18.11.2022

TEXT: Mia Henriksson

Integrationsprojektet Stig in2 – Astu sisään2 – Come in2 höll slutseminarium. Projektet har haft som mål att främja integrationen för barn och unga genom att dela kunskap mellan olika samhällssektorer.

Vi måste förstå kroppens stressresponssystem för att förstå flyktingar och kunna stöda deras integration i samhället. Människor som utsätts för ihållande stress har ett obalanserat stressresponssystem, vilket gör dem mer sårbara, oberäkneliga och försvårar deras inlärning. Det här gäller alla människor men är vanligt förekommande hos flyktingar, både barn och vuxna.

Kaja Næss Johannessen jobbar vid Østbytunet i Lørenskog i Norge. Østbytunet är ett center för behandling och professionell utveckling av barnpsykiatri. Vid Østbytunet använder man sig av den så kallade NMT-modellen (Neurosequential Model of Therapeutics), som utgår från barnets historia och kapacitet att fungera idag.

Næss Johannessen jämför stressresponssystemet med en symfoniorkester. Minuterna före konserten, när musikanterna stämmer sina instrument låter det som ett enda kaos men när dirigenten tar vid, alla vet sin roll och kan fungera tillsammans, då uppstår en symfoni. Det är skillnaden mellan ett icke-fungerande och ett fungerande stressresponssystem.

Hjärnans funktioner kan visualiseras som en upp-och-nedvänd pyramid, där hjärnstammen och mellanhjärnan är under varandra längst ner. De tar hand om temperatur, blodtryck, puls, sömn och dylikt för vår överlevnad. Högre upp i pyramiden finns det limbiska systemet och hjärnbarken, som hanterar de mer komplexa funktionerna såsom koncentration, abstrakta tankar, impulskontroll och konsekvenstänkande. Om en persons stressresponssystem är aktivt jobbar hjärnan på högvarv för överlevnad, på bekostnad av de mer komplexa funktionerna.

– Orsaken till att du till exempel snäser åt någon är att de mer eftertänksamma funktionerna i din hjärna inte är aktiverade. Det här händer ofta traumatiserade människor, eftersom deras stressresponssystem är i obalans och därmed också impulskontrollen, säger Næss Johannessen.

Hon poängterar att det här är en förenklad bild av både hjärnan och stressresponssystemet men den hjälper oss att förstå och bemöta människor som i stort sett hela tiden går omkring med ett aktiverat stressresponssystem.

– Vi kan inte förvänta oss att en sådan person kan ta till sig instruktioner eller koncentrera sig när vi pratar på. Ofta belastar vi stressystemet ytterligare med prat, eftersom vi då försöker nå den del av hjärnan som inte är online. Istället måste vi skapa en omgivning där stressnivån sjunker, där personen känner sig trygg och där hen kan öva sig på att lugna ner sig. Därefter kan vi försöka nå fram.

För att hjälpa till exempel flyktingar ska vi erbjuda en tolerabel nivå av stress, samt plats och tid för att reglera den. Hjärnan är plastisk och kan förändras, stressresponssystemet lär sig tolerans istället för sårbarhet. På så sätt kan personen igen komma åt att helas, återanpassa sig och utnyttja sina resurser.

Næss Johannessen räknar upp fem huvudpunkter hur man i praktiken och i vardagen kan göra detta:

• Berätta för personen, också om det är ett barn, hur hjärnan fungerar. Det är viktigt att veta att man inte är sjuk, galen eller dum, utan det är stressresponssystemet som är orsak till många av problemen.
• Struktur och förutsägbarhet. Rutiner är bättre än kreativitet och påhittighet. Då man följer rutiner går inte onödig energi åt till att reagera på förändring och oroa sig för vad som kommer att hända härnäst.
• Lek och sensomotorisk träning. Hjärnan klarar inte av att vara både rädd och i ett lekfullt läge samtidigt. Om du lyckas engagera barn eller vuxna i sann lekfullhet, ger du dem en dos av stressreglering och en erfarenhet där stressresponssystemet lugnar sig för en stund.
• Gemenskap och kontakt. I de flesta fall har flyktingar förlorat just detta, de vet inte om de någonsin kan återvända hem till det som är bekant och där de känner att de hör hemma. Om vi lyckas förstå och erkänna vad de mistat, och kan skapa en känsla av tillhörighet genom bekanta ritualer, musik, dans eller dylikt, stöder vi dem att lugna sitt stressresponssystem.

