27.1.2023

TEXT: Thomas Rosenberg

I “Pappan och havet”, en av Tove Janssons mest älskade böcker, beger sig muminpappan med sin familj till den hemlighetsfulla Ön, långt ute i havet. Där finns en fyr som muminpappan har talat om hela sommaren, och där han vill att familjen skall bo. När man äntligen kommer fram visar sig fyren vara släckt och fyrvaktaren försvunnen, men efter många förvecklingar, äventyr och farligheter avslutas boken med att den folkskygge fyrvaktaren dyker upp, varpå fyren åter blir tänd.

Artikeln är publicerad i Skärgård 4/2005

Läs också Restaurerad fyr lever upp i bok och Söderskär skall skötas som en internationell kulturskatt om Söderskär.

Tänk er att denna fyr skulle existera i verkligheten, och dessutom relativt nära Klovharun, Tove Janssons paradis utanför Pellinge i Borgå skärgård. Och tänk er slutligen att den befinner sig på bara c. 25 km:s avstånd från Salutorget i Helsingfors. Vilken turistattraktion, eller hur?

Faktum är att fyren existerar. Den heter Söderskär och har dessutom, åtminstone delvis, fungerat som en förebild för just fyren i Tove Janssons bok. Men inte bara det; den håller faktiskt som bäst på att utvecklas till en turistsevärdhet, om inte i muminpappans anda så åtminstone med tanke på att den unika miljön finns på överkomligt avstånd från Helsingfors centrum. Med lite pengar och en snabb farkost kan man nämligen göra ett besök av och an till fyren över en längre lunch. Som gjort, med andra ord, för firmor med sinne och resurser för det extraordinära, eller för annorlunda födelsedagsbjudningar och bröllop!

Problemet är bara att fyren råkar befinna sig mitt i ett känsligt fågelskyddsområde, dvs. Söderskärs arkipelag söderom Pörtö, skyddat av både naturskyddslagen och Natura-direktiv, vilket kraftigt begränsar rörelsefriheten, speciellt under sommaren. Dessutom försiggår här sedan mycket länge en högklassig viltforskning, med betoning på sjöfågelstammen – en forskning som tack vare sina unikt långa tidsserier är av internationell betydelse. En verksamhet som svårligen låter sig förenas med stora turistströmmar.

Samtidigt utgör byggnadsbeståndet på de två huvudöarna, Mattlandet och Bastulandet, en välbevarad helhet av stort byggnads- och kulturhistoriskt värde. De två öarna förenas därtill av en c. 60 m lång hängbro, ett karaktäristiskt landmärke som är spännande inte minst för unga besökare. Förutom fyren från 1862, belägen på Mattlandet, finns här gamla fyrvaktarbostäder, lotsbostäder o.a. som hör ihop med öarnas långa historia som viktig utpost i både krig och fred, vid inloppet till Helsingfors och Borgå. Museiverket är därför angeläget om att den historiskt unika miljön inte förfaller. Ägaren, dvs. statsmakten och dess fastighetsbolag Senaattikiinteistöt, har emellertid vare sig resurser eller ambition att stå för den nödvändiga skötseln utan överlåter den åt villiga företagare.

Där i ett nötskal konturerna till den konflikt som seglat upp kring Söderskärs fyr och de två entusiaster som tagit sig an uppgiften att rusta upp fyren. Mot varandra står å ena sidan naturskyddet och den forskning som bedrivs på öarna och å andra sidan behovet att bevara den historiskt viktiga miljön, och samtidigt hålla den tillgänglig också för utomstående, fr.a. den lokalbefolkning som av tradition brukat besöka öarna, antingen i utfärdssyfte eller för jakt och fiske.

Kockarna i den aktuella soppan är i själva verket många, vilket bidragit till att ingen har velat ta det övergripande ansvaret: miljöministeriet, miljöcentralen (i Nyland), Museiverket, Sjöfartsverket, statens fastighetsbolag Senaattikiinteistöt och Kapiteeli, Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet, Borgå stad, Pörtö-Bodö delägarlag samt fyrägarna själva, dvs. Söderskär Majakka Oy. Att notera är också att antalet medlemmar i delägarlaget (dvs. vatten- och/eller markägarna) är mycket stort, vilket ytterligare försvårar försöken att uppnå enighet (se faktarutan). 

