25.1.2019
Minoritetsforskningen strävar efter att öppna upp kategoriseringar av minoriteter och se på vilka slags begrepp som appliceras på till exempel människor på flykt och hur dessa begrepp värderas på olika sätt beroende på vem som beskrivs.
Magdalena Kmak är en av tre tenure track-professorer i minoritetsforskning vid Åbo Akademi, de två andra är Pamela Slotte och Emmaunuel Aqcuah. Minoritetsforskning är ett av Åbo Akademis fyra profileringsområden inom forskning, som fått finansiering för profileringsverksamhet av Finlands Akademi.
Vad är minoritetsforskning, vad handlar det om?
– För det första definierar vi inte ämnet så noga. En av de stora poängerna med profilen är att öppna upp koncepten. Det finns redan mycket forskning vid Åbo Akademi som relaterar till minoriteter, bland annat vid Institutet för mänskliga rättigheter och genusvetenskapen. Minoritetsforskning bygger på den forskning som görs vid andra ämnen och ger dem en plattform att synas på.
– Vår profil överlappar dessa och försöker titta på vad som konstituerar en minoritet, när blir minoriteters rättigheter eller existens utmanade, vilka förändringar påverkar hur en minoritet upplevs och behandlas? Kontentan är alltså att det handlar om ett brett perspektiv på begreppen minoritet och identitet.
I sin egen forskning inkluderar Magdalena Kmak bland annat så kallade ”nya minoriteter” eller immigranter och flyktingar. Hon studerar dominerande juridiska och politiska perspektiv på dessa grupper, som karaktäriseras av att de delar upp flyktingar och immigranter i dem som ses som antingen sårbara eller som ett hot.
Flyktingar och asylsökande som har genomlevt olika former av våld, som genomgått en mängd prövningar där deras identitet ifrågasatts, kommit in i ett EU som försöker hindra dem från att komma in, men ändå tagit sig in – deras resiliens belönas inte, utan de blir snarare straffade för sin envishet. Individer på flykt som till exempel vägrar att tålmodigt vänta i ett land i åratal på att få ett besked, utan istället beger sig till ett annat land där de ser en chans att få ett jobb eller andra möjligheter ses inte som en merit.
– Människor i EU som annars ser segheten som ett beundransvärt drag och till exempel beundrar människor som klarar sig i svåra väderförhållanden, kan tycka att segheten är en förkastlig egenskap hos immigranter – eller man beskriver den inte som seghet då, utan som något annat. Folk blir prisade och straffade för samma egenskap beroende på i vilken kontext och hos vem den visar sig.
Mobiliteten är ett annat exempel Kmak tar upp. Europeiska Unionen vill att folk ska vara mobila, att vi ska söka jobb i det land det finns mest efterfrågan, och så vidare.
– Vi ska vara vad Michel Foucault kallade homo economicus, nyttomaximerande entreprenörer – och det är exakt vad immigranterna är, om man ser deras strävan i det ljuset: de försöker hitta de bästa möjliga förhållandena för sig själva där de har störst chans att lyckas. Det är bara det att vi inte gillar tanken på att de inte inordnar sig rollen som sårbara offer enligt våra förutfattade meningar om hur de borde uppföra sig.
Vilka är de sårbara minoriteterna?
– Främst tänker man på tortyroffer, papperslösa, flyende kvinnor och barn. Men till exempel ett immigrantbarn ses först och främst som en immigrant även om just barn är en kategori som annars ses som en individ man måste ta hand om, skydda, och så vidare – men om barnet är en immigrant kommer immigrantstämpeln att väga tyngst när barnet möter våra institutioner.
Att fokusera på sårbarhet på ett visst sätt kan också leda till att den ses som ett slags särskilt drag hos en person som gör att man måste behandla den på ett särskilt sätt – när man med ett annat synsätt kunde se oss alla som sårbara, och när man ser sin egen sårbarhet kan få upp ögonen för andra personers motsvarande sårbarheter. Då blir sårbarheten inte ett särskiljande drag utan ett förenande drag – man får syn på vår gemensamma mänsklighet.
– Så igen: det handlar om att öppna upp kategorierna och försöka se saker ur olika perspektiv.
Men om man pratar om minoriteter pratar men väl om mer än om enskilda individer – kan man tänka sig att även kulturer kan vara sårbara?
– Jo, naturligtvis. Och så beskriver många kulturer eller institutioner sig själva också. För att ta det från ett lite mera oväntat håll: Frontex, europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån, ser EU:s gränser som sårbara. Och en undersökning som beställts av en underavdelning till svenska Justitiedepartementet målade de svenska institutionerna som sårbara och menade att om man ger immigranterna alla mänskliga rättigheter hotas de svenska institutionerna.
Menade man då till exempel faran för att religiösa fundamentalister infiltrerar domstolsväsendet eller menar man att man inte har råd?
– Snarare att man inte har råd, man tänker sig att välfärdssystemet kollapsar. Just i den undersökningen diskuterades inte risken med religiösa fundamentalister.
– Men kort kunde man beskriva det som en värld av sårbara individer mot sårbara institutioner, eller i varje fall institutioner som själva beskriver sig som sårbara.
– Överlag tenderar man prata om immigranter som antingen sårbara eller som ett hot. Frågor man kan ställa sig är på vilket sätt och vem som är sårbar och vem och på vilket sätt någon är ett hot och mot vad. Och immigranter måste ofta stå ut och ta sig genom en tillvaro där de behandlas som båda delarna med vad man kunde kalla resiliens – något vi inom EU skulle beundra och belöna om det inte var just immigranterna som visade upp egenskapen.
Den här beskrivningen kan väl i och för sig gälla för arbetssökande inom EU också? Folk från låglöneländer inom EU som söker låglönebranscher hos oss välkomnas inte direkt av de medborgare som tävlar om samma jobb oberoende av vilken resliens de visar – EU:s idé om att flytta omkring efter arbete tenderar väl nerifrån i samhällsklasserna att ses som ett elitens projekt att få ner lönerna överlag? Att direktörer och experter flyttar omkring stör väl ingen allmänhet, men att de som överlag inom landet är mest sårbara dessutom tvingas konkurrera med människor som i desperation kan ta vilket jobb som helst till vilken lön som helst krockar inte med den gruppens idé om att man ska flytta omkring eftersom de inte delar den. En svetsare eller städare från Åbo ser inte nödvändigtvis hela EU som sitt arbetsfält.
– Jag håller med. Men på samma gång verkar det vara skillnad på vem som söker jobb och varifrån den kommer. Arbetare inom äldreomsorgen hos oss från till exempel Filippinierna – hur är det med dem? Mitt antagande är att de inte möter motstånd – vad beror en sådan sak på? Vad är det som gör att vissa grupper bemöts på ett visst sätt och andra på ett annat?
– Men idén här är igen att öppna upp begreppen och se över hur dessa begrepp används. På vilket sätt begreppen används för att upprätthålla en hegemoni, se hur samma begrepp betyder olika i olika kontext, hur skillnader mellan människor skapas.