NMT-metoden är framtagen av Dr Bruce D. Perry. Fördelen med att fokusera på stress är, enligt Næss Johannessen, att det inbegriper mycket mer än trauma – det hjälper oss att få ögonen på fler som kämpar med dessa problem. Till exempel är det många som inte har en PTSS-diagnos men som ändå mår dåligt och har ett översensitivt stressresponssystem, och många barn som är födda i trygga förhållanden kan gå runt med väldigt höga stressnivåer på grund av sina föräldrar som flytt och fortfarande lever med i rädsla, oro och stress.

– Det är väldigt viktigt att vi som jobbar med dessa människor; socialarbetare, rektorer, lärare, vårdpersonal och så vidare, att vi förstår hur stressresponssystemet fungerar och hur vi ska bemöta människor för att nå fram och för att skapa en trygg och stressfri miljö.  Tyvärr bidrar samhället sällan med det här stödet, eftersom flyktingar ofta tvingas leva i osäkerhet vad gäller uppehållstillstånd, inkomst, oro över familjen, och så vidare, säger Næss Johannessen.

Næss Johannessen höll ett anförande om NTM-metoden på seminariet Born to be diverse – Born to be included, som arrangerades 26.10.2022 i Helsingfors. På programmet fanns också PeD Ida Hummelstedt från Helsingfors universitet som talade under rubriken ”Pedagogik för social rättvisa: från att förstå de Andra till att bekämpa orättvisor” och Md Charlotte Sonne från Competence Center for Transcultural Psychiatry i Danmark under rubriken ”The MindSpring project – evaluation of a peer-to-peer group program for refugees”.

Seminariet avslutade projektet Stig in2 – Astu sisään2 – Come in2, där Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi varit projektägare. Projektet har haft som mål att främja integrationen för barn och unga genom att dela kunskap mellan olika samhällssektorer.

Utbildningsplanerare Linda Ahlbäck vid Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi leder projektet som pågår 1.9.2020–31.12.2022.

– På grund av pandemin blev det ett annorlunda projekt än det vi ansökte om finansiering för men det blev ett riktigt bra projekt ändå. Det känns fint att vi kan lämna efter oss också någonting konkret.

Ahlbäck plockar bland guldkornen fram de filmer med reflektionsunderlag man gjort, som arbetsteam kan använda som läromaterial – en handlar om 22-åriga Raghad Mshaweh från Syrien som studerar till medianom i Finland. På fyra år har hon lärt sig en riktigt god finska och uppfyller nu en dröm hon haft sedan hon var 11 år, nämligen att bli journalist. I de andra filmerna talar elever i Suvilahden koulu i Vasa om inkludering, rasism och jämlikhet.

– Dessutom har vi importerat MindSpring-metoden till Finland. Den används bland annat vid Dansk Flyktinghjälp och går ut på att flyktingar som varit i sitt nya land en längre tid, blir en slags guider för sina nykomna landsmän. Vi har utbildat både MindSpring-ledare och assisterande ledare och piloterat metoden med en första föräldragrupp på vietnamesiska i Närpes och just nu pågår en grupp för rysktalande i Helsingfors.

Utöver detta har man tagit fram en broschyr kring temat barn och trauma.

Ahlbäck har just lagt sista handen vid en finansieringsansökan för en fortbildningshelhet kring traumamedveten omsorg och krispsykologi – en bristvara på svenska i Finland – där man hoppas kunna utbilda tvåspråkigt.

– Det är ledsamt att det nu är skillnad på vilken kommun du integreras i och på vilket språk. Var och en borde ändå ha tillgång till samma stöd och vård, säger Ahlbäck.

Det som också är ledsamt är att så mycket av integrationsverksamheten är beroende av projektfinansiering.

– Det är jättefint att det finns fonder och stiftelser som vill finansiera och vi har varit lyckligt lottade som lyckats med våra ansökningar och fått pengar. Men ibland frågar man sig om vi faktiskt har råd att låta den här verksamheten, och särskilt utvecklingen av integrationsverksamheten, bero på projektmedel?