23.10.2019
I anslutning till intervjun med Kaihan Krippendorff pratar MfÅA om genren företagskonsulterande och företagsledningstal med professor Malin Brännback – en genre som var och en kan få uppleva i så stora doser man tål, om man till exempel kollar på YouTube.
Att Kaihan Krippendorff doktorerade vid Åbo Akademi beror på att Alan Carsrud, hedersdoktor vid Åbo Akademi, kunde hänvisa Krippendorf till Malin Brännback, professor i företagsekonomi vid samma universitet. Krippendorf ville doktorera men vid Florida International University var det inte möjligt. Brännback granskade om det var möjligt vid Åbo Akademi, det var det, och hon blev sedan Krippendorffs handledare tillsammans med Carsrud.
– Disputationen var förstås här i Åbo, men i övrigt sköttes handledningen över nätet, även om jag träffade Krippendorff ett par gånger i USA medan han jobbade på avhandlingen.
Hur skulle du kategorisera genren Krippendorff sysslar med?
– Han är helt klart verksam inom management consulting, det vill säga han är en konsult i företagsledning. Det som gör honom spännande och speciellt är hans förmåga att dyka ner i historiska texter som han plockar upp och inlemmar i modern företagsledning. Han använde ju Sun Tzu för sin doktorsavhandling, nu håller han på med de nordamerikanska indianerna och deras sätt att leda sig själva som han också verkar hitta något i.
– Själv är jag förtjust i hans sätt att jobba. Han visar att mycket av det vi tror att är helt nya idéer om ledning inte alls är det, utan tankar och praxis som funnits med i det mänskliga sättet att organisera sig hur länge som helst. Och det är också bra att han hänvisar till klassiker inom litteraturen med tanke på att den generation studerande som vi nu har verkar ha svårt att öppna och läsa en bok. Krippendorff visar att om man faktiskt vill gå till botten med något räcker det inte med att kolla YouTube-videor.
När jag ser på Krippendorffs TED-talk, och även andra föreläsningar i företagsledning som finns tillgängliga i videoformat på nätet, slås jag av att jag att det liknar en slags karismatisk frikyrklighet. Mycket verkar handla om att förmedla en viss typ av energi, men jag är osäker på om jag hittar en djupare argumentation – vilket i och för sig kan vara okej, det beror väl på vad man vill uppnå?
– Det är mycket show. En aspekt är ju att man måste förstå vilken publik han pratar inför. Oftast talar han inför amerikaner och deras attention span, deras förmåga eller kanske vilja att koncentrera sig på en sak är i regel inte väldigt lång om du framstår som torr. Samma sak gäller även på amerikanska universitet – enligt min egen erfarenhet. Det går inte att hålla på med något entonigt malande och powerpointande om man vill behålla en publik, man ska vara engagerad. Det gäller i och för sig i allt högre grad här i Finland också. Problemet kan förstås vara att det inte blir mycket djupdykning i ämnet med de premisserna.
Om man går med på att substansen inte är så värst djup, eller i varje fall inte finns i argumentationen utan snarare i energin i framförandet och berättarkonsten överlag – vad är det då som skiljer en akademisk föreläsare i företagsledning från någon som gått ”livets skola”?
– Nå, det är till exempel därför det är bra att ha en doktorsavhandling i bagaget, det är ett kvitto på att man faktiskt har forskat och lite vet vad man pratar om. Och det finns ju en massa konsulter i företagsledning som inte har någon akademisk bakgrund och inte refererar till annat än egna erfarenheter som sedan utmynnar i maximer.
– I sin doktorsavhandling kunde Kaihan Krippendorff rätt övertygande visa skillnaden mellan hur framgångsrika företag kommunicerar sin framgång jämfört med de som inte klarar sig så bra. Och den kommunikationen behärskar han själv också.
Kan du på rak arm nämna en skillnad mellan de som är framgångsrika i sin kommunikation och de som inte är det?
– De framgångsrika refererar till exempel inte bakåt och berättar om sig själv för sig själv, utan de visar vad de är och vad de tänker bli – det finns en framåtriktadhet i det de säger. Och det här är för övrigt sådant som ett universitet också behöver tänka på. Unga studerande tänker enbart framåt och det man måste visa, om man nu vill ha studerande och behålla dem, är hur man själv kan vara en del av den framtiden.
Vikten av att berätta-, eller berättelsernas kraft har ju varit mycket på tapeten under, jag vet inte hela 2000-talet?
– Ja, inom företagsvärlden är det helt centralt nuförtiden. Hur bygger vi narrativ, berättelsen om oss själva och vad vi är? Vet vi själva? Hur hänger det vi säger om oss själva ihop med bilden av oss och det vi faktiskt gör?
