24.6.2020
Coronakrisen har gjort att regeringens beslutsfattande fått en konkret prägel som vi alla känner av i vardagen. Samtidigt har olika länder tillämpat olika strategier och frågan om vilka beslut som är de bästa är något som aktivt diskuterats nationellt och internationellt. Camilla Kronqvist vill visa att andan i vilken beslut fattas visar något om hela vårt politiska system och att vår inställning till politiken har en avgörande betydelse för oss alla.
– En sak jag gärna vill ta upp är idén om ”det bästa beslutet”, säger Camilla Kronqvist, docent i filosofi vid Åbo Akademi.
Hon gör det med anledning av den hela våren långa debatten om hur olika länder handskas, eller försöker handskas med coronaviruset.
– I coronadiskussionen verkar man tänka sig att det någonstans i framtiden finns en sammantagen beräkning av nyttan av ett visst sorts beslut. Den situation man nu befinner sig i förväntas alltså utfalla i mätbara resultat och bli ett facit för att bedöma om vi nu gjorde rätt. Detta facit tänker man sig lätt är en mängd sammantagen statistik, som när det gäller coronakrisen visar hur många som dog, vad alltihop kostade, vilka följdsjukdomar virusinfektionen resulterade i, och så vidare. I parentes kan man säga att man inte i det här skedet tänkt särskilt mycket på eventuella konsekvenser och kostnader av följdsjukdomar.
– Men man tänker sig alltså att vi en dag kommer att kunna samla ihop en mängd variabler och skapa diagram där man jämför vilka beslut olika länder tog och vad utfallet blev. De som då har minst av dåliga saker och mest av bra saker har ”fattat de rätta besluten”. Det är, enligt detta tänkande, med sikte på detta framtida facit vi borde fatta politiska beslut.
Kronqvist invänder mot den här föreställningen. Hon säger att vi inte ur något trovärdigt moraliskt perspektiv kan agera utifrån en idé om framtida möjliga resultat då all den information vi har i nuet med goda skäl kan anses vara osäker: Vi är satta att agera här och nu och det som är typiskt för ett moraliskt agerande är att man inte vet vad som kommer att hända.
– Att tro att vi sedan i framtiden kommer att få reda på vad som varit det bästa möjliga beslutet utifrån en idé om vad som skulle ha åsamkat minst skada och mest nytta är en vanlig utilitaristisk tanke. Den bygger ändå på en illusion om att vi kan veta vad detta bästa är. Den brittiska filosofen Philippa Foot skriver träffande om det här. Hon menar att den utilitaristiska lyckokalkylen tilltalar oss för att den vill garantera ett ”sakernas bästa tillstånd”. Är det inte det alla vill? Att det går så bra som möjligt? Och borde inte alla våra beslut rikta in sig på att det ska gå bättre och inte sämre?
– Men Foot lyfter också fram att vi inte vet vad vi menar då vi talar om detta ”sakernas bästa tillstånd”. Hur ser ett objektivt avgörande om vad som är bättre eller sämre se ut? Idén förutsätter att vi alla kan nå ett utanförperspektiv, att vi kan föreställa oss en punkt antingen nu eller i framtiden från vilken det går att bedöma den mest fördelaktiga utgången. Den tanken ekar tomt när vi ser närmare på den. Även om vi i framtiden kan blicka tillbaka och göra jämförelser i utfallen mellan länder med olika strategier, tillåter det oss inte att räkna ut hur andra strategier hade utfallit för just oss. Det förändrar inte heller det faktum att utfallet kommer att vara värre för vissa av ”oss” än för andra.
Med vilken attityd?
