Andra generationens sverigefinnar vill definiera sig själva

Foto: Privat.

Pertti: Jag vet inte om jag ens är en sverigefinne längre för min finska är så kass nuförtiden, och svensk blir jag aldrig helt och hållet. Och jag är ingen riktig finne. (Citat av Pertti, andra generationens sverigefinne, Latvalehto 2018: 92)

Citatet är från Kai Latvalehtos doktorsavhandling Finnish Blood, Swedish heart? – Examining Second-Generation Swedish-Finnishness. Latvalehto disputerade i juni 2018 vid Åbo Akademi. Hans avhandling är en omfattande studie i upplevelser att vara sverigefinne (det vill säga sverigefinländare som talar finska som modersmål), specifikt handlar arbetet om andra generationens invandrare från Finland, en grupp han själv tillhör.

Kai Latvalehto är mest känd utanför den akademiska kontexten. Som vuxen har han livnärt sig som lärare. Mellan åren 1984 och 2002 var han gitarrist och bakgrundssångare i bandet Aknestik, som gav ut ett tiotal skivor. På senare år har han varit aktuell i filmen Ingen riktig finne (fin. Laulu koti-ikävästä, eng. Finnish Blood Swedish Heart, 2013). I filmen, som vann priset bästa doku­mentärfilm vid Göteborgs filmfestival, åker Latvalehto tillbaka till Göteborg tillsammans med sin pappa. Latvalehto är uppvuxen i Göteborg på 1970-talet. Han var två år när hans föräldrar flyttade från Finland till Sverige för att arbeta vid olika fabriker. Latvalehtos mamma arbetade i Volvos fabrik, medan hans pappa ofta bytte arbetsplats. När han var tretton år gamal bestämde sig familjen för att flytta tillbaka till Uleåborgstrakten i Finland. Sitt svenska ursprung var inget Latva­lehto grubblade aktivt på, inte förrän han fyllde fyrtio och gick in i en existentiell kris. 

– Att jag började gräva i det här ämnet hade högst personliga orsaker. Ända fram till 2000-talet tänkte jag aldrig på min bakgrund. Det var ungefär för tio år sedan i samband med en rejäl fyrtioårskris och i och med att jag blev pappa, som jag började fundera på mitt ursprung, säger Latvalehto. 

Förortsmiljö på 1970-talet. Två barn och en mamma på en grusgård framför ett höghus.
Bild på Kai Latvalehto som barn (i mitten), med kompis och mamma i Sverige på 1970-talet. Foto: Privat.

Vilken var din relation till Sverige och Finland efter att ha flyttat fram och tillbaka?

– Mina allra första minnen är från Göteborg. Då vi flyttade tillbaka till Finland var det ett främmande land för mig. Jag hade gått i finsk skola i Göteborg tills fjärde klass och sedan i svensk skola i ett par år innan vi flyttade tillbaka. Vi hade varit i Finland på sommarlov och liknande, men jag hade ingen lust att bo där. Det stämde inte riktigt att jag var finne, mina föräldrar var det, men inte jag, säger Latvalehto. 

Latvalehtos familj var bland de finländare som flyttade till Sverige på 1960- och 1970-talen för att sedan återvända på 1980-talet. Det ambivalenta förhållandet till den svensk-finska identiteten, är något Latvalehto ser som genomgående för andra generationens sverigefinnar. Tankarna kring den egna historien gav småningom upphov till idén att göra en film om vad det är att vara sverigefinne. 

– Jag talade om detta med min vän dokumentärfilmaren Mika Ronkainen och vi bestämde oss för att göra filmen Ingen riktig finne där vi behandlade min historia. Många som sett filmen tycker att den också handlar om relationen mellan far och son. Den handlar väl om både och kan man säga, konstaterar Latvalehto. 

I och med arbetet med filmen insåg Latvalehto snabbt att han höll på att tillträda ett rätt obesökt territorium. 

– Det finns en sorts osynlighet kring den här människogruppen – ett ointresse, trots att vi talar om en väldigt stor grupp människor. Det finns till exempel flera sverigefinländare i Sverige än det finns finlandssvenskar i Finland. Majoritetssamhällena både i Sverige och Finland har inte varit särskilt intresserade av sverigefinnarna. Före min avhandling har det bara skrivits två avhandlingar på temat andra generationens sverigefinnar, konstaterar Latvalehto. 

