31.10.2022
Klippan i en krets av kvinnor: Anna Bäckström – en aboensisk aktivist
Pia Heikkiläs biografi över Anna Bäckström (1875–1943) – som var en av aktörerna i berättelsen om vårt lands 1900-talshistoria – väver framför allt fram en djuplodande och intressant kvinnonätverkshistoria.
Anna Bäckström donerade inga miljoner till Åbo Akademi. Hon skrev inga böcker, efterlämnade inget materiellt arv. De formella titlarna lyser med sin frånvaro.
– Ändå är Anna Bäckström en märkeskvinna. Hon är en av aktörerna i berättelsen om vårt lands 1900-talshistoria. Den glöd med vilken hon arbetade lyste vida omkring, berättar biografins författare Pia Heikkilä.
Anna Bäckström arbetade i fyra decennier för bildning. Hon sådde också det frö som senare växte till Åbo Akademi.
– Någon egen akademisk utbildning fick hon dock aldrig. Man kan säga att hennes livs examina i stället utgörs av inre mognadsprov. Alma Söderhjelm, Finlands första kvinnliga professor, uppmanade Anna att skriva ner en bok om sitt liv, men det hade hon aldrig tid till. Lyckligtvis skrev hon närmare tvåtusen brev.
Det var nästan en slump att Pia Heikkilä öppnade Anna Bäckströms brev. Hon arbetade på en artikel om en av Annas äldsta och trognaste väninnor Alfhild Holmberg.
Den glöd med vilken hon arbetade lyste vida omkring.
– En tilltänkt artikel om Alfhild, Åbo Underrättelsers första kvinnliga redaktör, vägledde mig till ett helt nätverk av finlandssvenska kvinnor som lade ut sina trådar över ett brett fält i det förkrigstida Finland. Väninneskapet band dem samman och upprätthöll en väv som sprakade och pulserade. Vänskapsbanden utgjorde själva grunden till dessa kvinnors insatser för samhällsbygget.
Anna Bäckström var en organisatör och slitvarg, vars liv kantades av dramatiken i Finlands tidiga 1900-talshistoria
– Man kan säga att hon förkroppsligade motstånd mot det ryska och en längtan till det svenska. Nu har det redan gått 80 år sedan Anna, alldeles för tidigt, gick bort.
Heikkilä säger att det är en stor glädje att få lyfta fram Anna Bäckströms brev – som en skatt som plötsligt uppdagas efter 100 år.
– Då Anna begravdes i juli 1942 talade Dora Wilén, hennes efterträdare som ordförande för kvinnosaksförbundet Unionen, om behovet av att slå vakt om märkeskvinnorna: ”Vi har inte råd att låta deras gärning, deras insatser falla i glömska. Vi behöver deras livsgärning till stöd och hjälp ännu efter det de lämnat oss.”