30.10.2020
Ända sedan valkampanjen inför valet 2016 verkar nyheterna från USA ständigt ha blivit konstigare. Scenarier som för så lite som fem år sedan skulle ha avfärdats som groteska fantasier har varit verklighet sedan Donald Trump på allvar äntrade den politiska scenen. ”Tiderna är annorlunda nu”, summerar statsvetaren Claus Stolpe lakoniskt.
När detta publiceras är det mindre än en vecka kvar till det amerikanska presidentvalet. I skrivande stund är vi alltså i oktober och med mindre än en vecka kvar är det klart att det är frågan om ett presidentval som, trots att det sedan länge gått inflation i begrepp som relaterar till känsla av overklighet, med rätt stor sannolikhet är det mest absurda presidentvalet i USA efter andra världskrigets slut. Förbehållet med tidsangivelse och inte helt enkelt säga ”det mest absurda presidentvalet någonsin” på grund av att redaktören vet för lite om hur det var innan 1945.
Orsakerna till varför man kan vilja kalla valet absurt skulle kunna utgöra en rätt lång lista men huvudorsaken finns i en enda person, nämligen i den i skrivande stund sittande presidenten Donald Trump. Hans beteende och cirkusen han genererat runt sin person har gjort att fundamenten i den västerländska demokratin och i samma mån till och med den västerländska civilisationen satts i gungning.
Konkurrens i absurditet till årets presidentval bjuds främst av det förra presidentvalet, år 2016. Då segrade Donald Trump, trots att så gott som alla mainstreambedömare med tillgång till ansedda medieplattformar ännu under själva valdagen var 99 procent säkra på att Hillary Clinton skulle vinna och att Trump inte skulle ha någon chans alls.
Så har det också låtit kring Trump hela vägen – det fanns aldrig minsta chans att någon skulle ta honom på allvar, att han skulle bli republikanernas kandidat eller att han skulle bli president. Men det blev han. Och hela vägen genom hans hittills fyra år som president har varit en parad av absurditeter och skandaler och surrelastiska utspel och scenarier som det nog hade varit svårt för vilken satiriker eller science fiction-författare som helst att hitta på. Verkligheten har under de senaste åren verkat påtagligt overklig.
Det kan å andra sidan omöjligt bara bero på Donald Trump. Det måste finnas en beställning för en sådan som han för att han ska vara möjlig, trots alla etablerade idéer om hans omöjlighet. Det måste finnas ett USA som bäddat för en Trump. Vad som bäddat för honom anses bland experter vara den politik som förts i landet sedan Ronald Reagan kom till makten år 1980, men bäddat har också journalister och medieföretag som fortfarande verkar helt ur fas med den verklighet som de skildrar.
Eller är de ur fas? Om man läser journalisten Matt Taibbi så kan man inhämta att många av de stora mediekanalerna avsiktligt upprätthåller en ständig falsett och går i taket av en huvudlöshet för att om två veckor glömma den och gå till nästa – utan att egentligen göra mycket annat än upprätthålla och förstärka en demarkationslinje där det som med citattecken måste betecknas som ”liberaler” står på en sida och det som av lika stark anledning med citattecken måste betecknas som ”konservativa” står på den andra sidan. Citattecknen eftersom det inte är helt uppenbart för en nordisk betraktare vad som är liberalt hos de liberala och vad som är konservativt hos de konservativa – om man nu inte begränsar sig till vissa kärn- eller signalfrågor.
Meddelanden från Åbo Akademi har på grund av ovanstående hösttankar och 2020-stämningar därför pratat med Claus Stolpe, statsvetare vid Åbo Akademi. Stolpe har under åren profilerat sig som USA-kännare, och det inte utan anledning: han har doktorerat två gånger med fokus på dels amerikanska presidenter (historia) och dels presidentvalsmetoder (statskunskap) där också den amerikanska valmetoden ingick. Dessutom är han bokaktuell med en bok om Donald Trump (som utkommer i höst) och flitigt intervjuad av finländska massmedier.
Jag antar att jag kan tala för många finländare när jag säger att det faktum att Trump över huvud taget kunde bli vald och efter den här presidentperioden fortfarande verkar ha en chans att sitta kvar framstår som obegripligt. Vad är det vi eller jag inte fattar om det amerikanska samhället?
– En aspekt är att man blir ”miljöskadad” av den miljö man själv lever i. Hjärtefrågorna här i Finland eller Norden är inte de samma som i USA. Till exempel inställningen till abort är annorlunda och en mycket viktig fråga i USA. Vi tänker att folk ska få välja själv, men i USA spelar religionen in på ett helt annat sätt än hos oss. Och till det religiösa hör även Israelpolitiken där Trumps flyttande av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem anses vara en mycket viktig sak. För oss som bor här är det kanske inte lika enkelt att förstå symbolvärdet i den saken.