Jag skall här försöka redogöra för de olika turerna i fallet, och också föreslå en modell för hur man kunde lösa konflikten. Mitt eget motiv? Jag är ingen direkt part i målet, men är sedan barnsben sommarbosatt i trakten och har besökt Söderskär nästan varje sommar. Jag har dessutom i min ungdom (då jag var aktiv fågelskådare) bott i en av fyrvaktarbostäderna under den arktiska flyttningen.

Men låt oss rekapitulera det hela. Problemen uppstod, kunde man säga, då statsmakten frånsade sig ansvaret för fyren på Söderskär, speciellt som Sjöfartsverket inte längre hade någon användning för den. Att hålla en gammal fyr i skick är ju långtifrån billigt, och när ansvaret dessutom flyttas över på statens fastighetsbolag är det naturligt att intresset är måttligt. Ändå är det förvånande att man från statsmaktens sida så lättvindigt låter sälja fyren åt två unga företagare, av allt att döma utan att tillräckligt ingående upplysa dem om att fyren står på ett skyddat område där rörelsefriheten är starkt begränsad. Ja, så begränsad att köparna egentligen inte har förutsättningar att bedriva den affärsverksamhet som i sin tur är förutsättningen för att de skall ha råd att restaurera fyren – som i sin tur var villkoret för försäljningen och det arrendekontrakt på 40 år som ingicks (eftersom fyren står på statsägd mark).

Återstod inget annat än att snabbt fixa fram ett undantagstillstånd. Och det var exakt vad som skedde, dvs. man beviljade i efterhand Söderskär Majakka Oy ett undantagstillstånd som gav dem inte bara rörelsefrihet utan helt uppenbart står i strid med tidigare skyddsbeslut, både det från 1930 och de som följer av Natura-direktiven (jfr faktarutan). Hur det hela egentligen gick till, och vad som fick miljöministeriet att vara så generös är svårt att säga, men det verkar som om de nya ägarna skulle ha gått direkt till kungs, dvs. ministeriets ledning, och sedan med benägen hjälp av Museiverket (eller åtminstone några av dess ledande tjänstemän), lyckades utverka de liberala tillstånden, trots upprörd kritik från fågelforskare, miljöfolk, ortsbefolkning och vattenägare.

Motiven till den flagranta avvikelsen från tidigare skyddsbeslut ligger antagligen i den pinsamma belägenhet myndigheterna alltför sent insåg att man hade försatt köparna i. Saken blev inte bättre av att de övriga inblandade parterna, fr.a. inom miljöförvaltningen, tydligen inte vågade, ville eller kunde ingripa eftersom saken togs om hand på högre nivå och de lägre förvaltningsorgan därmed var ”utspelade” (miljöcentralen på länsnivå och miljömyndigheterna på den kommunala nivån, dvs. i Borgå). Överinspektör Ilpo Huolman på Nylands miljöcentral medger t.ex. i Hbl 22.8.2004 att miljöministeriet hade gått fyrägarna mycket mer till mötes än miljöcentralen skulle ha gjort.

Söderskär saknar också fortfarande en skötselplan, vilket området i egenskap av Natura-område borde ha. Det ankommer uttryckligen på Nylands miljöcentral att uppgöra en sådan, men där är man tydligen fortfarande handlingsförlamad av att hela ärendet omhändertagits av ministeriet. 

Av intresse är också att den part som länge stått för både skötseln av byggnaderna på öarna och övervakningen av den sommartid ofta livliga båttrafiken, dvs. Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet, tydligen inte haft något att säga till om. Det gäller inte minst dess långvarige forskare Martti Hario; den hustomte på öarna vi mer än någon annan har att tacka för att området fortfarande är så välbevarat (f.ö. en person inte helt olik den fiskare/fyrvaktare som förekommer i Tove Janssons bok!). Tvärtom förefaller man enbart att vänta på att VFFI:s hyresavtal går ut år 2007, samt Harios rätt snart förestående pensionering. Märkligt är också att Hario, och den forskning han och hans kolleger bedriver på Söderskär, inte förefaller att få något nämnvärt stöd av vare sig VFFI:s ledning eller miljömyndigheterna. 

