8.4.2022
Åbo Akademi i skuggan av framtiden: kultur, resiliens och excellens
Ärade kansler, tidigare kanslerer, rektor, prorektorer, dekaner, professorer, personal och studerande, mina damer och herrar, bästa vänner.
I den banbrytande artikeln Resiliens and Stability of Ecological System (1973) kom den kanadensiska ekologen Crawford Stanley Hollings att lansera ett begrepp som fått stor spridning, Resiliens! Begreppet nvänds numera i en mängd olika vetenskapliga discipliner och organisatoriska praktiker. Det är ett paraplybegrepp för förmågan att uthärda och förändras, eller med Kajsa Nerdals ord: Resiliens är ”ett systems förmåga att absorbera störningar och omorganisera sig under pågående förändring, så till vida att det fortsatt fungerar utan att förlora funktion, struktur och feedback” (”Hållbar utveckling och resiliens”, 2012).
Feed-back återknyter i detta sammanhang till latinets re – silere (att studsa tillbaka). Eller för att använda ett känt finskt uttryck á la M A Numminen: ”Kumipallona luoksesi pompin”
Den ÅA-disputerade doktorn Sabina Koij har i sin avhandling från år 2021 (Resiliensteologi: en studie av den kristna traditionens hållbara förändring) använt sig av resiliens-tänkandet för att kunna förstå hur en tradition ständigt behöver förnyas. Utifrån en hermeneutisk ansats fastslår Sabina Koij att en traditions ’vad’ och dess ’hur’ ständigt måste hantera en beredskap för ett ”what if”-perspektiv.
Sikte på framtiden
Hans-Georg Gadamer (Sanning och metod, 1960) är måhända den mest radikala hermeneutiska teoretikern i sitt hävdande av att all historisk förståelse är en nytolkning. Jag tror han har rätt i det avseendet att det är genom att ta sikte på framtiden som traditionen blir levande, och i den blicken återfinns resiliens-tänkandets kärna: kontinuitet och växling, identitet och adaption.
Låt mig i det följande se på detta med resiliens i några fall av ordpar!
I våra historiska kanonbildningar finns flera kända ordpar, den troligen mest kända är från monologen i akt tre, scen ett: ”To be or not to be”
”Att vara eller icke vara – frågan betyder: är det modigast att tåla ett vidrigt ödes hugg ochpilar, eller att ta till vapen mot ett hav av plågor och dräpa dem beslutsamt?”
Javisst, Shakespeare: Hamlet, den danska prinsen. Tre poäng till den som visste vilken akt citatet återfinns i, en klapp på axeln för den som visste Shakespeare. Fruktan för döden gör livet till det enda alternativet. Kärlekens lidande, saknadens plåga – allt blir bärbart utifrånrädslan för det oerfarbara. Döden.
En annan känd kontrastering får den tysk-amerikanska socialpsykologen Erich Fromm står för. Under det andra studieåret läste vi klassikern To have or to be? (1978). I den boken kontrasterar han ägandets livsform mot kärlekens livsform. Han hävdar att ägandets livsform – att ha – blivit den västerländska civilisationens signum. Om man inte har någonting så är man ingenting. Samtidigt, ägandets livsform leder till system, där man tvingas vaka över ägandet. Så uppstår revir och gränsdragningar som likafullt riskerar att bidra till våld och klyftor – territorier/terror. Som alternativ ställde Fromm varandets livsform – att vara – som leder till sådant som oberoende, kritiskt förnuft och kärlek.
Som ung studerande drogs jag naturligt nog till Fromms vision om kärlekens livsform. Säkert spelade vetskapen om att det lilla jag ägde, men antagligen spelade vissa hormonella nivåer in i den känslan. Dessutom hade jag vid den tiden inte hade läst Fromms tidigare bok Kärlekens konst (1958). I den boken hävdar han att kärleken är en konst som kräver utveckling av egenskaper såsom tålamod, självdisciplin och mod. Som studerande var karaktärsdrag en bristvara, för att uttrycka det kort.
Fromms egentliga genomslagsbok är ännu äldre, från 1945 och har titeln Flykten från friheten. I vissa akademiska kontexter är ålder mera förknippat med vin än med mjölk. Liksom den samtida, likaså tysk-amerikanska, filosofen Hannah Arendt bearbetade de båda erfarenheterna från andra världskriget och sökte efter att förklara de auktoritära, odemokratiska massrörelserna (The Origins of Totaliarism, 1951). Det handlar, menar de båda, om rädslor för friheten och den osäkerhet den skapar. Därför finns det, menade då Fromm, grogrund för auktoritära massrörelser som ger människor en (falsk) trygghetskänsla. För att möta detta bör det demokratiska samhället inte retirera, utan i stället vara offensivt, för att lära människan att bära sin nyvunna frihet.
