Skriv här det du söker efter!

”Domare bör lära sig vetenskapligt tänkande”

Att domare inte vet hur man ska tolka tekniska bevis framtagna med kriminaltekniska eller forensiska metoder är ett stort problem, menar den holländske rättspsykologen Peter van Koppen. Att många forensiska metoder som sådana inte kan tas som riktig vetenskap är ett annat problem, säger han.

Den grundläggande lärdomen den holländske rättspsykologen Peter van Koppen vill hamra in genast i början är skillnaden mellan hur samma bevismaterial fungerar i ett scenario där den misstänkte är oskyldig och ett scenario där den misstänkte är skyldig.

Det kan verka elementärt, men med ett visst fokus på att hitta tekniska bevis kan till exempel ett fingeravtryck få en roll som kör över andra sätt att tänka kring vad som skett.

– Att man hittar någons DNA på en brottsplats betyder inte att personen som DNA:t tillhör är skyldig. Det är lika viktigt att försöka skapa scenarion där den misstänkte är oskyldig som där den är skyldig och försöka bedöma de här berättelserna mot varandra. I fokuserandet på det ena eller andra scenariot kommer olika bevis att dyka upp vars roll sedan igen måste bedömas i underscenarion. Och sedan måste man försöka hitta observationer, indicier som verifierar, alltså stöder det nya scenariot, och observationer och indicier som falsifierar scenariot, det vill säga bestrider den berättelse man skapar. Och då hamnar man igen i underscenarion till underscenarion och man har en komplex bild att ta ställning till.

Att man hittar någons DNA på en brottsplats betyder inte att personen som DNA:t tillhör är skyldig.

van Koppen säger dock att i de flesta fall är den här graden av komplexitet inte nödvändig. För det mesta är det alldeles uppenbart vad som skett, vem som är brottsling, vem som är offer och hur det gått till. Men det finns fall där utredarna inte genast kan sluta sig till hur ett brott förlöpt och då ställs utredarna ofta inför en svår uppgift som sedan ofta blir ett svårt fall i en domstol.

– I komplexa fall har man ofta en situation där polisen inofficiellt säger sig veta vem som är gärningsperson men att man tills vidare saknar bevis. Då kan man också anta att den påföljande utredningen kommer att göras ur ett perspektiv där man ”vet” och rätt ensidigt letar bevis för att verifiera det man ”vet”.

”De flesta forensiska metoder är ovetenskapliga”

van Koppen är kritisk både till domstolar och den så kallade forensiska vetenskapen. En av hans teser är att många av de forensiska eller kriminaltekniska metoder som används inte är vetenskapligt vederhäftiga, att den forensiska praxis som utövas i många brottsutredningar, på begäran av polis, inte skulle hålla för kritisk granskning av riktiga vetenskapsmän.

– Dessa metoder har ingenting med verklig vetenskap att göra. Projektil- och vapenmatchningar, alltså att man kan matcha en viss avfyrad kula med ett specifikt vapen är problematiskt, det är inte alls klart att man kan göra sådana med tillräcklig tillförlitlighet. Man kan till exempel också få höra påståenden om att man gjort en hundraprocentig matchning av ett fingeravtryck. Ingen ifrågasätter sådana påståenden, trots att det aldrig gjorts någon riktig vetenskaplig undersökning av hur tillförlitligt ett fingeravtryck är som bevis.

Peter van Koppen
Peter van Koppen, född 1953, ses som en av Europas mest inflytelserika rättspsykologer. Författare till minst 13 böcker i ämnet. En ”Hollands Leif GW Persson” utifrån hur ofta han uppträtt i TV där han uttalat sig om kontroversiella fall och utredningar.

 

– DNA är den enda forensiska metod som har en vetenskaplig trovärdighet. Om man får ett helt sampel är det inte ett problem att använda det som bevismaterial. Men det är vanligtvis inte fallet. Ofta är DNA:t man hittar ofullständigt, eller till exempel vid våldtäkter uppblandat med annat DNA. Och att man matchar DNA mot en gärningsman leder ofta på samma sätt som matchningen av ett fingeravtryck till en förhastad slutsats om att man löst fallet.

van Koppen säger att man överlag borde vara ytterst kritisk till det jobb som görs av kriminaltekniska laboratorier, och också till sättet på vilket tekniska bevis tas fram, och hur dessa bevis sedan framförs under en rättegång.

– Domare och nämndemän vet generellt ingenting alls om kriminalteknik.De är utbildade i juridik, inte i vetenskapligt tänkande. Domare tenderar att säga att vetenskapen är för avancerad för att de ska kunna bedöma, att de får lov att tro på experternas omdöme.

