9.12.2022
Zooma ut för att se det bredare perspektivet – det är så vi hittar kärnan. Den slutsatsen kom paneldeltagarna i diskussionen Kompetensutveckling 2040 fram till flera gånger under – även om deras ingång till kunskap, kompetens och ledarskap var ganska olika.
Paneldiskussionen ordnades under Framtidsdalens avslutningsdagar som hölls i Åbo 24–25.11.2022. I panelen deltog Kurt Torsell direktör vid Utbildningsstyrelsen, Malin Eriksson överinspektör vid Regionförvaltningsverket och Janne Roslöf direktör för Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi. Diskussionen modererades av docenten i pedagogik Lars Svedberg.
Svedberg inledde med frågan vad som förenar oss? Syftande på dels paneldeltagarna, dels hela publiken, som i huvudsak bestod av lärare, rektorer och utbildningsdirektörer. Alla finns någonstans mellan kunskap och kompetens, alla har ledarskap och fortbildning som ingredienser i jobbet.
En ledarposition kan ofta upplevas som ganska ensam, konstaterade Janne Roslöf.
– Även om man har erfarenhet, har gått fortbildningar och vet vad ett hållbart ledarskap borde vara, så är det oftast de brådskande ärendena som tar plats – någonting praktiskt som att taket läcker, behöver åtgärdas genast och det äter upp av det en ledare faktiskt borde ha fokus på, sade Roslöf.
Det var här han ville zooma ut. Ser man på sitt ledarskap i ett bredare perspektiv, märker man snabbt att ledaren inte är ensam, utan har många andra människor omkring sig, både andra ledare och dem man förväntas leda. Och ledaren är sällan i fokus eller den som syns mest i den vidare vinkeln.
Hur ska vi då uppnå ett gott ledarskap, överlag, men kanske framför allt inom utbildningssektorn?
– Talar vi om fortbildning så är en bra fortbildning för mig personligen en som får mig att stanna upp för en stund, lyssna och vara närvarande. En som utmanar tanken, sade Roslöf.
I diskussionen lyftes frågan vem som äger fortbildningen – och kanske specifikt lärarfortbildningen? Är det personalen själv, chefen, kommunen, fortbildningsarrangören eller skattebetalarna? Kurt Torsell konstaterade att han under sin tid som lärare sällan fortbildade sig i sådant som han var svagast på, utan sådant han tyckte var kul, som han var ganska bra på och gärna lärde sig mera om.
– Här kommer vi också in på ledarskap, det är ganska svårt att säga till någon att ”du är ganska dålig på det där, kanske du borde gå en kurs”. Så vi kan ställa oss frågan, ska det vara frivilligt att gå på fortbildning och ska man få välja själv vad man går på? Minimikravet borde åtminstone vara att ha en rutin för hur man efteråt på arbetsplatsen delar med sig av det man lärt sig, så att det ger ringar på vattnet.
Enligt Malin Eriksson funderar man vid Regionförvaltningsverket väldigt konkret på hur man når fram med ”det du inte visste att du ville veta”, det vill säga att få folk att gå kurser och fortbildningar som inte lockar men som är välbehövliga.
– Vi ser ju sällan det goda ledarskapet, utan blir kontaktade när ledarskapet brustit. Om man som förälder eller elev blir bemött med respekt, känner sig hörd och sedd, då kastar man sig inte på telefonen till Regionförvaltningsverket. Väldigt ofta konstaterar vi att med annan kommunikation hade det här ärendet inte kommit till oss. Men när vi ordnar kommunikationsutbildningar kommer ingen, det intresserar inte, man är kanske intresserad av kommunikation med eleverna men inte på organisationsnivå.
Svedberg frågade om det finns indikationer på vart den statliga styrningen är på väg? Vad vill den att vi ska fortbilda och utbilda i? Enligt Torsell ryms de flesta fortbildningsinsatser inom ramarna för vart vi är på väg.
– Det är så stora teman. Det handlar om inlärningsresultat; vad ska vi göra för att förbättra Pisa-resultaten, för att öka barns och ungas välmående, för att skapa framtidstro… Det kan skapas en mängd fortbildningar inom det.