– Men den aspekten finns även på det personliga planet, hos personalen, att personalen i organisationen måste ha en story där de själva ingår. Och Kaihan Krippendorff är ofta kallad för att peppa och inspirera.
Det finns alltså en marknad för den sortens verksamhet?
– Det finns en jättemarknad att plocka in folk som sätter igång personalen efter en omorganisering eller annars bara när man försöker åstadkomma en nystart. Det är inte ovanligt att man inom en organisation eller ett företag kritiserar tanken på att någon utifrån ska komma och säga något åt oss om vem vi är och vad vi vill. Men det kan visa sig vara mycket bra att få se sig själv med nya ögon, att någon tittar på ens verksamhet och går igenom vad det är man håller på med. Det finns mycket man själv kan vara blind för. Och då är det förstås frågan om mera än enbart peppande, utan om en bedömning av hela verksamheten och företagsledningen.
– Den här marknaden finns också i att publicera sig i olika managmentmagasin. Krippendorff har till exempel publicerat sig i Harward Business Review.
På vilket sätt är det en del av marknaden?
– Nå, skämtsamt brukar man säga att det är ett sätt att få summan av ens konsultarvoden att gå upp med 150 000 i året. Harward Business Review läses av alla seriösa företagsledare i de stora bolagen. Men det finns en massa andra tidskrifter – ibland brukar man lite elakt säga att de är ett slags floskelgeneratorer – där varje nytt nummer innehåller en ny ism eller annan idé som råkar vara på modet. Och det finns förstås ingen rök utan eld, det publiceras en massa strunt, men det är igen en fråga om vem man riktar sig till, vem som är publiken. De artiklar vi publicerar på universitet har väldigt få läsare och kritiken mot våra publikationer är att de inte har något med den konkreta verkligheten att göra, att de bara är till för en akademisk publik.
– Det som en sån som Krippendorff gör bra är att han hänvisar till självupplevd empiri och sedan införlivar den med litteratur och akademiska studier. En etnograf skulle utan vidare hånskratta åt den bristfälliga empirin men det som det handlar om är att få saker att fungera på ett konkret plan, förmedla saker som folk tar till sig och inte bara ens kollegor inom universitetet.
– Och själv har jag verkligen inget emot att folk som doktorerar söker sig utanför det akademiska, alla doktorer ryms ju till att börja med inte ens in i universiteten.
Men vari består vetenskapligheten i den här sortens böcker, jag menar, det kan inte räcka med att enbart referera till egna upplevelser och något man läst i klassikerna, eller?
– Nej, inte om det ska vara vetenskap. En del avhandlingar får vi jobba väldigt mycket med. Särskilt personer som kommer från företagsvärlden som kan ha lite svårt att ta till sig att det inte enbart handlar om att berätta vad de vet, sedan kan de också ha vissa problem med att skriva, uttrycka sig i skrift. Men bara för att vara tydlig, vad gäller Krippendorff så var det här med skrivandet inget problem – han skriver tvärtom väldigt bra.
Krippendorff har blivit utsedd till en av de intressantaste tänkarna i världen år 2019 av Thinkers50 – vilken typ av instans är det fråga om?
– Nå, till skillnad från Shanghailistan, som listar de bästa universiteten i världen, är Thinkers50 en lista som verkligen har impact, genomslagskraft. Det är just Thinkers50 som man menar när man efterlyser att universiteten ska synas i världen. Och att lilla Åbo Akademi nu haft två doktorer på listan, det vill säga Krippendorff och Alf Rehn som är med i år och också var med år 2016 är verkligen inte dåligt.
– Sedan måste jag säga att det inte är helt klart vad som ligger till grund för en hel del av utnämningarna. Att Hans Rosling med sin Factfulness kom med kan jag förstå, men vad som varit kriterierna för en hel del andra utnämningar är inte uppenbart för mig.
– Men som redan sagts här flera gånger – det är skillnad på vem som är publik för ditt ärende. Text och tänkande som produceras i universitetsvärlden har en tendens att vara för tråkigt för en utomakademisk publik och når därför inte ut.
Men det behöver väl inte alls finnas någon automatik i att välgrundat tänkande som uppfyller vetenskapliga kriterier måste vara tråkigt?
– Nej, men de bästsäljande böcker man till exempel hittar på flygfält, där man ofta hittar just den här litteraturen, så slås man att det sällan är frågan om särskilt djuplodande verk. Men där ligger förstås utmaningen för universiteten – att hitta folk som inte går och gömmer sig så fort en journalist visar sig, att träna forskare i att kommunicera med världen.
