24.11.2022

Invid farleden in till Helsingfors ligger två krigstida vrak utanför Gråhara, det ena belagt med dykförbud och det andra sedan snart tjugo år tillbaka Östersjöns första submarina vrakpark. Båda vraken är utländska, det ena tyskt och det andra svenskt.

”Königin Luise” var från början en fredlig tysk utflyktsbåt i trafik på Helgoland. Under andra världskriget byggdes hon om till minläggare och hamnade så småningom i Finska viken.

”Kronprins Gustav Adolf” var ett svenskt linjeskepp byggt i slutet av 1700-talet efter ritningar av F.H. af Chapman. Vraket består av bottensektionen, delar av bordläggningen, kanoner, kanonkulor och av andra lösa föremål. Sammanlagt har 71 kanoner påträffats av vilka två har lyfts, konserverats och undersökts. På vraket finns också två stora ankaren.

I samband med det tyska fartygets haveri mötte 40 man döden under andra världskriget. Besättningen på den svenska örlogsmannen överlevde förlisningen, men hamnade istället i rysk fångenskap. I båda fallen var det ryska krigsinsatser som sände fartygen till botten.

Medan Museiverket år 2000 gav det svenska linjeskeppet status som submarint kulturarv med tydlig skyltning för besökande amatördykare är minfartygets vrak förbjudet område. Efter arbete med att lägga minspärren Juminda över Finska viken minsprängdes hon utanför Söderskär på vägen tillbaka till Helsingfors för att ta ombord nya minor. Ombord kan ännu finnas explosivt material.

Det här är bara ett par exempel på de otaliga vrak som finns i Finska viken och norra Östersjön. Intill min egen sommarö Emsalö utanför Borgå känner jag själv bara till två vrak, fast långt fler finns i vattnen här.

Det ena vraket är från 1721, det andra bara från 1981. Även om 260 år skiljer dem åt är de fortfarande aktuella dykobjekt.

”Guldgalären” är det romantiska smeknamnet på vraket från 1721 som ligger vid Risskär väster om Emsalö intill den stora djupfarleden vid Sköldvik. Det var en rysk galär, som efter träffningen med en svensk sjöstyrka vid Flisö på Åland 1720, sökte sig hemåt till S:t Petersburg och förliste vid Risskär. Enligt traditionen skulle hon ha haft bland annat 14 tunnor guld i lasten, men senare dykningar har veterligen inte gett några bevis på det.

Det yngre vraket är efter sandskutan ”Chrysant” som en septemberdag 1981 hade tagit in full – rentav kanske överfull – last av sand i Borgå skärgård och nu var på väg till Helsingfors. Hon gick med öppna luckor, vilket var alltför vanligt. Äggskärsfjärden heter det stora öppna vattenområdet mellan Pellingearkipelagen i öster och Onas i väster, mitt i det ligger Emsalös sydspets Varlaxudden, där vågorna alltid vill växa sig elakt höga. Finska viken ligger helt öppen utanför. Vinden friskade i och det var här vid Välterkvarn utanför Emsalö lotsstation som Chrysant fick in vatten på däck och sjönk på bara ett par minuter. Som genom ett under klarade sig männen ombord.

Välkända vrak finns detaljerat beskrivna i böcker som ”Vrak i Östersjön” av den svenska trion Björn Hagberg, Jonas Dahm och Carl Douglas (Prisma, Stockholm 2007) . Samma förlag gav 2002 ut ”Dödens hav – Östersjön 1945” av Claes-Göran Wetterholm. Mycket informativa är finländska Per-Olof Ekmans ”Havsvargar – Ubåtar och ubåtskrig i Östersjön” eller ”Sjöfront – Sjökrigshändelser i Norra Östersjöområdet 1941–1944”, båda utgivna på Schildts förlag 1981–1983.

Claes-Göran Wetterholm är kanske mest känd som Titanic-forskare, men konstaterar själv i boken att Titanic är ingenting mot katastroferna i början av 1945 utanför polska kusten. Den sovjetiska ubåt som då – med dödlig framgång – opererade där, hade stuckit ut från Åbo, vilket ger en koppling till Finland. Tiotusentals liv gick förlorade vid sänkningen av det tyska transportfartyget ”Wilhelm Gustloff” och hennes olyckssystrar, tvångsrekvirerade norska ”Goya” och tyska ”Steuben”, vars redare under naziregimen tvingats förkorta fartygets ursprungliga och plötsligt politiskt olämpliga namn ”General von Steuben”.