Sverigefinländarna som bor i Sverige utgör en minoritet på uppskattningsvis 700 000 personer. Gruppen består av två olika delar: den ena är sverigefinnarna – alltså de som själva är eller är ättlingar till personer med finska som modersmål, den andra gruppen är finlandssvenskar som bor i Sverige. Finlandssvenskarna utgör cirka en fjärdedel av alla sverigefinländare. Trots att sverigefinnarna har minoritetsstatus i Sverige ses den här gruppen fortfarande inte som en väsentlig del av varken Sverige eller Finland, anser Latvalehto. 

– Många sverigefinnar har tappat kontakten till Finland, de har kanske förlorat eller aldrig fått det andra språket. Så den språkliga kopplingen finns inte längre trots att den känslomässiga gör det. Den svenska minoritetspolitiken utgår från språkfrågan och det lilla som görs handlar om barn, förskolor och skolor. Det finns till exempel möjlighet att gå i en finsk grundskola. Å andra sidan finns det språkliga insatser inom äldreomsorgen, det vill säga för första generationens sverigefinnar som nu är i pensionsåldern. Det här innebär att andra generationens sverigefinnar blir lämnade ganska ensamma med sin specifika situation, konstaterar Latvalehto. 

Maria: Den här skammen, som man kände – eller som man förväntades känna snarare – för jag var oerhört stolt över språket och mitt ursprung och allting. Jag bemöttes bara med respekt, fast dom där kommentarerna kom med kniven blabla, men eftersom jag var så ensam i det blev det ingen flock och jag var stolt och jag lämnades ifred. Det är klart att det inte gick undgå att folk såg ner på en. För de gjorde dom ju. Det var ett fult språk och ett fult folk och dom kan inte ens engelska och allt är åt helvete. Dom förlorar allt i alla stora sammanhang. Sådant sporrar ju – ni ska fan få se, liksom! Men det är en nedsättande ton som man bara får leva med. (Maria, andra generationens sverigefinne, Latvalehto 2018: 92) 

Från film till doktorsavhandling

Arbetet med filmen Ingen riktig finne var en omfattande och tidskrävande process. I fem år arbetade Latvalehto och Ronkainen med storyn och filmade de olika delarna. Filmen kretsar kring Latvalehtos och hans pappas återresa till Göteborg, men under resans gång får man bekanta sig med många andra delar och personer som hör till det finska Sverige. 

– Filmen var en lång process som påbörjades redan år 2008. Berättelsens huvudstråk, min och min pappas resa till Göteborg, tog bara elva dagar, men det är mycket kring det som filmades efter eller före den resan. I början hade jag en stor roll i förproduktionen, jag kände till olika personer som medverkade i filmen, men så småningom blev det klart att filmen skulle handla om mig och då förändrades också min roll i processen. Jag vill ändå understryka att det är Mikas film och inte min, trots att den handlar om mig och min subjektiva upplevelse av att vara sverigefinne, säger Latvalehto.  

Det subjektiva perspektivet i filmen är också en av orsakerna till att Latvalehto ville fortsätta arbeta med temat men på ett annat sätt, att det blev ett akademiskt arbete var trots allt ingen självklarhet.  

– När jag fick chansen att göra avhandlingen blev jag väldigt glad, men ännu för några månader sedan tänkte jag att det var ett misstag, jag trodde att avhandlingen aldrig skulle bli färdig. Från början var tanken att avhandlingen skulle handla om filmen, men efter en tid insåg jag att jag ville göra något annat. Att göra ett konstnärligt arbete som handlade om mig efter filmen, skulle ha varit som att upprepa sig. Också andra sverigefinnar har hanterat sin bakgrund genom konsten. Det finns flera subjektiva berättelser om detta, men nästan inga arbeten där man försöker säga något om den här människogruppen som kollektiv. Det finns inte heller så många former för att uttrycka detta, men ett akademiskt arbete är en av dem, säger Latvalehto.

Hur kommer det sig att du disputerar vid just Åbo Akademi?

– Jag började arbeta med avhandlingen år 2014 vid Uleåborgs universitet, men då min handledare Anthony Johnson blev professor i engelska språket vid Åbo Akademi var det naturligt för mig att flytta mina papper med honom. 

Vad var orsaken till att du ville skriva din avhandling på engelska och inte på svenska eller finska? 

– Engelska var mitt gamla huvudämne, det var en av orsakerna. Den kanske största orsaken var trots allt att jag är medveten om min subjektiva ingång till temat och att det engelska språket på ett sätt gör det lättare för mig att vara objektiv, jag undviker på så sätt att texten präglas av någon slags landskampsanda. Samtidigt möjliggör det engelska språket ett bredare, mera globalt perspektiv. Det finns vissa tendenser hos andra generationens invandrare som kan påstås vara gemensamma oberoende av vilka länder det är frågan om, säger Latvalehto. 