Hänger det här ihop med ett sätt att se på Bibeln som en historiebok om framtiden, särskilt då Uppenbarelseboken? Jag är själv bekant med den sortens världsbild från Karlebytrakten där de yttersta tiderna, bland en viss krets religiösa, ständigt är närvarande – ett slags förhållningssätt som inte är helt olikt Maria Åkerblom-rörelsen, som ju också kom därifrån. Jag tycker mig alltså se paralleller mellan den här österbottniska sortens eskatologi, lära om de yttersta tiderna, och en viss typ av amerikansk kristendom.
– Nu är jag inte teolog, men det går nog kanske att finna likheter kring en syn där just Israel och Jerusalem har en särskild plats. Och då ska man också komma ihåg att det i USA finns en mycket stor skillnad på hur folk förhåller sig till politiska frågor i urbana miljöer jämfört med rurala miljöer. På landsorten råder i regel värdekonservatism medan städerna är betydligt mer liberala. Det kan hända att folk som flyttat till städerna blivit liberala när de kommit till stan, eller att det är de liberala som flyttat till städerna.
Vid sidan av den ideologiska uppdelningen är ekonomin en av de klaraste indikatorerna på hur ett amerikanskt presidentval kommer att utfalla.
– Det gäller då den ekonomiska utvecklingen i landet ett kvartal eller cirka tre månader innan valet, säger Stolpe. Om den ekonomiska utvecklingen varit negativ byts presidentpartiet ut. Det vill säga om utvecklingen varit negativ under en demokratisk president blir nästa president republikan, och vice versa.
– Även om det är ovanligt att en sittande president byts ut har den ekonomiska prediktionen slagit rätt alla gånger utom tre under de senaste hundra åren.
Även om det är ovanligt att en sittande president byts ut har den ekonomiska prediktionen slagit rätt alla gånger utom tre under de senaste hundra åren.
Det är väl i samband med det här som den där frasen ”it’s the economy, stupid” myntats?
– Ja. Men vad gäller det stundande valet är min bedömning att man ska vara försiktig med att göra historiska paralleller. Det är så exceptionella tider just nu. Och om man tittar på ekonomin så sjönk arbetslösheten i USA redan under Obama och den fortsatte att sjunka under Trump, men sedan kom coronaviruset och det vände på allt. Ändå är det i stort sett samma andel av amerikanerna som tycker att Trump gör ett bra jobb.
Tillbaka till den allt brantare ideologiska skiljelinjen som trots allt ändå dominerat de senaste årens bevakning av den amerikanska politiken. I regel förknippas demokratiska partiet med liberalism medan republikanerna förknippas med konservatism. Stolpe lyfter fram delstaten Pennsylvania som ett slående exempel. Delstaten har två större städer: Philadelphia och Pittsburg som båda har en tydlig demokratisk majoritet.
– Men mellan städerna, på landsbygden dominerar republikanerna och det gör att det är den enda delstaten med exakt lika många demokrater som republikaner i representanthuset. Här kan man nämna, att samma person som lanserade det där ”it’s the economy, stupid”, det vill säga den politiske konsulten James Carville, sagt om Pennsylvania att delstaten består av två städer med Alabama mittemellan.
– Samma mönster upprepar sig genom USA annars också med storstäder som Los Angeles, San Fransisco och New York som dominerande liberala om än inte alltid dominerade av demokrater.
Ytterligare ett exempel på detta ger Stolpe om man tittar kommunvis på partifördelningen – det vill säga kollar upp vilket parti som dominerar i ett givet county – så kan man urskilja Mississippifloden i söder genom en färgkodad karta. Om man ger republikanerna röd färg och demokraterna blå, partiernas traditionella färg, så utgör Mississippi en blå linje genom amerikanska södern då befolkningscentrum samlats kring floden och mindre tätbefolkade countyn, det vill säga landsbygd med republikansk majoritet och därför rödkodade omger det blåa.
Den som följt med Trump kan ha svårt att tro att något särskilt han säger skulle vara avgörande. Han verkar snarare vara en kanal för en energi, en frustration. En vanlig medelklass- eller arbetarlön har i reella termer inte höjts sedan början av 80-talet och en massa löften från etablerat håll har i 30–40 års tid visat sig vara strunt. När man har pratat om att ekonomin växer så har välståndet hamnat hos en mycket liten del av befolkningen. Det finns förmodligen en massa andra saker som spelar in också, till exempel avfolkningen av inlandet, utflyttning av fabriker till Kina, och i allmänhet ett utbrett förlöjligande av alla andra än liberaler från mainstreammediers håll – ett hånande som i sin tur gett upphov till reaktionära flöden som Fox News, och så vidare.
