10.4.2024
Konsortiet FinELib förhandlar med tidskriftförläggarna om villkoren för tillgången till tidskrifter för universiteten och biblioteken i Finland. Genom att sköta upphandlingen centralt får man tyngd vid förhandlingsbordet.
FinElib grundades för att med en central koordinering sköta tillgången till elektroniska publikationer i Finland. Grundandet skedde under den ekonomiska krisen på 1990-talet då framsynta bibliotekschefer såg möjligheten att förse sina kunder med elektroniska tidskrifter och annat material som den tekniska utvecklingen gjorde genomförbar. De ansökte om pengar från staten – som då visade sig ha medel tillgängliga för ändamålet.
FinELib blev en del av nationalbiblioteket år 2000. Till att börja med förmedlade FinELib främst referensdatabaser, sedan kom journalerna in – men först bara som licenser som gav läsrättigheter.
– I begynnelsen handlade mycket också om att bygga administrationen och förmedla åtkomlighet till det material man tillhandahöll, säger Arja Tuuliniemi, servicechef för FinELib.
Enligt universitetslagen förser Nationalbiblioteket, som FinElib sorterar under, tjänster åt de övriga biblioteken i landet.
– Ser man bakåt kan man konstatera att det var mycket bra att de som såg möjligheten att grunda FinELib tog möjligheten, det var i precis rätt tid. FinELib förhandlar fram villkoren för de licenser som universitetsbiblioteken och de allmänna biblioteken kan använda. Licenserna för de vetenskapsjournaler där den senaste forskningen publiceras är mycket dyra (se förra uppslaget). Den stora nyttan med FinELib ligger förutom i den samlade expertisen och kontaktnätet, i att med kunna förhandla för alla universitet och allmänna bibliotek i landet, vilket ger en helt annan tyngd vid förhandlingsbordet jämfört med att universiteten och biblioteken förhandlade skilt för sig.
– En del av de aktörer man har att göra med, som Elsevier, är mycket stora och betydelsefulla, och de vet också om det, säger Timo Vilén, informationsspecialist på FinELib.
Därför har man från FinELibs sida också samarbete med de biblioteken i Sverige för att hålla varandra på kartan om hur man tänker innan man går till förhandlingar. Tuuliniemi säger att biblioteken värnar om sitt gränsöverskridande samarbete.
Upphandlingskrav
FinELib har vissa upphandlingskrav som måste tillmötesgås för att det ska bli en affär.
– De är, enligt oss, rimliga, även om vi vet att andra länder opererar med lösare villkor, säger Vilén.
Upphandlingskraven är bland annat till för att se till att organisationer inte krävs på saker de inte kan uppfylla, som till exempel omöjliga krav på datasekretess. Till nya juridiska fenomen hör lag och krav från förläggare vad gäller data mining, vilket ungefär motsvarar datautvinning – alltså en datasök- och datasammanställningsfunktion som trålar genom texter och forskningsdata.
– Det finns EU-direktiv som gäller ”text- and data mining” som Finland varit långsam med att tillmötesgå angående upphovspersonsrättigheter. Lagen kom hos oss i bruk först i fjol. Innebörden i den nya lagen är att våra forskare har rätt att göra data mining, säger Tuuliniemi.
Och det har lett till problem till exempel med upphandlingen av ACS, American Chemical Society’s publikationer. ACS vill begränsa data mining. Den nya lagstiftningen endast innehåller endast två meningar som behandlar saken, men den godkänner datautvinning i forskningssyfte.
– Det gör att vi vill vi akta oss för att gå med på något som kan utgöra ett prejudikat och begränsa våra forskare långt in i framtiden, och därför är förhandlingarna med ACS inte i mål än, säger Vilén.
– Spelet vi spelar är internationellt. Så gott som alla våra motparter är stora organisationer och universitet. Om ett enskilt konsortium får igenom något har det stora konsekvenser för helheten. Vi vill till exempel ha full öppenhet kring de kontrakt som ingås, och det hindrar oss ibland från att göra anskaffningar.