Första generationens invandrare har ofta en mycket stark koppling till landet de emigrerat från, medan den tredje generationens invandrare ofta är mer eller mindre helt assimilerade. Till och med det etniska modersmålet förlorar ofta betydelse för tredje generationens invandrare. Den andra generationens invandare däremot hamnar någonstans däremellan. 

Annika: Jag tänker så här att man kan förmedla, jag har förmedlat Finland till mina barn utan att dom kan finska. Det har jag verkligen gjort, dom har alla varit i Finland och har en känsla för Finland och det finska. På ett eller annat sätt kommer dom kunna använda det i framtiden för sig själva. Jag tänker på det så, för jag orkar inte belasta mig själv för att jag inte lyckades förmedla finska språket då. Jag orkar inte, jag har nog med belastning. Det är klart det är synd. För jag håller med om att det skulle vara artificiellt för mig att prata finska, hade min man pratat så skulle det ha varit en annan sak. Men ändå är vårt gemensamma språk svenska. Det är svårt. (Annika, andra generationens finländare, Latvalehto 2018: 234)

– Som forskare måste man vara väldigt noggrann med att inte göra för breda generaliseringar. Upplevelserna är såklart olika för olika individer och det går inte att säga att sverigefinskheten ser ut på något visst sätt. Detta var också en av orsakerna till att jag ville ha minst femton till tjugo informanter och att utnyttja en kvalitativ metod, säge­r Latva­lehto. 

Kai Latvalehto med en kaffemugg i handen vid porten till ett rött uthus.
Kai Latvalehto. Foto: Oiva Latvalehto.

Du använder metoden Life story interviews i din avhandling, varför och vad innebär detta?

– Jag visste att jag i alla fall inte vill närma mig ämnet via en kvantitativ metod, som genom statistik. Jag funderade länge på vilken metod som kunde vara bäst lämpad och kom fram till att den sociologiska metoden Life story interview, skulle vara bäst. Tankar om den egna bakgrunden kan upplevas som suddiga, udda eller till och med förträngda, det är vanligt att andra generationens invandrare inte alls levt ut sin sverigefinskhet, så någon flervalsenkät skulle helt enkelt inte ha fungerat. Intervjuerna är i regel tidskrävande och kan anta olika rätt icke-standardiserade intervjuformer, där forskaren intar positionen av en god lyssnare och där den intervjuade personens egna uppfattning om sin situation står i centrum. Metoden har ofta en starkt subjektiv prägel, vilket är något forskaren måste tackla i sina resultat, säger Latvalehto. 

Hur mycket tror du att dina egna upplevelser har präglat avhandlingen?

– Den akademiska formen har medfört sina utmaningar eftersom jag inte direkt har någon akademisk bakgrund trots att jag har en magisterexamen i engelska och alltid skrivit mycket. Det fina med den akademiska formen är dock att det är möjligt att vara ärlig. Man kan utvärdera sig själv och belysa olika problem med framställningen – något man sällan har möjlighet till i en tidningstext till exempel eftersom formatet inte tillåter så långa och detaljerade utläggningar. Vetenskapen har sina egna uttrycksformer, numera finns det dock plats för ”jaget” i texten. Att vara ärlig och uttrycka det jag känner har jag aldrig haft problem med, så det har jag gjort också i den här texten.

– Jag vill trots allt understryka att avhandlingen inte handlar om mig, trots att intervjuerna ofta tar formen av en dialog mellan två olika människor och jag är en av dem. Som helhet bygger texten på dialogen mellan mig och informanterna och en massa andra texter. Det här är också orsaken till att avhandlingen blev 375 sidor lång, säger Latvalehto. 

Vilka frågor var det du ville komma åt i intervjuerna? 

 – Jag ville gå igenom hur bakgrunden hade sett ut under barndomen och som ung vuxen hos andra generationens sverigefinnar. Vilka upplevelser har präglat dem när de blev äldre? Hur har man förhållit sig till sin bakgrund och hur har man bearbetat den? Men samtidigt som jag inte vill generalisera så ville jag också se om det fanns några gemensamma nämnare.

Vad var det mest tydliga resultaten av arbetet?