Wrecksite är en brittisk vraksida (databas över vrak, tillgänglig på nätet, reds anm.) som listar 1297 vrak enbart i Finska viken. Om man går in som medlem får man tillgång till alla uppgifter. Det är inte nödvändigt: här finns fler vrak än någon kan ha glädje av att studera. Låt oss bara gå tillbaka till 28 augusti 1941, när de tyska trupperna ryckte fram i Estland och de sovjetiska besättarna med familjer evakuerades österut från Tallinn, eller Reval som man i alla tider sagt i Nyland.

På Juminda udde öster om Tallinn finns i dag ett enkelt minnesmärke i form av en stor mina och en plakett på fyra språk, estniska, engelska, tyska och finska. Ryssarna blockerade och minerade hamninloppet innan de lämnade den estniska huvudstaden. I fyra konvojer bestående av bland annat sex–sju ubåtar, två isbrytare (bland dem dagens estniska museifartyg Suur-Töll) och sex transportfartyg, styrde man mot Kronstadt utanför S:t Petersburg.

På vägen råkade de delvis överlastade fartygen ut för ett veritabelt helvete till sjöss. Luftwaffes Jagdgeschwader 77 sattes in för att bomba och peppra båtarna, men den största förödelsen åstadkom troligen den minspärr som tyska och finländska enheter lagt norrut från Juminda mot Söderskär utanför Borgå. Fortfarande torde många av vraken här vara orörda sedan snart 80 år.

Bland markeringarna på uddens vraktavla lyser passagerarångaren ”Vironia”, byggd redan 1906 i Köpenhamn för danska DFDS trafik på Östersjön. Efter första världskriget hade hon bland annat fört hem brittiska krigsfångar till England och ryska krigsfångar från samlingsplatser i Danmark till Hangö. Efter bara knappa två år som estnisk blev hon 1940 sovjetiskt stabsfartyg, och under flykten österut skadades hon först i ett flyganfall för att efter en minträff bli en totalförlust med många dödsoffer.

En som då borde ha varit med ombord i den första konvojen var ryske kommodoren Pjotr Makajev, som jag 54 år senare träffade i S:t Petersburg. Han har skrivit om evakueringen i en artikel han kallat ”Ett andra Tsushima” för att påminna om att den ryska baltiska flottan redan en gång i maj 1905 förintats vid Tsushima i Japan.

– Jag var vid baltiska flottans stab i Tallinn den 26 augusti, då ordern kom att evakuera de ryska trupperna. Vi hade under några dagar räknat med en sådan order, och förberett oss. Vironia låg i minhamnen och ombord var bland annat hela redaktionen från flottans tidning Baltijski Flot. Totalt skulle den första konvojen föra med sig 4600 personer utöver själva fartygsbesättningarna, skriver han.

– Vironia blev så överfull att jag i stället flyttade över till skolfartyget ”Leningradsovjet”, medan Vironia följde oss tätt i kölvattnet. Det var min lycka; när konvojen den 28 augusti angreps, detonerade fyra bomber så tätt intill Vironia att styrmaskineriet skadades och hon girade ur den svepta leden. Tjutet från rusångan som släpptes ur ångpannan blandades med bombkrevaderna och elden från luftvärn och anfallande flyg till ett helvetiskt ljud.

– De civila ombord fick panik och började hoppa i vattnet, fortsätter Makajev. Andra klättrade in i livbåtarna som hängde utsvängda i dävertarna. Från skolfartyget såg vi skräckslagna hur livbåtarnas taljor sprängdes av belastningen och folk kastades i havet fast själva fartyget då ännu var oskadat. Ett bärgningsfartyg tog Vironia på släp, men senare samma dag minsprängdes båda, skriver Makajev.

Han beräknade att 34 fartyg i de fyra konvojernas transportflotta sänktes, liksom 13 krigsfartyg. Förlusterna i människoliv kände han inte till, men uppskattade dem till ca 15 000. Många civila var inte registrerade i transporten. Lägger man till sänkningarna vid polska kusten 1945 blir totalsumman dödade i Finska viken och norra Östersjön skrämmande hög.

Artikelförfattaren Thure Malmberg har jobbat 30 år på HBL som reporter och biträdande redaktionschef. Han har varit medarbetare i Tidskriften Skärgård sedan 20 år tillbaka och har författat ett antal böcker, främst om skärgård och sjöfartshistoria.

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2019.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!