Även om fyrföretagarna säkerligen ingenting har emot att också fåglarna och den forskning som bedrivits på öarna får en fortsatt fristad är deras intressen ändå på ett helt annat håll. De gav sig av allt att döma i kast med uppgiften att renovera fyren med lika stor entusiasm som deras medhavda kapital var blygsamt. För att få tillräckliga inkomster är man därför tvungen att få tillräcklig volym i verksamheten, både vad gäller besökare och kringverksamhet av typen prylar och annat. En titt på deras hemsida ger en viss uppfattning om hur man tänkt utveckla verksamheten (www.soderskar.fi).

Tillsvidare har man koncentrerat sig på att restaurera själva fyren (förutom det nya utedass man som en av de första åtgärderna var tvungen att bygga), där man redan berett logi för mindre grupper, t.ex. dykarläger. Men det säger sig självt att en mer omfattande verksamhet är omöjlig så länge det saknas möjligheter till inkvartering, bespisning, mötesutrymmen etc. Därför är det naturligt att man siktar på att stegvis överta de befintliga byggnaderna på öarna, till att börja med dem kring fyren, dvs. fyrmästarens och fyrvaktarens hus samt en förrådsbyggnad, som tillsvidare hyrs av VFFI. Man har också varit intresserad av att uppföra en ny byggnad på den gamla husgrund som finns invid fyren, men man får knappast byggnadstillstånd för det.

I sina föresatser att småningom ta över byggnaderna, åtminstone på Mattlandet, har företagarna uppenbarligen stöd av Museiverket. I ett brev därifrån till Martti Hario föreslås t.ex. att Mattlandet och dess byggnader kunde utvecklas till ett sjöinformationscentrum, medan viltforskarna hänvisas enbart till lotsstugan på Bastulandet. En inte otänkbar lösning – förutsatt att man i tillräckligt stor utsträckning beaktar också naturskyddsaspekterna, vilket man nu inte gör. 

Vilka är då de största problemen med det nuvarande undantagstillståndet (om vi frånser att det enligt en juristbedömning inte ens håller för en rättslig prövning)? Bristerna är närmast tre: för det första att de angivna tidsgränserna är för generösa, för det andra att besökargruppernas storlek inte har begränsats och för det tredje att man överlåtit övervakningen åt företagarna själva – något de själva medgett att de inte har resurser att klara av, speciellt inte ifråga om de besökare som kommer på egen köl.

På miljöministeriet har man helt tydligt inget intresse av att korrigera den tabbe man har begått. I stället för att medge sitt misstag inväntar man hellre den utvärdering av situationen som skall göras hösten 2006 – i den fromma förhoppningen att skadorna inte skall visa sig vara alltför stora. Man har emellertid all orsak att befara motsatsen. Men då kommer det troligen att heta att skadan redan är skedd, vilket tas som en legitim orsak att permanenta undantagstillståndet. I stället för att medvetet bädda för en dylik utveckling borde man självfallet hellre justera de nuvarade direktiven på de bristfälliga punkterna, speciellt som detta inte nämnvärt skulle inskränka på fyrföretagets verksamhetsförutsättningar. Rucka alltså på tidsgränserna, begränsa gruppernas storlek, och framför allt: se till att det finns en för ändamålet avlönad övervakning som representerar en oberoende part. Alltså en parkvakt. Varifrån resurserna tas och vilken myndighet som ansvarar är en rent politisk fråga. Såvitt jag vet har företaget inte heller något emot detta. 

Men var klämmer skon då? Av allt att döma i miljöförvaltningen, eftersom man av lika delar prestige och feghet tydligen inte vill reparera det misstag man begått. Och så länge man på ministeriet tvekar ser sig lägre instanser förhindrade att ingripa. En möjlighet vore att delägarlaget, eller någon annan behörig part, beivrar undantagstillståndet, men bland vatten- och markägarna är meningarna delade vilket naturligtvis försvårar ett samfällt agerande. Däremot är det förvånande att de olika miljö- och fågelorganisationerna inte skridit till radikalare åtgärder – för av betydligt mindre orsak har såväl deputationer och besvär som direktaktioner tidigare igångsatts!