– Det mest övergripande resultatet är att stereotypierna som sverigefinnar möter i hög grad bygger på första generationens finska invandrare. Det är frågan om en arbetarklass som flyttade till Sverige som väldigt unga, i genomsnitt som 23-åringar. Flest immigranter – omkring åttio procent – kom från norra och östra Finland. De flyttade till Sverige för att svara på det stora behovet av arbetskraft i Sverige efter andra världskriget. På 1960- och 1970-talen flyttade hundratusentals finnar till Sverige för att jobba i fabriker i större eller medelstora städer, som Eskilstuna, Västerås och Trollhättan. Den andra generationens sverigefinnar har en helt annan historia. Ofta har de vuxit upp helt i Sverige och de talar perfekt svenska till skillnad från sina föräldrar. 

I avhandlingen skriver du att speciellt frågor om skam över sitt ursprung är en upplevelse du är intresserad av. Hittade du något gemensamt i frågan om just skam?

– Genom arbetet har det blivit tydligt att barndomens upplevelser har haft stor betydelse för andra generationens sverigefinnar. Hur man växte upp och hur det såg ut i skolan har präglat en senare i livet. Oavsett om man börjat skolan på 70- eller 90-talet har de flesta andra generationens finländska immigranter haft en relativt finsk uppväxt. Det har talats finska hemma, man har ätit finsk mat och semestrat i Finland. Av samhället runt omkring har man också behandlats som ett finskt barn. På 70-talet fanns inte ordet sverigefinne eller sverigefinländare utan de som hade finländska föräldrar ansågs vara finska, och de finska barnen hade väldigt låg status. Det var inte coolt att tala svenska med finsk brytning och det var vanligt att barn med finska föräldrar blev mobbade. Intervjuerna visade hur mycket majoritetssamhället och även den första generationens sverigefinnar har påverkat den andra generationen. Mycket mer än man kunnat tänka sig. Det finska språket fick man med modersmjölken, men så växte man ändå upp i en svensk miljö. Den egna identiteten har formats genom majoritetssamhällets syn på en. Den andra generationens sverigefinnar har blivit definierade via sina föräldrar, de har alltså blivit sedda som något de inte är, säger Latvalehto. 

Annika: Jag ville därifrån så fort som möjligt. Jag ville bara vara vanlig. Jag ville bara smälta in. Att vara som vems om helst. Jag ville inte sticka ut. jag blev som en tapetblomma, jag ville inte synas. Man hade synts så mycket, direkt och indirekt, att man var udda. (Annika, andra generationens finländare, Latvalehto 2018: 156)

Laura: Jag kommer aldrig att glömma hur jag blev behandlad och mobbad på gymnasiet. Jag var tyst i princip ett helt år bara för dom påstod att jag inte kan svenska. Fast jag var född här. För jag använde ju verben sätta och lägga fel, och fick verkligen lida för det. Jag kan fortfarande ha problem med det. (Laura, andra generationens sverigefinne, Latvalehto 2018: 160)

Vera: Även om jag beskriver min barndom att den är ljus och sådär, så var det väldigt tydligt att är man finne så är man andra klassens medborgare. Framför allt föräldrarna. Med mina kompisar var det inga problem – det var föräldrarna som var jävligt taskiga. Dom hade dålig attityd och dålig inställning. Det som dom utsatte mig och mina syskon för är helt oförlåtligt. Det var väldigt mycket jämtemot svenska vuxenvärlden, som hela tiden satte låga förväntningar på mig och såg ner på mig, från uppifrån. Att återerövra, det klassiska, att jag ska visa dom. Alla dom där drivkrafterna är väldigt bra, för konstnärer. (Vera, andra generationens finländare, Latvalehto 2018: 84)

I avhandlingen skriver du att identitet handlar just om detta – att dels identifiera sig själv som en del av en grupp, men också att bli identifierad av andra. Hur identifierades då den andra generationens sverigefinnar. Vilka stereotypier mötte eller möter sverigefinnar fortfarande?

– Den mest klassiska och seglivade stereotypen är givetvis bilden av arbetarklassalkoholisten, det vill säga spriten och kniven – Koskenkorvan och puukkon, säger Latvalehto.

Stereotypierna gällande den första generationens invandrare är int­e helt tagna ur luften. I slutet av 80-talet var finnarnas andel stor av klienterna i städernas härbergen, så gott som alla hade alkoholproblem. Också inom mentalvården var finnarna överrepresenterade i statistiken. Forskning har visat att det finns en överhängande risk för invandrare att drabbas av mentala problem som till exempel schizofreni, speciellt andra generationens invandrare. 

Foto på rockbandet Aknestik, fem män i färggranna skjortor på en bro.
För många andra generationens sverigefinnar blev musiken ett viktigt sätt att omdefiniera sin identitet. Också Kai Latvalehto (i mitten av bilden) var med i rockbandet Aknestik i arton år. Foto: Jouni Haapakoski.