– Problemet är inte att man skulle behöva kunna alla intrikata detaljer inom en specifik vetenskaplig metod. Problemet är att man inte studerat vetenskapligt tänkande och inte kan ställa elementära frågor om hur det ena leder till det andra och varför något anses vara ett bevis för något. Det behöver man inte vara vetenskapsman för att göra – man behöver bara vara lyhörd för hur ett resonemang utvecklas och vara beredd att fråga hur tankegången går när man upptäcker att något är svårförståeligt, att det finns en lucka i resonemanget, att experten härleder något som inte kan härledas, eller annars bara gör för entydiga, för långtgående eller helt enkelt felaktiga tolkningar av en teknisk omständighet.

Ögonvittnen och förhör

Ett grundläggande problem med ögonvittnen till brott är ögonvittnens benägenhet att fokusera på vissa delskeenden, rörelser eller vapen, eller sådant som väcker känslor. Ögonvittnet, som ofta också är offret till ett brott, kan vara i fara och då är det första personen funderar på inte att skapa sig en heltäckande bild av situationen eller lägga gärningspersonens utseende på minnet, utan snarare på att lokalisera fara och ta sig ut ur faran. Om man hotas med vapen tenderar ens fokus att bli på vapnet och man kan totalt missa hur människan som hotar en ser ut, och när man återskapar gärningspersonen lägger man lätt till detaljer som fantasin konstruerat i stunden. Ett annat problem är att vi tenderar att notera snabba rörelser medan rörelser som görs långsamt eller i samma tempo som omgivningen inte fångas av vår
uppmärksamhet.

– Vi fäster uppmärksamhet på snabba rörelser och om ett vapen riktas mot oss får vapnet vår totala uppmärksamhet och det är inte säkert att vi ser vem som riktar vapnet mot oss. Problemet blir sedan accentuerat när vittnen hörs i rättegångar som utspelar sig sex till tolv månader efter brottet. Då kan felaktiga intryck redan ha hunnit bli cementerade i berättelsen. Varför överhuvudtaget intervjua ett vittne sex eller tolv månader senare om polisen gjorde ett ordentligt jobb då det begav sig?

Vi fäster uppmärksamhet på snabba rörelser och om ett vapen riktas mot oss får vapnet vår totala uppmärksamhet och det är inte säkert att vi ser vem som riktar vapnet mot oss.

En orsak är, enligt van Koppen, att domare och nämndemän vill se och höra hur vittnet ser ut och låter.

– Det är en värdelös anledning. Idén att man utifrån hur någon säger något kan avgöra om personen ljuger eller inte är en utspridd idé bland polis och domare som i forskning visat sig vara felaktig.

– Det finns däremot valida anledningar att höra ett vittne på nytt. Som till exempel att man vill se om berättelsen ändras när personen vittnar under ed, eller att man vill konfrontera vittnet med ny information som inte fanns tillgänglig under polisförhöret.

Men polisförhöret, det vill säga det förhör polisens utredare (för det mesta) gör med till exempel offer, misstänkta och ögonvittnen i tidsmässigt snar anslutning till brottet är också ett kapitel för sig.

– Förhör är inte lätta att göra. Alla poliser har inte den rätta läggningen för dem och borde heller inte tillåtas göra förhör. Under ett längre förhör får den förhörde till exempel veta en hel del om fallet. Det är fråga om tvåvägskommunikation, man kan inte hålla igång ett längre samtal utan att röja vad det är frågan om eller vad man är ute efter.

Den tvåvägskommunikationen kan å sin sida betyda att den förhörde lär sig att svara så att det passar hans version av berättelsen. Å andra sidan kan utdragna polisförhör med utdragen isolering också leda till att människor börjar erkänna saker de inte gjort.

– Jag kan få vem som helst att erkänna vad som helst om jag får personen i rätt sorts fängelse, det vill säga isolerad. Du kommer att vilja berätta saker för mig.

Jag kan få vem som helst att erkänna vad som helst om jag får personen i rätt sorts fängelse, det vill säga isolerad. Du kommer att vilja berätta saker för mig.

Det beror bland annat på att man vill slippa isoleringen, i isoleringen blir osäker på sin egen verklighetsuppfattning, sina minnen, man kan känna att man vill vara utredaren till hjälp och en massa andra anledningar.

En tredje aspekt är vittnesparaden där en misstänkt till exempel placeras bakom en vägg av envägsglas tillsammans med ett antal ickemisstänkta med snarlikt utseende.

