Skriv här det du söker efter!

”Vi behöver bredda sättet vi ser på ätstörningar”

”Vi behöver bredda sättet vi ser på ätstörningar”

Säg ”ätstörning” och många kommer att tänka på en ung, avmagrad kvinna med anorexia nervosa. Den här bilden är föråldrad, vi behöver tänka bredare då vi talar om ätstörningar och vem som drabbas av dem, säger Rasmus Isomaa, docent i utvecklingspsykologi vid Åbo Akademi och verksamhetsledare vid Fredrikakliniken.

Det är en vanlig dag på Fredrikakliniken Jakobstad. Lunchen är bortdukad och patienterna på dagavdelningen vilar eller har sina personliga terapisamtal. Till kliniken kommer patienter i alla åldrar från hela landet. Några är så unga som 11 år, andra över 40. Det de har gemensamt är att de alla lider av någon form av ätstörning.

– Ätstörningar är egentligen flera olika sjukdomar, men tre av formerna är ungefär jämnstarka; anorexia nervosa (anorexi), bulimia nervosa (bulimi) och hetsätstörning. Vanligaste åldern att insjukna i anorexi är 13–19 år, bulimi 16–25 år medan de som insjuknar i hetsätning ofta är vuxna. Största delen av dem som lider av ätstörningar är underviktiga, men det som förenar dem är tänkesättet och att de börjat bygga in en betydelse i utseendet. Ju mera jag minskar i vikt desto lyckligare kommer jag att bli och desto mera framgångsrik blir jag. Sådana tankegångar är upplagda för problem, säger Rasmus Isomaa, docent i utvecklingspsykologi vid Åbo Akademi och verksamhetsledare vid Fredrikakliniken.

 

Ett tydligare fokus på mäns kroppar har gjort att ätstörningar bland män ökat, men mörkertalet är fortfarande högt. Kanske kan det här bero på sättet vi definierar vem som drabbas. Rasmus Isomaa forskar just nu i attityder kring ätstörningar och är aktuell med en egen lärobok.

 

Anorexia nervosa, självsvält, beskrevs redan på 1600-talet och diagnosen kom 200 år senare, på 1800-talet. Sedan dröjde det till 1980-talet innan nästa definition på en ätstörning, bulimi, kom. Anorexia nervosa har något av en särställning bland ätstörningar eftersom den är så synlig och eftersom den har den högsta dödligheten. Den vanligaste ätstörningen är däremot hetsätning som fick sin diagnos i USA 2013. I Finland går hetsätning ännu under den något diffusa diagnosen ”annan ätstörning”.

Hetsätning kännetecknas av upprepade perioder av överdrivet matintag där man förlorar kontrollen och inte kan sluta. Personer med hetsätningsstörning är ofta överviktiga och de har ett återkommande bantningsbeteende, men inget direkt kompensationsbeteende som vid bulimi. De yngsta som får en ätstörning insjuknar oftast i anorexi.

– Bilden av en person som lider av en ätstörning är fortfarande ofta en förhållandevis välbärgad, vit kvinna som ser avmagrad ut. I verkligheten kan vem som helst drabbas av en ätstörning, oberoende av ålder, kön och så vidare. Speciellt bland män finns ett väldigt stort mörkertal. Vi behöver bredda bilden av vem det är som drabbas, inte bara bland allmänheten utan också bland dem som arbetar inom vården och med just ätstörningar.

Speciellt bland män finns ett väldigt stort mörkertal.

Inne på Isomaas arbetsrum finns en fin gammal kakelugn, bekväma, gula fåtöljer och ett runt litet bord med olika bilder fastklistrade på bordsytan. En dödskalle, handbojor, ett moln och ett hjärta. Bilderna används i terapin och ska illustrera de känslor patienten förknippar med olika tankar eller situationer: hat, kontroll, spontanitet och kärlek.

– I vården utgår vi från tankarna kring maten och går både framåt och bakåt i tiden. Vissa patienter har långtgående problem eller sociala svårigheter som vi behöver hitta svar på. Äldre patienter har ofta en lång sjukdomstid bakom sig, medan barn ofta inte hunnit utveckla ett abstrakt tänkande och därför kan ha svårt med att distansera sig från sina tankar.

I sin doktorsavhandling från 2011 undersökte Isomaa bland annat bantning bland niondeklassare. Resultatet visade att det vanliga var att normalviktiga flickor såg på sig själva som överviktiga, medan normalviktiga pojkar ofta såg på sig själva som för klena. Pojkar som uppfattade sig själva som överviktiga var ofta det. Problemet är kroppsbilden som är kopplad till självbilden, och hur man hanterar de jobbiga känslorna som kan leda till en ätstörning kan till viss del vara nedärvt.

Den genetiska delen av ätstörningar forskar man i till exempel vid centret för ätstörningsforskning vid Karolinska instututet i Sverige, CEDI, där Isomaa tillhör forskargruppen. Arbetet går ut på att klarlägga de bakomliggande orsakerna till ätstörningar, till exempel biologiska, psykologiska och kulturella riskfaktorer, och sedan använda resultaten för att effektivera och individanpassa både förebyggande av ätstörningar och behandling av dem.

Man ärver förstås inte en ätstörning i sig, men man kan ärva en riskfaktor för en psykisk störning.

– Man ärver förstås inte en ätstörning i sig, men man kan ärva en riskfaktor för en psykisk störning. Det betyder i praktiken att det kan vara genetiskt hur starkt man känner vissa saker och hur lätt eller svårt man har att hantera känslor och hitta tillbaka till ett normalläge. Vi kan till exempel se att anorexi hänger ihop med vanföreställningar och med tvångsmässighet, att hålla tankarna förankrade i verkligheten. En fråga om känslohantering och informationsbearbetning, alltså.

Just nu fokuserar Isomaa sin egen forskning på attityder kring ätstörningar, hur vårdpersonal ser på ätstörningar och deras upplevelser kring dem. Bara någon dag efter att intervjun görs ska han hålla en föreläsning om ämnet online för en större publik, och på skrivbordet framför fönstret ligger anteckningar och papper i högar.

Isomaa skriver också på en lärobok, Förstå och bemöta ätstörningar, som ska kunna användas inom vårdutbildningar. Hans mål är att komma åt den obalans som finns i hur vi tänker på ätstörningar. Kan det till exempel vara så att ätstörningar bland män fortfarande är ett förhållandevis dolt problem eftersom man helt enkelt inte kan identifiera symptomen då bilden av en person med ätstörning är så förknippad med det kvinnliga?

Måste en ätstörning alltid innebära en strävan efter en slank kropp, eller kan det lika gärna handla om att man försöker bygga en muskulös kropp med en så låg fettprocent som möjligt?

– Ätstörningar bland män är de facto ett växande problem. I dag ser vi ett tydligare fokus på mäns kroppar än tidigare samtidigt som de män som insjuknar i någon form av ätstörning är en väldigt dold grupp. Statistiken visar att ungefär 20 procent av personer med ätstörningar är män, ändå är det något som gör att pojkar inte får hjälp. Kanske är det så att man inte känner igen sig i beskrivningen av en ätstörning, men ser en ätstörning lika ut hos alla? Måste en ätstörning alltid innebära en strävan efter en slank kropp, eller kan det lika gärna handla om att man försöker bygga en muskulös kropp med en så låg fettprocent som möjligt? Det här är frågeställningar som gör att vi behöver bredda sättet vi ser på ätstörningar i dag, säger Isomaa.