerna under 1800-talet/red.) ha rest sig ur den purfinska allmogen och inte ha varit en akademiker född i Stockholm vars modersmål var svenska och som veterligen inte kunde uttrycka sig särskilt väl på finska utan förberedelse.

Offerkortet

Med risk för att redaktörn slirar lite från ämnet, men det kopplar till temat och det är möjligtvis intressant ur en idéhistorisk synpunkt: idag används offerskap ofta politiskt och publikt som en position som legitimerar någonting. Det här som Nietzsche avskyr mest hos det ”kristna” – att det är det här som det ”kristna” gjort av oss, alltså en kultur som hyllar svaghet och avskyr styrka. Vill man hitta fascistiska tendenser i Nietzsche är det där ett bra ställe att titta på. Vilket leder till föreställningen om att ens svaghet i relation till andra som något man kan åberopa och tänka sig få gehör för. Och det leder till frågan:

Jag har för mig att offerkortet faktiskt har väldigt lite bäring i andra kulturer än just de västerländska starkt kristendomsinfluerade kulturerna. Jag kan i alla fall föreställa mig att om man på andra håll i världen drog fram sitt offerskap skulle det inte automatiskt ses som en orsak till att man ska bli tagen på allvar, utan tvärtom – och att offerskap inte här heller varit något man tidigare kunnat skylta med på samma sätt som till exempel våra sannfinländare?

– I alla fall stämmer det att man i våra tidiga nationalistiska rörelser inte såg sig själva som svaga utan just som starka, eller det var det de förde fram – att de är starka och dugliga. De finskspråkiga nationalisterna hade uppfattningen att finnarna blivit ett kulturfolk som därför kunde stå på egna ben och vara likvärdiga med alla andra och man ville visa det. Detta som ett svar på frågan om man duger, om man verkligen var ett livsdugligt folk med en framtid. Arbetarrörelsen var också en rörelse som tog plats och visade sina muskler och där man ville visa att man var minst likvärdig i disciplin och moral med borgarna. Det fanns inget ”kom och lyft upp oss” i den rörelsen. ”Slav, stig upp och slå dig fri”, sjunger man i Internationalen, inte ”snälla borgare ge oss symboliskt erkännande och några kaksmulor från kapitalismens bord.”

”Slav, stig upp och slå dig fri”, sjunger man i Internationalen, inte ”snälla borgare ge oss symboliskt erkännande och några kaksmulor från kapitalismens bord.”

Det där offerskapet finns som sagt även hos identitetspolitiska rörelser på vänsterhåll. Även om det kan finnas vissa problem med att klassa den ofta mycket snävt fokuserande identitetspolitiken som över huvud taget vänster då den går så bra ihop med konsumismen och inte alls förstår sig på klass. Men oberoende av hur det är med den saken så utnyttjas samma offerskap konstant och ljudligt även bland dagens nationalister – när kommer det här narrativet in? Alltså när i historien börjar man anse att ens svaga position har politisk valuta?

– Jo, det finns ett narrativ som går ut på hur synd det är om de stackars nationalisterna, hur världen inte ser dem, hur de ständigt blir nedtrampade, särskilt av de ”röd-gröna” kultur- och karriärkvinnorna som kastrerar nationen, och så vidare. Den här rösten har nog funnits förr också, som vi var inne på, men den är starkare nu.

– Jag tror att det efter 1945, eller kanske snarare efter 1968 varit i stort sett omöjligt eller tabu att öppet prata och agera i nietzscheanska termer i politiken, alltså att hävda sin styrka och överlägsenhet i ord och handling. Givetvis har maktmän projicerat just styrka och virilitet, se bara på Kekkonen, men samtidigt var underdånighet inför Sovjetunionen den tidigare etnonationalisten Kekkonens strategi. Jussi Halla-aho kan inte låta som Mussolini och hans fascister – vilka ju var de IKL imiterade. Halla-aho använder sig ofta av sarkasm och ironi istället för att flexa med muskler och militarism, i varje fall utåt, och ressentimentet är ett starkt drag i rörelsen. Det finns ju goda orsaker till att styrkedemonstrationer vanligtvis inte fungerat i efterkrigstidens konsensuskultur med demokrati som överideologi. Donald Trump är ett undantag i det oförblommade självskrytet, om hur väldigt bra han är, men han är också en amerikansk arketyp. I Finland och Sverige har den sortens strategi varit föga framgångsrik och det är inte en slump att såväl Sannfinländarna som Sverigedemokraterna snarare vojat sig över västerlandets och sina folks undergång än marscherat mot sina huvudstäder. Detta sagt är makten och att ”rädda” och ”återupprätta sina nationer” förstås slutmålet för bägge rörelser.