Det gör att vi vill vi akta oss för att gå med på något som kan utgöra ett prejudikat och begränsa våra forskare långt in i framtiden
– Själv försöker vi genomgående hålla oss till Creative Commons licensen CC-BY, den möjligast öppna klassificeringen.
Vilén berättar att det internationella samarbetet är centralt. Det gäller att uppdatera sig hela tiden och att också hålla sina samarbetspartners uppdaterade.
– Mycket av jobbet görs i kulisserna.
Artificiell intelligens och förläggarna
Tuuliniemi och Vilén säger att förläggarna har märkt att AI kan vara en risk för deras marknadsmodell, vilket gjort att vissa förläggare inte vill att AI ska användas över huvud taget. De förläggare som är skeptiska till den nya teknologin vill inte att AI ska komma åt deras material.
– Som fenomen är AI fortfarande nytt för alla. Vi vet inte ännu på vilket sätt forskare i Finland vill använda artificiell intelligens, säger Tuuliniemi.
– Det är alltså inte forskarnas intressen som skyddas när förläggarna är skeptiska till AI. Förläggarna satsar själva på AI och försöker få prenumeranterna att använda deras egna AI-tjänster. Exempelvis Elsevier vill göra sina egna slutna rum som de vill att vi ska köpa tillgång till. Det handlar förmodligen om någon form av virtual sandbox – ett sätt att kontrollera den data man har och ett sätt att se till att den inte kommer ut.
– Men sammantaget är potentialen i AI är oerhörd – även för förläggarna. Hur den nya teknologin kommer att reflekteras över på open access är en öppen fråga.
– Just nu medan vi pratar har The New York Times stämt två stora AI-plattformar för användandet av material från New York Time utan att de betalt ersättning. Vi vet ännu inte vad utfallet av rättegången kommer att bli. Men resultatet kommer sannolikt att ha följder även här, även om vår lagstiftning skiljer sig från den amerikanska. De har till exempel begreppet ”fair use”, vilket är ett tänjbart begrepp och vi har inget motsvarande i Europa.
Varför befinner vi oss i det här läget? Forskning som staten finansierat, en artikel som forskaren själv skrivit gratis, till och med betalt för att få den publicerad, som andra forskare gratis har peer-reviewat, det vill säga granskat, och nu äger ett konsortium artikeln som de dessutom tagit betalt för att publicera. Hur kommer det sig att vi ger förläggarna den här positionen?
– Det beror på mer än en sak, men för att åtgärda det är forskare i nyckelposition. De borde inte gå med på att överge sina rättigheter som upphovsperson, och de vet kanske inte ens att de gör det när de tecknar kontrakt. Men förläggarna utgår automatiskt från att forskaren sagt upp sin upphovsrätt om forskaren inte specifikt kräver att få göra ett annorlunda kontrakt, säger Tuuliniemi.
– Vilket leder till att forskaren senare märker att hen till exempel inte har rätt att publicera en översättning av sin egen forskning.
Hur är det möjligt att forskare går med på det här, utbildas de inte på området?
– Vi hoppas ju att universiteten tog tag i det och underrättade sina forskare kring rättigheterna som rör publicering.
– Men det är också lätt att förstå att en forskare som ännu inte är etablerad upplever att hen helt enkelt villkorslöst måste säga ja till möjligheten att få bli publicerad i Science eller Nature, för det är genom att bli publicerad i ett ansett magasin man blir etablerad och sedd som seriös forskare.
– Men det man alltså kunde hoppas på, är att forskare som redan är etablerade, och inte har tvånget att publicera sig över nacken, kunde tänka sig att gå i bräschen för en förändring. cOAlition S är en sammanslutning som jobbar för det här.
– Vi vill ha en situation där vi vet vad som kostar vad, vi vill ha genomskinlighet. Vad är det vi betalar för när vi köper in tidskrifterna som våra forskare behöver och gratis bidragit till? Exakt vad är det som kostar? Just nu är det som att föra bilen på service och enbart få en räkning utan någon specifikation på vad man betalar för, säger Vilén.
