6.6.2023
– Öbor bor i öbon, sa han.
– Va, sa jag.
Vi stod på m/s Gudingens däck, på väg från Kökar. Han skulle röka förstås och jag följde med. Skärgårdslandskapet flöt förbi i lika oordnad form som vårt samtal. Han var en förbrukare – av dagar, tobak, ord, pennor och penslar – inte en samlare av någonting. För honom var livet en förbrukningsvara, inte ett investeringsobjekt.
De här obebodda kobbarna är inga öbon, sa han. Det är människans närvaro som förändrar dem från att vara en ö, en kobbe, ett skär eller en holme till att vara ett ö-land, ett ö-bo. Åland är ett land med femtiotvå befolkade öar, med femtiotvå ö-bon.
Det som vi ser här är öar, bara. Öar som något geografiskt: en båda, en klippa, en sandrevel eller en skärgård, men inte öar i sociologisk mening: samhällen. Vi saknar ett ord för bebodda öar. När vi talar om en obebodd ö går det bra att bara kalla den ö. Men när vi talar om öar där det bor människor bör vi skilja på själva platsen – ön – och samhället – öboet, med alla dess utmaningar.
Öbor bor i öbon. När en ö är en boplats för öbor så är den ett öbo. Fattar du, sa han, drog ett djupt bloss på cigaretten, och fortsatte utan att vänta på svar: Örnar bor i örnbon, humlor bor i humlebon, ormar bor i ormbon. Ett bo kan vara ett näste, en lya, ett rede, ett ide, en kula, ett gryt, en holk, ett viste, en boplats eller ett hem.
En skärgård utan öbor är som en stad utan bilar eller en lantgård utan kor. En bakgård i staden har asfalt, duvor och hus fyllda med stadsbor. En bondgård har vida åkrar, ängar, skog, kråkor, rymd och bybor. En skärgård har skär, holmar, örnar, horisonter och öbor.
Jag bryr mig om folk, sa han. Det är de öar där det bor någon som intresserar mig. Det är öborna i öbona som räknas.
Du vet, sa han upprymt, att inuiter har tjugo olika ord för snö. Samma är det med öbor, vi har massor av ord för ö, från mindre till större. Men vi saknar ett ord för bebodd ö: ö-bon. Han skaldade fritt, med betoning på bindestrecken:
Inget Åland utan ö-land
Inga ö-land utan ö-bon
Inga ö-bon utan ö-bor
Och så lade han till, efter en kort stunds ovanlig tystnad: jag tror det saknas ett ord i språket.
Vi närmade oss Långnäs hamn och gick ner på bildäck där vi skildes åt. Det var sista gången jag såg honom. Det var som när Evert Taube frågade Fritiof Andersson om elefanten på Malabar: När vi träffas nästa gång ska jag besvara dina ord, vi ska segla nu och sätta kurs igen. Det blev ingen nästa gång, inget nästa möte i monsunen. Vi får aldrig reda på vad som hände och ännu saknas ordet för bebodd ö.
Vintern 2016 gick Alf Jansson bort. Han var en ursprunglig underfundig underbar skärgårdsbo av den gamla sorten. Till yrket var han illustratör på TV4. På den tiden var jag krönikör på Ålandstidningens ledarsida och skrev den 20 februari ”Till minne av en vän” om mitt sista samtal med Alf. Sju år senare inser jag att han långt före mig fattade det här med bobarhet. Jag har därför givit den ursprungliga texten en ny rubrik, med hans ord: Öbor bor i öbon.
Petter Karlberg har tagit bilden på Alf. Petter är fotograf, andra generationens Kökarbo och en nära vän till Alf. Numera bor Petter i Alfs stuga vid Bisam Bay på Kökar.
Artikelförfattaren Christian Plejel är Kökarbo och upphovsman till bobarhetsverktyget.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2023.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!