Det Torsell efterlyser är att hitta de individuella stigarna, och med det menar han inte kurser för enskilda personer, utan att varje lärare själv identifierar vilket behovet för kompetenshöjning är och går sedan fortbildningsstigen som skapats för olika kategorier av lärare och rektorer.
Malin Eriksson ställde motfrågan om vi faktiskt behöver förbättra Pisa-resultaten?
– Det är många barn och unga som mår dåligt. Vi har en massa högpresterande ungdomar som orkar max tio år i arbetslivet, det är inte hållbart! Vi behöver definitivt styra pengar till välmående.
Också Eriksson efterlyste att vi ska zooma ut för att se det som är viktigt. Vi behöver ställa oss frågan om kunskapen vi lär ut i skolorna faktiskt är det våra framtida vuxna behöver?
– Jag brukar tänka på böckerna om den föräldralösa flickan Kulla Gulla, för att få en jämlik start med andra barn behövde hon lära sig att läsa, skriva räkna, om hygien och näringsrik kost. Idag har våra barn mycket av det där men de har inte flera generationer eller en hel by som uppfostrar dem och de har ofta svårt att vara sociala med varandra. Vi håller också på att mista den typen av kunskap som Kulla Gulla hade med sig från barnsben, som att handarbeta och göra praktiska saker. Någonstans här, när vi zoomar ut och tänker på Kulla Gulla tror jag vi får syn på framtiden.
Läs också en gallup med deltagare i Framtidsdalen. Vad tar du med dig från Framtidsdalen?
Framtidsdalen har haft fokus på stärkt ledarskap i skolorna
Framtidsdalen 2.0 samlades för avslutande dagar i Åbo den 24–25 november 2022. Med det satte man punkt för ett tvådelat nationellt projekt som inleddes 2018 och som erbjudit två fortbildningsprogram 2018–2019 och 2021–2022.
Fortbildningschefen Camilla Forsberg vid enheten för pedagogik och lärarfortbildning vid Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi ser med glädje bakåt på det som varit.
– Framtidsdalen har haft som syfte att stärka ledarskapet i skolorna i Svenskfinland och på språköarna. Det har varit två längre fortbildningsprogram där man deltagit som team från respektive kommun. Det har varit ett uppskattat och lite annorlunda koncept, att man har möjlighet att jobba över sektorgränserna inom kommunen, säger Forsberg.
Varje team har haft ett utvecklingsprojekt de jobbat med, genomgående med fokus på den egna vardagen och de gemensamma förutsättningarna i kommunen.
– Vi har haft fyra moduler med olika teman som man jobbat med och också kunnat få handledning inom. Sedan har vi med jämna mellanrum träffats, regionalt eller alla tillsammans, för att erbjuda möjligheten till nätverkande och kollegialt lärande. Det att programmet fortgår ett helt år har skapat en utvecklingsprocess, i vilken vi har kunnat beakta förändringar och behov i kommunerna och deras verksamhet. Ett steg i taget har vi arbetat mot målen som kommunerna själva satte upp när fortbildningen inleddes. Nu, ett år senare, kan vi på ett tydligt sätt se resultaten och vad som åstadkommits, säger Forsberg.
I de avslutande dagarna i Åbo deltog cirka 120 personer – utbildningsanordnare, bildnings- och sektordirektörer, skolornas rektorer, ledningsgruppmedlemmar och personer i ledande ställning inom småbarnspedagogiken (chefer och föreståndare).
– Vi är glada att engagemanget i de deltagande kommunerna varit stort. Vi har upplevt ett mervärde i att nätverken mellan kommunerna i Svenskfinland har vidgats och stärkts. Dörren till Framtidsdalen stängs just nu, men utvecklingsarbetet fortsätter förstås.
Fortbildningsprogrammen Framtidsdalen och Framtidsdalen 2.0 har haft en omfattning på 10 sp vardera, de har finansierats av Utbildningsstyrelsen och varit avgiftsfria för deltagarna. Mera information: www.abo.fi/framtidsdalen.