Hur såg den finlandssvenska versionen av det här ut under 1930-talet och mellankrigstiden?

– De finlandssvenska nazisterna säger saker som kanske låter bekanta: Finland är ett tvåspråkigt land och det är en rikedom, vi ska vara öppna mot det finska, finlandssvenskarna har gett så mycket åt Finland och kommer i fortsättningen att ge mycket, när det kommer till kritan är finlandssvenskarna patrioter, Finland är vårt fosterland, vi är beredda att dö för det, titta så duktiga vi var under inbördeskriget – det vill säga på den vita sidan – och så vidare. Man stack inte under stol med att finlandssvenskarna bidrog med högkultur.

– Det här var bland annat ett svar på den värsta anklagelsen finsknationalisterna kom med: att finlandssvenskarna inte var lojala den finska staten.

– De finlandssvenskarna nazisterna framhöll också, som andra finlandssvenskar, att de fungerade som en bro till Norden och väst, i det här fallet Tyskland.

Men man drog inte fram något arier-kort eller något annat ras-hittepå?

– Nej, att köra med överlägsen ariskhet eller annan rasargumentation skulle ha skapat dålig stämning eftersom finnarna inte var germaner. Man var flexibel utom vad gällde judar – där var de finlandssvenska nazisterna samma fullblodsrasister och antisemiter som alla andra nazister. Antisemitismen förenade över språkgränsen och andra gränser. De finlandssvenska nazisterna gick däremot i taket av förtrytelse när de finska fascisterna jämförde finlandssvenskarna med judar.

– Men man kunde ju ha tänkt sig att de finlandssvenska nazisterna skulle ha kört med lite ariskt svärmeri. Jag spekulerar alltså. Men det skulle ju ha kunnat vara något att ta fram i relationerna med Tyskland i det Finland som skulle bli en tysk vasallstat i den nya världsordningen. För de finlandssvenska nazisterna var fundamentalister som utgick från att Hitler skulle segra och det Nya Europa skulle byggas. Där skulle det där ariska kortet eventuellt ha varit bra valuta.

Vad gäller dagens nazister som manifesterar sig i NMR, Nordiska motståndsrörelsen, som är en rikssvenskt styrd rörelse med en numera förbjuden filial i Finland finns det enligt Wickström samma latenta konflikt vad gäller språkfrågan eftersom dagens finska etnonationalister och sannfinländare i regel är mot det svenskspråkiga Finland.

– Här har våra nutida nazister intagit samma roll som sina 1930-tals versioner och ser inte språkfrågan som avgörande. På NMR:s finska hemsida finns det till och med en frågespalt där nazisterna svarar på frågor om varför man försvarar det svenska i Finland och då blir svaret att man försvarar alla nordiska språk eftersom målet är att grunda ett nationalsocialistiskt Norden. Jussi Halla-aho och Sannfinländarna nämner för tillfället knappast alls språkfrågan och gör till och med valvideon på svenska inför kommunvalet. Det är mot de ”röd-gröna” och invandringen man driver kampen och finlandssvenskarna och språkfrågan får tillsvidare vara ifred. Och även om det varit lugnare med språkfrågan bland Sannfinländarna nu en tid så är Sannfinländarna utan vidare emot ett tvåspråkigt Finland och där finns alltså samma latenta konflikt mellan nazister och finska nationalister som vi hade under 1930-talet.


Johan Vilhelm Snellman

Född: 1806, Stockholm. Dog: 1881 Kyrkslätt. Publicist, filosof statsman. Hans föräldrar härstammade från Österbotten. JV Snellman blev student vid Uleåborgs trivialskola och inskrevs 1822 vid Kungliga akademien i Åbo med filosofi som huvudämne – vid tiden utövade Hegel starkt inflytande på Åbofilosoferna och därmed också på JV Snellman. Det var antagligen under tiden i Åbo som han blev bekant med fennomanska idéer inspirerade av A.I. Arwidsson.

Under kejsare Nikolaj I:s besök talade Snellman till tsaren å studenternas vägnar. Snellman framförde bland annat att önskemål om att tsaren skulle bereda det finska språket plats som skol- och ämbetsspråk. Vid sidan av annat arbete redigerade Snellman tidningarna Maamiehen ystävä och Saima (1844–46). Saima blev en banbrytare för vår moderna tidningspress. I dess spalter behandlades ekonomiska problem, skolfrågor, kvinnans ställning och pressfriheten, men ämnet framför andra var nationalitetsfrågan.