Att Trumps så kallade ”uppgörelse med etablissemanget” är humbug spelar ingen roll, bara genom sin person är han en nagel i ögat på den elit som många avskyr för dess skenhelighet. Sak samma att han själv i högsta grad tillhör den ekonomiska eliten (trots att han kanske är bankrutt). Den här tudelningen är ju inte helt obekant i Europa heller.
Har du några tankar om det här?
– Det finns något i det där om energi som ett självändamål. Inför förra valet 2016 sade en hel del tillfrågade att de kunde tänka sig rösta på Trump eller Bernie Sanders. Det man kan säga om dem båda är att de ställde de etablerade maktstrukturerna inför en utmaning. Men också att de till sin politik var helt annorlunda – Sanders hade ju ett fullständigt annorlunda program än Trump, jag tycker inte att de hade något gemensamt alls förutom den där udden mot etablissemanget. Så trots att Trump och Sanders var förespråkare för en sinsemellan fullständigt motstridig politik blev de kanal för en energi som riktade sig mot den elit man uppfattar att styr landet.
– Det har blivit klart för allt fler att den där idén om The American Dream, att med två tomma händer jobba sig fram till miljonärskapet inte har mycket verklighetsförankring. Den sociala mobiliteten är till exempel betydligt större här i Europa än i USA. Därav en del av frustrationen.
Det har blivit klart för allt fler att den där idén om The American Dream, att med två tomma händer jobba sig fram till miljonärskapet inte har mycket verklighetsförankring. Den sociala mobiliteten är till exempel betydligt större här i Europa än i USA.
– En annan detalj som jag reagerade på men som vad jag vet inte lyftes upp i massmedier: När Robert Unanue, chef för bönkonservföretaget Goya, gick ut och sade att han stöder Trump ”trots att han är spanskättad, hispanic”, blev företaget delvis genast föremål för en bojkottkampanj mot folk som är mot Trump, som om Unanue inte skulle få ha den politiska åsikt han har. Men mycket mera anmärkningsvärt var att kort senare sitter Donald Trump, USA:s president i direktsändning och radar upp Goya-bönkonservburkar framför kameran på sitt arbetsbord i Vita huset. Jag tänkte är det faktiskt sant att sådant här kan hända? Att USA:s president plötsligt börjar göra reklam för bönkonserver i televisionen bara för att bönkonservfirmans chef gått ut och sagt att han stöder presidenten? Men så här har det varit under Donald Trumps styre. Tilltag man inte ens skulle tro om bananrepubliker sker framför ens ögon.
– Och det är värt att framhålla att Trump faktiskt är speciell, till exempel i sin okunnighet om ämbetet. Man hör ju folk ibland säga om Trump: ”Jaja, men Ronald Reagan var ju också en okunnig skådespelare” och då kommer man ihåg Reagan från svartvita B-filmer. Men den jämförelsen håller inte alls. Roland Reagan var som skådespelare ordförande för skådespelarnas fackförbund och redan på det sättet politiskt engagerad. Och sedan blev han guvernör för Kalifornien, som redan då var en av de större ekonomierna i hela världen, och det är inte någon liten sak att ha ett sådant politiskt uppdrag. Dessutom försökte Reagan ena landet. Och att ena landet är något man inte kan säga att Trump ens försökt göra, vad man än tycker om hans person eller politik. Han har definitivt inte försökt ena landet, han har konsekvent stått för en splittring mellan de som håller på honom och de som inte gör det.
Han har definitivt inte försökt ena landet, han har konsekvent stått för en splittring mellan de som håller på honom och de som inte gör det.
– Jag var med i en debatt i Yle för en tid sedan där man pratade om det faktum att Donald Trump sade att ”vi får se om han avgår ifall han förlorar valet”. Han antydde alltså helt klart att det finns en möjlighet att han har för avsikt att sitta kvar även om han skulle förlora mot Joe Biden. Det slog mig att jag faktiskt sitter i Yle och på fullaste allvar diskuterar ett sådant här scenario. Det skulle ha varit helt otänkbart ännu för fyra år sedan. Men tiderna är alltså annorlunda nu.
Amerikansk politik
Två nätsidor som Claus Stolpe rekommenderar för den som vill bilda sig en uppfattning om läget i USA genom amerikanska medier – dessa torde vara intressanta för var och en oberoende av hur presidentvalet gick:
Stolpe säger: ”Här samlas tidningsartiklar, från både höger och vänster. Man kan få en rätt heltäckande bild av vad som sker i den amerikanska politiken, men å andra sidan finns här så mycket att man riskerar att leta efter en nål i en höstack om man vill hitta något som är särskilt bra.”
Stolpe säger: ”Bra om man vill få en situationsbild lite mera komprimerat. Objektiva analyser av kunnigt folk, som jag ser det.”