Det Kronqvist pratar om är en vanlig företeelse i våra vardagsliv. Det visar sig till exempel då vi pratar om hur ”det var bra att det gick som det gick.” Att det var tur att jag inte steg på det där tåget, för annars skulle jag aldrig ha träffat X. Eller det var tur att jag inte steg på det där tåget, för det spårade ju sedan ur och det blev en katastrof. Men tur eller bra på vilket sätt? Och för vem? Bra för ens egen del förstås, för att man träffade X eller för att man slapp vara med om en katastrof. Men inte så bra för de som råkade ut för katastrofen. Och man vet inte heller vem man kunde ha träffat på det tåget man inte tog om det inte spårat ut, etcetera.
– Vi har en idé om att något kunnat bli bättre eller sämre, men då talar vi ur ett begränsat perspektiv. Vi talar sällan om vad som är bäst för alla. Det är klart att det är bättre att undvika en katastrof än att gå rakt in i den. I den mån vi vet att beslut får katastrofala följder är de förstås också dåliga beslut. Men där vi står och väljer vet vi bara vad vi vet just då. Och när vi som enskilda ser tillbaka och tänker att allt gått på ”bästa sätt” behöver vi inte förstå det som en absolut bedömning. Det kan istället vara ett sätt att förundras över att livet gick som det gick.
Ett alternativ till att tänka i banor av att vi på något absolut sätt kommer att kunna mäta slutresultaten av de handlingar vi gör där vi står – och på det sättet tro att vi vet vad ett ”bästa” beslut är – menar Kronqvist, är att vi kan prata om ”bra beslut”, men inte som om just det beslutet skulle ha varit det enda möjliga goda beslutet.
– Då kan vi istället tänka på vilket slags attityd som kommer till uttryck i beslutet. Vad var det som var viktigast för mig då jag fattade det?
– Vi kan till exempel kritisera ett beslut för att vara förhastat, överilat, fattat på fel grunder, och så vidare. Det här ger oss ett annat sätt att se på vad det betyder att fatta ett gott beslut. Med andra ord, ett som är väl övervägt och på goda grunder.
När det gäller den nuvarande coronakrisen kan man till exempel fråga om regeringen övervägt konsekvenser, handlar den enligt försiktighetsprinciper, tar den i beaktande den kunskap vi har? Vad är det regeringen har i åtanke när den fattar sitt beslut? Uttrycker beslutet till exempel en omsorg om samtliga landets medborgare, eller enbart vissa grupper? Uttrycker det en omsorg om människan eller ekonomin?
– Det är förstås möjligt att ett bättre beslut kunde ha tagits trots att man tog allt det ovanstående i beaktande. Men det är i regel svårt att ur moralisk synpunkt kritisera ett beslut som är ett uttryck för omsorg. Det här förutsätter förstås att jag går med på att beslutet är ett uttryck för omsorg. Det räcker ju inte med att den som fattat beslutet säger att det är ett uttryck för omsorg, det måste synas på andra sätt också.
Skillnaden mellan politik och att driva intressen
Det som Kronqvist efterlyser är alltså en kvalitativ bedömning: hur har beslutet fattats, på vilka grunder, med vem eller vad i åtanke? Hur sammanfaller det man säger sig stå för med det man sedan faktiskt gör? Men all slags realistisk bedömning är komplicerad och inte alls rätlinjig eller något som går att göra enligt ett på förhand uppgjort formulär.
Vår inställning till den beslutsfattande instansen är också viktig. Både ett förbehållslöst förtroende och en utpräglad misstänksamhet, särskilt om det är landets regering det är frågan om, är farliga. Båda alternativen innebär en inställning till den beslutsfattande instansen som, åtminstone potentiellt, är långt mer omfattande än enbart en inställning till det aktuella beslutsfattandet. Inställningen till beslutsfattandet speglar medborgarnas förhållande till både makten och sitt eget medborgarskap.
– Ett beslut är inte bara de åtgärder man beslutit att vidta. Vad ett beslut är hänger också på hur beslutet kommuniceras. Det vill säga på vilket sätt man begrundar beslutet, hur man uttrycker sig, vilka principer man åberopar, och så vidare. Hur man förankrar beslutet i det pågående offentliga samtalet. En kris som den vi befinner oss i ska till exempel inte tas av regeringen som ett tillfälle att driva egna intressen.