– I mordet på Sveriges statsminister Olof Palme år 1986 sade frun, Lisbeth Palme, att hon sett mördaren som på en mörk gata sköt Olof Palme när paret kom ut från bion. Polisens misstankar riktades snabbt mot en alkoholist och småbuse som hette Christer Pettersson. Pettersson ställdes upp på led tillsammans med ett antal poliser med ungefär samma kroppsbyggnad och en mustasch som liknar Petterssons. Lisbeth Palme pekade ut Christer Pettersson i ledet.

– Tittar man på videoupptagningen och foton från tillställningen ser man att polisernas hållning var annorlunda, de var inte alkisar som Pettersson och att Pettersson är den ende som inte har den typ av lågskor som de andra hade. Det fanns alltså subtila och inte så subtila markörer som skiljde Pettersson från alla de andra som ställts upp. Om man kan identifiera någon känner man nästan direkt igen människan, det är inte frågan om att plocka upp detaljer här och där – man känner instinktivt igen något i människans hållning och sätt att vara.

Kontroll av domare och domstolar

van Koppen efterlyser en bättre kontroll av hur domare och domstolar fungerar. Särskilt när det gäller knepiga fall är en insyn i hur domstolen kommit fram till sin dom viktig – för det är just i sådana fall som domarnas resonerande sätts på prov och rättsapparaten utmanas.

– Det enda sättet att skapa kontroll över hur domare dömer är att göra materialet för hur de kommit till sina slutsatser offentligt. Många fall är inte helt öppna.

– En relevant invändning är att det är frågan om känsliga saker som de berörda, särskilt offret, inte vill att ska komma ut i offentligheten. Men här borde man fråga sig om det ändå inte finns sätt att ordna någon slags kontrollmekanism som kunde syna domstolarna.

– Som det är nu finns det en hel del fall där det inte finns något sätt att kontrollera hur domare arbetar.

Som det är nu finns det en hel del fall där det inte finns något sätt att kontrollera hur domare arbetar.

Anneli Auers dom

van Koppen skämtar om att han under hot är förbjuden att uttala sig om mordet på Jukka Lahti och den påföljande och påtagligt långa utredning som resulterade i att Jukka Lahtis fru, Anneli Auer drogs två varv genom tingsrätt och hovrätt där hon till sist frikändes från mordet för att ändå bli anklagad och fälld för sexualbrott – en av de mest uppmärksammade rättsprocesserna i Finlands historia.

– Nej, det är klart att jag får uttala mig. Det är bara att arrangörerna, det vill säga Åbo Akademi inte ville rida på att jag är insatt i den process som till slut fällde Auer för sexuellt utnyttjande av barn. Jag skrev en rapport om fallet.

– Som jag ser det är domen resultatet av en uppenbart tvivelaktigt utförd rättsprocess. Som till exempel bevisföringen där en läkare kommer in och belyser barnens hud med ett ultraviolett ljus för att upptäcka gamla ärr. Bara den biten är alldeles klart omöjlig att godkänna som en metod som håller för att få fram bevis. Det enda som konstaterades var att barnen hade ärr, men vem har inte det? Det finns ingen bakgrund till metoden, ingen vet vad ett nollvärde är, det vill säga vad som är en normal mängd gamla ärr på huden.

 


Rättspsykologin vid Åbo Akademi

Rättspsykologin granskar hur psykologiska forskningsresultat och psykologisk kunskap kan tillämpas inom rättsliga processer och brottsutredningar. Specialiseringsutbildningen i rättspsykologi är mångdisciplinär och riktar sig främst till legitimerade psykologer och övriga yrkesverksamma inom olika delar av rättsliga
processer, till exempel jurister, läkare, socialarbetare och poliser.

Utbildningen är i första hand avsedd för deltagare som redan har arbetserfarenhet, eftersom ett av de centrala arbetssätten är att bearbeta fenomen som deltagarna stött på i sitt arbete samt analysera och få återkoppling på det egna arbetssättet.

Teman som behandlas i utbildningen är bland annat den mänskliga informationsprocesseringen, perception och minnets funktioner, beslutsfattningens psykologi, expertis och skrivande/kritisk granskning av expertutlåtanden, bemötande av vittnen i behov av särskilt skydd, hörande av vittnen, målsägande och misstänkta i rättsprocesser, utförandet av sinnesundersökningar och farlighetsbedömningar, orsaker till brottsligt beteende och faktorer kopplade till återfallsbrottslighet samt hur man kan påverka dessa, rehabilitering av brottsförövare, brottets inverkan på brottsoffret, inverkan av psykiska störningar på rättsprocessen, vårdnadstvister och barns position i rättsprocesser, medling, samt rättspsykologiska frågor kopplade till känslor och motivation.

Läs mer om specialiseringsutbildningen i rättspsykologi.