Men som Latvalehto konstaterar i sin avhandling handlar stereotypier i långa loppet om en kombination av minimal mängd fakta och maximal mängd mening. Han understryker också att attityderna gentemot Finland med tiden har förändrats och att många som hör till andra generationens sverigefinnar nu har hanterat sitt ursprung, inte minst i konsten och fram för allt i musiken.  

– Nuförtiden skulle jag ändå säga att status som finsk eller finländare är helt annorlunda än på 1970-talet. Många andra generationens sverigefinnar är stolta över sitt ursprung, det finns till exempel en stor mängd framträdande aktörer inom det svenska kulturlivet som har finska rötter. 

Varför tror du att speciellt musiken har blivit viktig för sverige­finnarna? Anna Järvinen, Markoolio, Frida Hyvönen för att bara nämna några.  

– För många andragenerationsinvandrare kan musiken och kulturen vara en väg framåt. För mig personligen var rockmusiken ett sätt att identifiera mig med något annat än med mina föräldrar. Man strävade efter något eget, något modernt. Musiken var ett sätt att se framåt. På detta finns det otaliga exempel. På 80- och 90-talet hette det att det i alla band fanns åtminstone en finne. Man kan se en liknande trend bland andra generationens irländska immigranter, till exempel The Beatles, The Smiths och Oasis. Tillgången till två olika språk och kulturer kan också vara en kreativ styrka. Ser man till exempel på författaren Susanna Alakoskis sätt att skriva blir det uppenbart att hon är väldigt innovativ med sitt språk. Hon skriver på svenska, men använder språket på ett sätt som reflekterar finskans tankesätt, säger Latvalehto. 

– Men det finns fortfarande en väldigt stor okunskap om Finland. Det här har också sina historiska orsaker. Då Sverige år 1809 förlorade Finland till Ryssland, blev det naturligt för Sverige att inte tänk­a på Finland längre, det var en förlust som egentligen aldrig bearbetats, säge­r Latvalehto. 

Mellanförskap och ingenmansland

Elina: Givetvis är jag försvenskad på många sätt, men när jag behöver det tar jag fram det där, rakheten. Jag har det mycket inom mig, för ibland reagerar folk på att jag är så rak. Då studsar dom till, då är det liksom kulturkrockar. (Elina, andra generationens sverigefinne, Latvalehto 2018: 219)

I Latvalehtos avhandling framläggs identitetsskapande hos andra generationens sverigefinnar, som ett sorts fragmentsbygge. Man pusslar ihop en identitet baserad på delar av ens olika tillhörigheter. För flera av Latvalehtos informanter var uppkomsten av ordet sverigefinne på 2000-talet en viktig sak – att det nu fanns ett ord för den grupp man upplevde att man hörde till eller att det överhuvudtaget fanns en grupp med människor som hade liknande upplevelser som en själv och som man kunde hitta tillhörighet i. 

Elina: Då hittade jag begreppet ”sverigefinne” på nätet. Jag ville definiera, sätta punkt på den här jävla ”mumindiskussionen”. Då var det här ett ganska nytt begrepp, det var för tio år sedan jag började jobba med detta. Och det var nytt, ah! Ett begrepp, sverigefinne! Äntligen ett begrepp, jag slipper förklara att jag är svensk, är född i Sverige, har finska rötter blablablaa, alltså det där omständliga, då det fanns sverigefinne, alltså en etikett på det hela. Då upptäckte jag också att det var en minoritet sedan 2000, aha, det visste jag inte. Rätten till språket. Okej. (Elina, andra generationens sverigefinne, Latvalehto 2018: 269)

Andra informanter upplevde inget behov av en sverigefinsk tillhörighet, utan uttrycker snarare ett behov av att ta avstånd från och få bli definierad utanför det finska ursprunget. Latvalehto kallar de olika förhållande till den egna identiteten som ett mellanförskap. 

– Jag brukar säga att andra generationens sverigefinnar upplever ett mellanförskap, eller de kan uppleva att de tillhör ett sorts ingenmansland. Själv ser jag det snarare som att Sverige och Finland är samma land. 

Hur mycket har avhandlingen hjälpt dig att hantera dina egna rötter?

– Arbetet med avhandlingen har hjälp mig väldigt mycket. Om jag förut kände mig halv på något sätt, upplever jag numera snarare att jag har två identiteter, det är ju betydligt mer än en halv. Då jag jobbade som lärare och musiker kände jag aldrig att det var mitt livsverk. Men med det här temat vill jag absolut jobba vidare. Jag vet inte exakt på vilket sätt, men jag är inte färdig med detta ännu, säger Latvalehto.