Ett beslut är inte bara de åtgärder man beslutit att vidta. Vad ett beslut är hänger också på hur beslutet kommuniceras. Det vill säga på vilket sätt man begrundar beslutet, hur man uttrycker sig, vilka principer man åberopar, och så vidare.
– Som jag ser det har vår nuvarande regering lyckats väl i den här kommunikationen, medan jag är mer osäker på om den tidigare regeringen skulle ha gjort ett liknande intryck på mig. Det här är inte sagt som ett ställningstagande mot den förra regeringen för att mina sympatier ligger mer hos vår nuvarande regering. Tvärtom var jag själv aktsam för att misstänkliggöra vår tidigare regering ogrundat, fast jag inte politiskt sympatiserade med den, eller just därför. Att vi lever i en demokratisk rättsstat innebär nämligen att vi måste utgå från att regeringen agerar enligt rättsstatens principer och utifrån en tanke om vad som gynnar samhället som helhet, även om den sittande regeringen har en annan syn på vad som är goda politiska mål än vad man själv har.
– Samtidigt var det just det som den förra regeringen utmanade: Den förra regeringen verkade uppfatta politiken som en arena för att driva egna intressen, eller vissa gruppers intressen, istället för att utgå från att politiken måste drivas ur en idé om det allmänna bästa. Politiken i en väl fungerande demokrati får inte vara en plats där bara vissa, majoriteten, kommer till tals.
Kronqvist säger att när skillnaden mellan att driva specifika intressen och arbeta för det gemensamma bästa sammanblandas riskerar vi att ge populistisk kritik rätt: nämligen idén att man i politiken har dolda motiv bakom den politik man driver.
– Förra regeringen var i många fall helt öppna med att de såg sig som företrädare för vissa intressen, och det har gjort stor skada för den allmänna uppfattningen om vad politik är och gör. Jag menar inte att öppenheten var problemet. Utan att de inte såg problemen i att agera som om de var invalda för att enbart driva vissa intressen. Att de inte såg att deras uppgift var att ha allas intressen för ögonen. Det här är inte enbart ett problem på det politiska högerfältet. Samma problem återfinns också i den identitetspolitik som ofta drivits från vänsterhåll. Många har i och med den fått för sig att alla aktörer alltid driver någon form av identitetsorienterad politik som är till för att maximera den egna gruppens inflytande och nytta.
Jag menar inte att öppenheten var problemet. Utan att de inte såg problemen i att agera som om de var invalda för att enbart driva vissa intressen.
Kronqvist säger att politiken handlar om hur vi ska skapa ett gott samhälle för var och en och inte enbart för vissa intressegrupper. För att driva en sådan ständigt pågående process framåt både kan vi och ska vi ha olika idéer om vad ett gott samhälle är och hur man når dit. Vi kan med andra ord vara oeniga om både målet och medlen.
Den här oenigheten förutsätter dock en överensstämmelse i vad vi ser som legitima beslutsprocesser och strukturer. En gemensam syn på politiken som en strävan att skapa ett gott samhälle. Det är enbart då vi litar på att vi delar samma strävan, att genom samarbete göra saker bättre, som vi är beredda att lyssna på andras tankar och kanske också ändra uppfattning om vad som är ett gott beslut i en enskild fråga.
Om man utgår från att alla helt oavsett den diskussion som förs, eller de principer som styr processen, enbart driver egen sak betyder det att vi inte kan ha något förtroende för någon annan.
– Det är det som har hänt i USA, där politiken mer eller mindre verkar ha urartat till intressegruppsdrivande frågor och lobbying. Det här har lett till ett politiskt förfall där väldigt få verkar ha någon tilltro till de politiska processerna.