I brist på direkta åtgärdskrav har miljöministeriet kunnat ge uttryck för en direkt häpnadsväckande låt-gå mentalitet. Eller vad sägs om den förklaring den ansvarige överinspektören Matti Osara serverade i Hbl 20.6.2005: ”Vi satte upp strikta regler för hur besökargrupperna skulle få röra sig på ön, och när de följs störs inga fåglar. Att allmänheten inte följer dessa regler kan vi inte göra någonting åt. Inbrott och stölder är en polissak.” Man tvår alltså sina händer i en situation där man själv genom alltför generösa bestämmelser direkt har uppmuntrat till en ökad ström av besökare, utan att anvisa några resurser för den övervakning som behövs.

En stor del av besökarna kommer ju på egen köl, vilket gör övervakningen svår. Och mera så, ju kändare fyren blir. Dessutom är hamnen liten, vilket gör att många båtar redan nu under vackra dagar tvingas vända. Och den som en vacker dag kommit så långt ut vänder ogärna tillbaka till fastlandet utan styr i stället mot något av de närliggande fågelskären. En trafik som hittills i mån av möjlighet har beivrats av VFFI:s forskare, med Hario i spetsen. Inte nog med att detta allvarligt försvårar forskarnas dagliga arbete – vem sköter den uppgiften efter år 2007, och VFFI:s eventuella sorti?

Hur skall man då lösa konflikten? Med tanke på närheten till Helsingfors har företagarna många viktiga trumfkort på hand, jämfört t.ex. med dem som skall få ekonomin på Bengtskär i balans. Men det är också det största hotet. Man behöver bara se framför sig trafik med snabba och bullriga transportmedel av typen helikopter, svävare och liknande, eller större turistfartyg av den typ som redan utannonseras på företagets hemsida, för att inse vilka scenarier som öppnar sig, dvs. en framtid där byggnaderna och den historiska miljön nog har bevarats men området till stora delar har förlorat sitt värde som fågelskydds- och Naturaområde. Detta är något som fyrägarna själva knappast eftersträvar, men piskade att förtjäna pengar för den nödvändiga renoveringen har de inte stora möjligheter att stävja den expansion de är så beroende av.

Ekvationen är alltså svår, men ändå inte omöjlig att lösa. En första åtgärd vore att få till stånd en gemensam skötselplan för området. I den borde ingå planer för hur övervakningen skall skötas. Därtill borde man som sagt se över restriktionerna ifråga om tidsgränser och besökarmängder. Men jag är också böjd att acceptera att fyrföretaget övertar byggnaderna på Mattlandet, alltså invid fyren, i enlighet med Museiverkets förslag. Men, nota bene, endast under förutsättning att direktiven skärps och att övervakningen sköts av en oberoende part, med förankring och sakkunskap i miljöfrågor (t.ex. miljöministeriet, miljöcentralen, forststyrelsen eller VFFI). Och att VFFI fortsätter med sin verksamhet på öarna, vilket garanterar kontinuiteten i deras forskning. Det naturliga vore kanske att övervakningen såsom hittills sker i deras regi – men då även formellt, och med de resurser för ändamålet som behövs.

Jag betvivlar inte att Ari Laamanen och Sebastian Lönnqvist är uppriktiga i sin kärlek till fyren. De har satt ner en hel del energi och pengar på ett projekt som i mångas tycke är vansinnigt – en entusiasm som tidigare i år (2005) renderade dem Finlands fyrsällskaps pris ”Vuoden loistavin teko”. Men för att återknyta till ”Pappan och havet” hoppas jag de är medvetna om på vems villkor de verkar, dvs. fåglarnas och havets. De förra är de som har den egentliga hemortsrätten på Söderskär medan det senare är fullt av både skrämsel och farlighet.

Skäl alltså att lyssna till mumintrollen. T.ex. det lilla mumintrollet, som konstaterar bl.a. följande om den märkliga Ön: ”Den är inte lätt att komma åt. Det är en ö som vill vara ifred.”. Eller muminpappan, i hans frustration över den besvärliga terrängen:

”Det går inte att göra en ordentlig väg här. Jag har försökt. Här är stenjävlarna för stora. Fyrvaktaren skulle ha byggt en väg för länge sen om det hade gått, och en brygga också. Kanske det inte går att ändra så mycket på en sån här ö, sa mamman. Den är som den är.”

Källor:

Jansson, Tove: Pappan och havet. Schildts 1980 (1965)   

Mikander, Jack & Westerback, Christian: Söderskär. Schildts 2000