Vi står nu mitt i en situation där dessa Fromms och Arendts grundläggande analyser igen aktualiserats. Putins och Rysslands angrepp mot det folkrättsligt suveräna Ukraina är helt i linje med ideologiska tendenser vi sett angripa demokratiska samhällen på olika sätt – dock mera våldsamt, ursinnigt och fyllt av ett slags rädslo-hat.
Kunskap och makt
För man samman Erich Fromms centrala teser så hamnar man i det liberala, demokratiska samhällets mest heliga brännpunkt: den mellan individens frihet och självbestämmande å ena sidan och äganderättens helighet å andra sidan.
Den kontrasten finns också inbyggt i vissa delar av universitetens verksamhet: Kunskap i form av akademisk frihet och kunskap i form av äganderätt. ”Scientia sit potentia”, dvs Kunskap är makt”. Vem har sagt så och när?
Oftast hör vi detta uttalat i ett självsäkert tonfall, en känsla av att man med säkerhet har rätt, och därmed också med säkerhet ska uttala sig. Och att man därmed också bör ha den makt denna säkerhet berättigar en till.
Talesättet ”kunskap är makt” uttalades för första gången i 1600-talets England, av Francis Bacon (1561–1626). Hans tanke var ganska enkel: Det finns en kunskap som ger om makt att behärska vår tillvaro. Vet man hur termodynamikens lagar fungerar, kan man enkelt dra trovärdiga och pålitliga slutsatser om hur värme och energi uppför sig givet vissa förhållanden man kan mäta, förändra och påverka.
Men – kunskap är inte endast makt. Kunskap är också ekonomi, inflytande. Har man både kunskap, makt och ekonomi har man samtidigt förutsättningarna att styra framtiden och begränsa andras tillgång till utveckling. Den lika enkla som banala juridiska redskapet ’patent’ är ett exempel på hur kunskap blir en rättighet – och en potentiell ekonomisk maktfaktor. Allt som tangerar något inom IPR-området vid ett universitet är samtidigt en aspekt av denna makt över kunskap.
Med några enkla steg har vi i ett ägarorienterat samhälle definierat kunskap som makt till dess motsats: makt över kunskap. Trots att tal om open science, open publishing och open teaching så är den akademiska vardagen ofta tänkt och praktiserad utifrån akademisk frihet å ena sidan och ett disciplinärt vaktande över det egna territoriet å andra sidan.
Att vara eller att göra
Makten över kunskapen har idag ett parallellt spår: makt över information! Makten över denna kunskap har – som vi sett – oanad ekonomisk potential. På denna arena, Facebook, Snapchat, Instagram, TikTok, Twitter och andra motsvarande arenor förs det informationskrig som påverkar oss alla, såväl ekonomiskt som politiskt.
Det är på dessa arenor som all påverkanspolitik skördar sina största vinster. Vi har sett det hända i svallvågorna av pandemin och vi ser detta hända som en del av kriget i Ukraina. Åbo Akademi föddes i skuggarna av att Finland blev självständigt, å Finland föddes i skuggorna av det världskrig som tog kål på den spirande internationella optimism som var kännetecknade den tidiga 1900-tals européen. När vi det färska strategidokumentet talar om Åbo Akademi som en port till och för Norden är det egentligen en bekännelse till vår grundläggande identitet. I Åbo Akademis första inskriptionstal 1918 framhåll rektor Edvard Westermarck:
”Om, såsom vi livligt hoppas, republikens utrikespolitik skall dragas åt väster och samhörigheten med Skandinavien skall bliva icke endast kulturell såsom hittills utan därjämte politisk, då skall vårt svenska språk bli borgbryggan som förbinder utposten i öster med bundsförvanterna i väster. Vi svensktalande vore lyckliga över att sålunda kunna göra fosterlandet nya tjänster, och våra finsktalande landsmän skulle utan tvivel klarare än förr inse att svenskans betydelse för vårt land icke kan mätas efter antalet av dem som ha detta språk till modersmål.” (Rektors inskriptionstal 1918)
När historiens bland vänder är det viktigare än någonsin att veta vem man är och vad man kallar ”vår kultur”.
Vad är då vår kultur? Låt mig nu för egen del travestera Shakespeare, med att säga ”to be or to be doing – that is the question”.
Åbo Akademi är som vilket universitet som helst helt upptagen med att göra något: forskning, utbildning och samverkan. Detta är vad vi gör! På detta byggs upp hela systemet av universitetens meritokratiska kultur, strävan efter excellens genom att rekrytera de bästa möjliga människorna, de med de bästa meriterna i forskning, utbildning och samverkan. I det vi gör konkurrerar vi om både personer, projekt och studeranden: alla universitet gör samma sak, och vi måste klara oss i den konkurrensen.
