1.11.2023
I Larsmo i norra svenska Österbotten hör en stor del av befolkningen till den laestadianska rörelsen. I det dagliga livet finns det många saker som skiljer laestadianer och övriga larsmobor åt. Men en sak som förenar är närheten till havet.
På Larsmo kommuns hemsida får man veta att kommunen består av 365 öar, en ö för varje dag under året. De allra flesta (om inte alla) av dessa öar som har fast befolkning har också fast vägförbindelse. Om den åländska författaren Anni Blomqvist tyckte att Sottunga inte längre var skärgård då de fick förbindelsebåt är förstås det epitetet ännu mer osäkert gällande Larsmo.
Men skärgård är en stark del av kommunens och invånarnas självbild. Även broförbindelsen är sedan länge en del av marknadsföringen av området, med sloganen “sju broars väg”, även “sju broars skärgård” förekommer. Jag minns hur stolt jag var som barn när vägkartan över Finland bredvid vår landsväg visade ett parallellt grönt streck för att ange att här är det speciellt vackert.
Båtliv har också alltid varit viktigt för orten och invånarna. Innan broarna byggdes var båten förstås oundgänglig för att ta sig till marknaden, eller till kyrkan, innan Larsmo fick en egen helgedom i slutet av 1700-talet. Det byggs mycket båtar i Larsmo, och ett av de största företagen i kommunen, Baltic Yachts, är en av världens främsta tillverkare av stora segelbåtar i lyxklassen.
Kommunens vapen pryds av en skötbåt. Med skötbåtarna fiskades bland annat siklöja, som i Larsmo kallade ”kutulan”. Fisken såldes i grannstäderna och gav Larsmoborna smeknamnet ”kutulskuttare”; de skuffade fisken i kärror från båten till marknadstorget.
Båtarna eller den havsnära skönheten är i dag antagligen inte det första gemene finlandssvensk tänker på när de hör Larsmo nämnas. Orten är mer känd som ett fäste för konservativ religion och i synnerhet laestadianism. En dryg tredjedel av kommunens invånare är laestadianer (enligt de siffror som finns på kommunens hemsida) och denna betydande närvaro av en specifik religiös grupp påverkar både vardagen på orten och inte minst bilden av orten utåt.
Laestadianismen är en inomkyrklig väckelserörelse med rötter i 1800-talets svenska Lappmark. Till Larsmo kom den norrifrån på 1870-talet. I dag finns verksamhet kring tre bönehus, i alla större byar utom kommunens centrum. Ungefär samtidigt kom också baptismen och mormonismen till orten. Mormonismen fick sitt första fotfäste i Finland just i Larsmo, men deras verksamhet där är numera utdöd. Baptisterna finns kvar, men i mycket mindre skaror än laestadianerna.
Det är knappast en slump att dessa rörelser först etablerade sig i den geografiska marginalen som skärgården utgör. I en mindre, isolerad grupp var det lättare att etablera en gemenskap som kunde upprätthålla tron, utan större tryck utifrån. Både baptisterna och laestadianerna etablerades i Larsmo dessutom framför allt i byar utanför kommunens centrum. Trots detta är det väl dokumenterat att de mötte motstånd från kyrkan. Att marginella religiösa eller politiska rörelser får fäste i skärgården är bekant från forskning både i Finland, Sverige och Norge. Ett finländskt exempel är pingstvännerna i Borgå skärgård.
Laestadianismen förknippas med ett eget normsystem som skiljer sig från den sekulariserade majoriteten. De kändaste exemplen är kanske den negativa inställningen till TV respektive familjeplanering – i båda fallen har det skett förändringar på de senaste decennierna. För rörelsens självbild är säkert nykterheten en ännu viktigare norm.
Det laestadianska normsystemet (liksom motsvarande i liknande rörelser) kunde sammanfattas i ett avståndstagande från ”världen”, från det omgivande moderna samhället. En av mina laestadianska informanter menade att många olika ”världsliga” saker kan komma i vägen för utövandet av tron, dessa kallade hen ”avgudar”. På ett självreflexivt sätt framhöll informanten att hen för egen del också hade sådana ”avgudar”, och nämnde familjens motorbåt som exempel. Informanten framhåller att båten är viktig och menar självkritiskt att den kanske får för stor plats i livet, ibland rentav på bekostnad av utövningen av den egna tron.
Det ”avvikande” normsystemet leder också till viss social separation, i tillägg till den nämnda geografiska, från den övriga befolkningen. Det har i Larsmo märkts till exempel på att laestadianerna i väldigt låg grad deltagit i organiserad idrott tillsammans med icke-laestadianer. Inom verksamheten kring hembygdsmuseet har det funnits aktiva laestadianer; de har ännu mer engagerat sig i ett båt- och fiskemuseum i den laestadiantäta byn Bosund längst norr i kommunen. Detta museum är å ena sidan ett exempel på hur laestadianerna är separerade från majoriteten, och har egen parallell verksamhet. Men å andra sidan är det också ett exempel på hur den laestadianska gruppen bidrar till något som är till glädje för alla i kommunen. Intresset för de gamla båtar som finns utställda på museet är en del av det som är gemensamt för en stor del av Larsmoborna, oberoende av religiös tillhörighet.
Fotnot: Min egen bekantskap med och kunskap om Larsmo och laestadianerna bygger, förutom på att en stor del av min uppväxt spenderades på orten, på en intervjustudie om laestadianismens betydelse för Larsmo, genomförd för drygt tio år sedan.
Artikelförfattaren Andreas Häger är äldre universitetslektor i sociologi och docent i religionssociologi vid Åbo Akademi. Till hans forskningsintressen hör konservativa väckelserörelsers plats i dagens samhälle.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2023.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!
Litteratur
- Häger, Andreas (2023) Laestadianerna i Larsmo: Religion och civilsamhälle i lokal kontext. I: Ekman, Johan, Sabina Hadžibulić & Dan Sundblom (2023) Citizen, Migrant and intellectual: Festskrift till Mikko Lagerspetz. Åbo: Åbo Akademis förlag; 67–77.
- Wentin, Erik (1986 [1963]) Laestadianismen i svenska Österbotten. Villmanstrand: Etelä-Saimaan kustannus.