En hotad syn på vad politik är
Kronqvist säger att den idé om politik hon pratar om är aspekter av ett ideal som varit dominerande i västerländskt tänkande sedan andra världskrigets slut. Men hon säger också att den här idén är starkt hotad, och inte bara från högerpopulistiskt håll, utan även från vänstern. I det, ibland vulgära, anammandet av olika slags post-teorier verkar man på dessa håll rygga tillbaka för alla tankar om att vi faktiskt gjort något rätt i utformandet av våra politiska system, eller att det finns något värdefullt i att sluta sig till vissa allmänt accepterade värden.
– Det finns värdefulla insikter att hämta också i den här rädslan. Det är sant att det inom politiska system som sagt sig tala för allas bästa har begåtts brott mot enskilda och grupper. Att enbart tala för vissa värden är alltså ingen intäkt för att det man gör de facto är gott. Vi måste igen se på både det som sägs och det som görs. Beslut som gjorts med goda avsikter kan också få dåliga oväntade konsekvenser. Men vi kan inse det här utan att tänka att vi för den skull måste ge upp allt tal om värden. Att ett beslut får oväntade följder kräver av oss att vi fattar andra beslut som korrigerar det som gick fel, inte att vi ger upp idén att beslut kan fattas på goda grunder. Att ge upp allt tal om värden för att det kan missbrukas eller slå slint, är att kasta ut barnet med badvattnet. Tanken att det inte finns något sådant som gemensamma värden och att vissa beslut kan vara bättre än andra i ljuset av dessa värden, öppnar upp för att allt istället bara är maktkamper om vem som får säga vad som är sant. Då hamnar man i relativism och genom den igen i identitetspolitiken och inte i en politik som försöker ha stora helheter och allas gemensamma bästa för ögonen. Det riskerar undergräva hela det politiska projektet.
Tanken att det inte finns något sådant som gemensamma värden och att vissa beslut kan vara bättre än andra i ljuset av dessa värden, öppnar upp för att allt istället bara är maktkamper om vem som får säga vad som är sant. Då hamnar man i relativism och genom den igen i identitetspolitiken och inte i en politik som försöker ha stora helheter och allas gemensamma bästa för ögonen.
– Just nu, då vi pratar här i början av maj, verkar de olika partierna ha en rätt samlad inställning, men så fort folk slutar att oroa sig för att de själva kan dö finns det stor risk att det politiska käbblet igen kommer igång.
– På det sättet är de här besluten som nu tas ifråga om hur vi skyddar oss själva och samhället i den här krisen betydligt mera än enstaka beslut. Om vi tror att regeringen har vårt gemensamma bästa för ögonen eller om vi misstänker att de beslut de tar präglas av dolda motiv eller av att ge särskilda intressegrupper en fördel avgör hela vår syn på politiken.
– För att säga det på ett annat sätt: Det att jag i den representativa demokratin väljer någon som representerar mig handlar inte om att jag väljer någon som representerar mitt specifika intresse utifrån mina olika grupptillhörigheter. Jag väljer någon som delar min idé om vad det goda samhället är, och som jag bedömer kan tala för den här idén i det politiska beslutsfattandet. Men sedan är det upp till den här personen att se vad den här idén betyder i det konkreta fallet. Att försöka hitta samförstånd och gemensamma lösningar med politiker som har en annan bild av vad det goda samhället är. Att den finländska politiken har präglats av en konsensuspolitik är inte en dålig sak.
Philippa Foot
Philippa Foot (1920–2010), engelsk filosof. Var en av förgrundspersonerna då den aristoteliska dygdetiken återintroducerades, detta, bland annat, som ett sätt att visa på bristerna i det utilitaristiska nyttotänkandet. Foot var en av de betydande kvinnliga filosoferna, tillsammans med bland annat Elisabeth Anscombe, som kom att lämna ett starkt intryck på den analytiska moralfilosofin och moralpsykologin. Artikeln som nämns, ”Utilitarianism and the Virtues” (1983), finns i samlingsverket Moral Dilemmas: and Other Topics in Moral Philosophy (2002).