Den kultur som härmed skapas är den hierarki som finns vid ett universitet, en meritokratisk kultur, där ansvar och mandat ges till personer på meritokratiska grunder. Den akademiska friheten är helt knuten till den strävan efter excellens. Akademisk frihet handlar inte om vare sig negativ eller positiv frihet att göra det man önskar och hur man vill, utan den friheten är närmare besläktat med konstnärlig frihet, eller den med form av frihet som med Michel Foucaults ord kan säga ”det vi kan göra av oss själva och vår kompetens inom vår specifika kontext” (”The Ethics of Care for the Self as the Practice of Freedom” 1994)
I denna kultur är professorn arketypen för framgång. Professorns framgång är det som värdesätts och hyllas: forskning, publikationer, framgångsrika projekt och utbildning med renommé, samverkan med de viktigaste externa aktörerna, seminariet med de mest framstående doktoranderna. I denna kultur lever vetenskapens frihet i form av kreativitet och frihet att utforska, där kunskapens egna premisser visar riktning, och där frihet är knuten den kollegiala granskningens riktgivande, bedömande och belönande praktiker.
Den stora frestelsen i denna del av akademisk kultur är att friheten förförs och förstörs av ägandets logik.
Vid Åbo Akademi, liksom vid andra universitet, finns också en annan kultur, den kultur som inte handlar om att göra utan om vad man är, vilka grundläggande värden man värnar om. Det man älskar. Den kultur vi benämner ÅA-kärlek. Den kulturen är inte meritokratisk, utan handlar snarare om kulturell och social attraktionskraft.
Åbo Akademi har en samhällsbärande funktion för landets tvåspråkighet. Åbo Akademi har en historia med traditioner vi värnar om, byggnader vi verkar i, orter vi är verksamma i, sammanhang som bekräftar vår identitet. Åbo Akademi är en arena för unga människors drömmar om framtid, ett sammanhang, där människor träffas, festar, gråter och bildar relationer, livslånga och flyktiga.
Åbo Akademi är miljön där unga blir vuxna, där fester och festligheter formar, där körer sjunger och wappar firas, där snapsvisor klingar, där festlokaler städas och där halarmärken syns och byts. Åbo Akademi är också arenan talanger föds, där företagsidéer tar fart, där alumner samlas. Åbo Akademi är den duk, där minnen om det glada, okomplicerade och sorglösa projiceras.
Denna varandets kultur eftersträvar inte excellens. Det är socialt, kulturellt och historiskt. Hela denna dimension av att vara ett universitet finns som en livsnerv i Åbo Akademis historia, för det handlar inte bara om enskilda människor utan om en institutionell handling, kulturell samling och stärkandet av den egna identiteten.
Academia rediviva
Vid tiden för det som i vår tradition kommit att kalla ”Academia rediviva i Åbo, närmare bestämt i diskussioner kring årsskiftet 1916–1917, där fanns givna tankar om kärleken till det förflutna och hopp om det framtida. Konkret handlade det om ”bereda de svenskspråkiga ungdomarna tillfredställande utbildningsmöjligheter för framtida verksamhet och utkomst”.
På en mera symbolisk nivå handlade det om den frihet att skapa något av det man erhållit, det som Hannah Arendt kallar The Gap between history and future, den frihet som är knuten till att ”to receive a heritage without any testament” (Between Past and Future: Six Exercises in Political Thought, 1961), för att citera Hannah Arendt.
Stiftelsens för Åbo Akademi dåvarande sekreterare Svante Dahlström sammanfattar den betydelse Academica rediviva hade och jag vill delge er ett fantastiskt citat:
”Allt vad ett samhälle kan vänta sig av ett livgivande andligt centrum, det väntade sig Åbo av den nya akademien. Väl insåg man klart, att den direkta eller praktiska nyttan av akademiens tillvaro inte borde överskattas. Akademiens vetenskapliga uppgift, dess ställning som läroinrättning, måste naturligtvis träda i främsta rummet, och man fick ej ockra på så att säga biprodukter av akademiens verksamhet. Att till exempel överhopa akademiens professorer med kommunala eller andra medborgerliga uppdrag vore icke att rätt nyttja den förmån, deras medborgarskap i Åbo innebar. Man var från början medveten om, att akademien och dess män (och kvinnor) genom sin blotta närvaro skulle verka höjande på den allmänna nivån i samhället” (Anteckningar om arbetet för Åbo Akademins uppkomst 1907–1918).
Academica rediviva skulle i sig vara något som ”genom sin blotta närvaro skulle verka höjande på den allmänna nivån i samhället”, men samtidigt visste man ”akademiens vetenskapliga uppgift måste träda i första rummet”. Ett universitet ÄR genom att GÖRA.