Landets framtid var enligt Snellman beroende av att dess finskspråkiga befolkning blev medveten om sin egenart och sina kulturella förutsättningar, att den fick en egen nationallitteratur och att dess språk fick en erkänd ställning i samhället. Om inte den svensktalande bildade klassen gjorde den finskspråkiga kulturens sak till sin, var Finlands framtid ytterst osäker. Ryskan skulle då förr eller senare ersätta svenskan som landets officiella språk. Snellmans samhällskritik ledde till att Saima 1846 indrogs.

Snellman blev efter Alexander II:s tronbestigning professor i morallära 1856. Hans angrepp på skandinavismen och på de finländska emigranterna i Sverige förbättrade hans anseende hos de makthavande. På Snellmans initiativ utfärdade kejsaren det manifest som gjorde finskan jämställd med svenskan. Som finanschef fullföljde Snellman myntreformen, som 1865 gav Finland ett eget mynt i mark och penni. Som lantdagsman förordade Snellman på 1870-talet att allmän värnplikt skulle införas. Snellman är en av de statsmän som lade grunden till det självständiga Finland. Han adlades 1866.

Eirik Hornborg

Född 29 september 1879. Dog 1965. Finlandssvensk politiker, författare, historiker. Anslöt sig till jägarrörelsen och tjänstgjorde som preussisk jägarsoldat 1916–17. Återvände till Finland, involverad i gatustriderna i Helsingfors under inbördeskriget.

Som politiker drev han en kamp mot Lapporörelsen som han såg som samhällsfarlig. Han tog också avstånd från Lapporörelsen fascism och fascismen överlag. Han var antikommunist men såg inte kommunismen som en överhängande fara i Finland efter Inbördeskrigets slut och såg därför eller inte nyttan av ytterligare spektakulära antikommunistiska åtgärder. Av Hornborg publicerades, bland annat i egenskap av historiker, ett tiotal titlar facklitteratur och fem skönlitterära verk.

Hjalmar von Bonsdorff

Född 1869 Helsingfors. Dog 1945. Sjömilitär. von Bonsdorff tjänstgjorde 1891–98 vid ryska flottan, därefter i finska lotsverket, och återinträdde i marintjänst under rysk-japanska kriget 1904–05 och första världskriget. Under inbördeskriget år 1918 var han stabschef för S:t Michels skyddskårsdistrikt och befälhavare på Savolaxfronten samt tjänstgjorde längre fram på våren som militärguvernör och tillförordnad landshövding på Åland med uppgift att undertrycka de separatistiska strävandena i öriket. Han erhöll generalmajors avsked. Under åren 1918–19 var von Bonsdorff chef för amiralstaben och till förordnad befälhavare för flottan. Han befordrades till konteramiral.

von Bonsdorff deklarerade sedermera öppet att han var nationalsocialist och antisemit. År 1932 var han med och grundade Fosterländska folkpartiet (som under en kortare tid fungerade inom Lapporörelsen som en tvåspråkighetsorganisation). Han fungerade som ordförande i den finlandssvenska nazistorganisationen Samfundet Folkgemenskap 1940–42. Han var också chefredaktör för nazisttidningen För frihet och rätt. Under vinter- och fortsättningskriget var han i överbefälhavarens särskilda tjänst, vilket enligt forskaren och journalisten Mikko Uola (som citeras i Wikipedia) främst innebär att von Bondsdorff turnerade på sjukhus där han delade ut hederstecken åt de i kriget skadade. Efter fortsättningskrigets slut flydde han i september 1944 till Sverige där han dog våren 1945.

Källor: Wikipedia och Uppslagsverket Finland.


Minoritetsforskning vid Åbo Akademi

Åbo Akademi har fyra forskningsprofiler, varav minoritetsforskning är en. Profilen är mångvetenskaplig och global med ambitionen att skapa ett världsledande centrum för studier och forskning med ett aktivt socialt engagemang. Syftet är att bidra till att utmana de mekanismer som skapar utanförskap och verka för ökad inkludering och jämlikhet.

Profilområdet sätter fokus på minoritetskultur och –identitet,  icke-diskriminering, lika rättigheter och demokrati. Man forskar också i de processer genom vilka minoriteter har blivit till historiskt och minoritetspositioner i historien. Forskningen inkluderar också pedagogiken genom kulturellt och språkligt sensitiv lärarutbildning.

Profilen inkluderar såväl äldre som nyare minoriteter och undersöker de processer genom vilka minoriteter blir till och det slags motstånd som dylika processer genererar.

Forskningsområdet vill lyfta fram att minoriteter är en tillgång som bidrar till mångfald och förståelse, både av samtid och av historia.

Åbo Akademi är det enda universitetet i Finland som satsar på minoritetsforskning i den här omfattningen.

Klicka här för att läsa mera om forskningsprofilen och hur du kan bidra.

Du kanske också är intresserad av