I en mening är situationen intakt. I en annan mening är den stora skillnaden mellan då och nu det att universiteten varit så framgångsrika i att höja den allmänna nivån i samhället att universiteten inte längre har sitt existensberättigande i den uppgiften i Vara.
Vi har stegvis fått den omvända situationen. Precis som med hur kunskap är makt kan bli makt över kunskap, på samma sätt lever vi nu i en situation, där ett universitet måste GÖRA för att kunna VARA.
I valet mellan de två kulturerna är det den meritokratiska kulturen som lagts i förarsätet, så till den milda grad att om du inte GÖR tillräckligt så riskerar du att inte FINNAS. Såväl den statliga som den konkurrensutsatta externa finansieringen bygger uteslutande på en meritokratisk kultur, där varandet bygger på uppvisad excellens. Det finns ingen finansiering för att VARA, allt är byggt på att GÖRA.
Denna konstellation innebär att vi borde tala mera om Åbo Akademis vetenskapliga nivå, våra attraktiva utbildningar, och vår effektiva och välfungerande stödorganisation som möjliggör, våra fastigheter som möjliggör excellens för att vi ska kunna vara det vi vill vara: vår kulturbärande institution.
Många unga har insett detta, och den senaste studien (2020) bekräftar detta. Det som mest påverkar de ungas val av universitet är utbudet av utbildningar. På andra plats är det svenska språkets betydelse (svenska) och på tredje plats är universitetets allmänna anseende och rykte. På fjärde plats kommer universitets studieliv, snäppet före universitetets utbud av internationella kontakter och möjligheter. De ungas preferenser syns också i de antagningssiffror som vi kunde ta del av igår, när årets antagning avslutades. När hela landets första preferensansökningar visar -13% är Åbo Akademi det enda universitet i vårt land som avviker från mönstret, med vackra +2%.
Ekot från historien klingar i samklang: Academica redivivas kvinnor och män visste – för att travestera ett uttalande från professor Hugo Pipping i januari 2017: ”när kärleken till vår forntid och hoppet om vår framtid” är knuten till akademisk excellens, ”följer allt annat efter” (Anteckningar om arbetet för Åbo Akademins uppkomst 1907–1918).
Vi ser positiva signaler, men nu är vi inte där. Vi är inte i en position, där allt annat följer efter. I förhållande till vår relativa storlek är vi efter på tre centrala mätare:
- Antalet examina som avläggs vid ÅA
- Vår verksamhet inom det livslånga lärandet
- Vår andel av internationell forskningsfinansiering
Vi gör INTE tillräckligt för att kunna säga: VI ÄR. Vi har stöd av bland annat Stiftelsen för Åbo Akademi, 15% av vår omsättning är direkt stöd för att vara vi. Men vi gör inte tillräckligt för att kunna säga vi är.
Resiliens och excellens
Vi får inte medel för att vi har verksamhet på svenska. Vi får inte medel för att vi upprätthåller ett möjligast brett utbildningsutbud för att värna om det svenska i vårt land. Vi får inte medel för att möjliggöra framtidsdrömmar för svensk- och tvåspråkiga unga människor. Vi får endast medel för att upprätthålla excellens!
Det är därför jag diskuterar behov av förnyelse. Det är därför jag säger att framtiden är horisonten för vår förståelse av vad vi. Det är därför jag vill tala om resiliens i spänningsfältet mellan kontinuitet och förnyelse. Det är därför jag tänker att Gadamer inte bara har rätt utan att hans tankefigur är ett uppdrag.
Till detta vill jag vill anknyta Erich Fromms tankar om att äga och vara, där frihetens livsform riskerar att bli till ett vaktande av territorier (såväl ämnesområden som kulturhistoriska traditioner) som i sin tur riskerar att kväva dynamisk utveckling av kreativitet, och detta what-if perspektiv som Sabina Koij påminde oss om och the Gap, the heritage without testament som Hannah Arendt påminde oss om.
Låt mig avslutningsvis re-silere, studsa tillbaka. Åbo Akademi är levande och följaktligen gör vi också en massa saker. Det avgörande frågan är HUR vi gör när vi gör, och VAD vi gör, alltid med utrymme för What if och the Gap!
Resiliens är att alltid söka nya vägar för att bevara det vi haft.
Mina damer och herrar, bästa vänner, jag kan intyga er om att jag får och kommer att få gråa hår med Åbo Akademi, men lika fullt är jag helt säker på att jag också får det UTAN Åbo Akademi, så jag föredrar att bli gråhårig MED Åbo Akademi.
Mikael Lindfelt
Rektor