27.3.2024
I artikelserien Min ö skriver Antti Suomalainen om sin ö Sveaborg en stadsdel i Helsingfors dit man åker färja.
När min fru år 2008 berättade att det skulle vara möjligt för oss att flytta till Sveaborg, visste jag inte att ön hade invånare eller att det ens gick att bo där. Jag hade besökt Sveaborg två–tre gånger sommartid med vänner för att promenera eller ha picknick. Mitt intryck av ön var att det kändes som att vara utomlands, den verkade exotisk med sina välskötta befästningar och alla turister. Men intrycket var positivt. Det kändes spännande att skaffa en bostad där och flytta till ön.
I augusti 2008 besökte vi för första gången vår kommande tvårumslägenhet med en overkligt glad känsla. Den är belägen mittemot Sveaborgs kyrka i det långa, tredelade Hundra meters-huset. Det är en vacker historisk byggnad, där nedre våningen är byggd i mitten av 1700-talet, de två övre våningarna i mitten av 1800-talet, med märkliga spiraltrappor i sten och en vacker valvliknande korridor. ”Man kan bo på Sveaborg och det kan kanske också vi!” Lägenheten kändes genast som hemma. Den var enkel och avskalad, med kakelugnar – även om ingen av dem fungerade – och en något opraktisk planlösning. Många kanske inte hade gillat den, men det gjorde vi.
Sveaborg är en stadsdel i Helsingfors, på cirka 13 minuters färjeresa från Salutorget. För mig känns det som en ö mitt i Helsingfors centrum. Sedan 2008 har invånarantalet på Sveaborg varierat mellan cirka 750–850 invånare. Sveaborg med sina befästningar hör också till ett av Unescos sju världsarvsobjekt i Finland. Av alla enskilda finländska turistmål besöks Sveaborg av flest turister, över en miljon människor årligen.
Efter det första ytliga intrycket började jag så småningom förstå hurudan ö är: ännu mer charmerande än jag först hade föreställt mig. Ön gömmer en fungerande och livlig helhet och är dessutom vacker på ett lite kargt sätt. Här finns många tidigare militära och administrativa byggnader, och alla byggnader, lägenheter, trapphus och vind- och förrådsutrymmen är olika (jag har besökt många!). Alla stora bostadshus har dock 1–1,5 meter tjocka, befästningsliknande väggar från 1700- och 1800-talen. Husens el och vatten har moderniserats till nutida standard.
Ön har en förskola och en lågstadieskola med små undervisningsgrupper. Lågstadiet har årligen cirka 65–85 elever, den minsta klassen är de nuvarande tvåorna. Eleverna har en kort och trygg skolväg på den lilla ön. Man får inte köra med egen bil här förutom vid speciella tillfällen, till exempel när man måste få varor till ön som man inte kan transportera till fots. De enda fordon som rör sig på ön är de bilar och traktorer som tillhör Förvaltningsnämnden för Sveaborg (ett statligt ämbetsverk som restaurerar, underhåller, presenterar och förvaltar Sveaborg), samt byggföretagens, affärernas och företagens bilar. En vanlig syn är mjölkkärrorna. De syns vid nästan alla byggnader och på alla öns vägar. Ett utmärkt sätt att transportera varor (och små barn som alltid vill åka med).
Tre transportmedel trafikerar ön: Helsingforsregionens färja från Salutorget för både turister och öbor, en vattenbuss som går från maj till slutet av september, samt den servicefärja som går mellan Skatudden och Sveaborg. Den rymmer fordon och lastbilar som levererar varor till företagen och för infrastrukturen på ön.
På Sveaborg finns en affär, en brandstation som även rymmer en ambulans, restauranger, kaféer, kanske världens minsta sandstrand och, bakom befästningen, en undangömd, utmärkt tennisplan med havsutsikt.
Mannerheims Barnskyddsförbunds avdelning på Sveaborg ordnar aktiviteter och klubbar för barn under skolåldern, medan föreningen Suomenlinnailmiö har verksamhet för de i skolåldern. Tonåringarna gnäller över att det inte finns något att göra, men lyckligtvis har de vänner på fastlandet. Ungdomarna under 18 år är nöjda när de kan delta i segelsällskapets aktiviteter eller sportklubbens träningar.
Det finns alltså inte mycket aktiviteter eller utrymmen för tonåringar på Sveaborg. Som öns kändaste band Suomenlinnan Suolakurkut, i ledning av skådespelaren Aarni Kivinen, sjunger i låten Nuorisotiloja: ”Ungdomslokaler, innan vi är vuxna, innan vi ligger i graven…”. Man kan få en mycket god inblick i livet på Sveaborg genom att lyssna på låttexterna av den här gruppen. De har också en låt på svenska som faktiskt heter Sveaborg, den finns på Spotify. Låten Nuorisotiloja kan du höra här (Spotify).
”Som man ropar i skogen får man svar” gäller överallt. Min erfarenhet är att gemenskapen på ön är fantastisk. Det är lätt att hjälpa grannarna och själv få hjälp, vare sig det gäller barnpassning, läxor eller talkon. Dessutom finns det FB-grupper där man kan erbjuda eller donera kläder gratis eller mot en liten avgift: utmärkt återvinning. Tack till UFF och andra organisationer som har placerat sina containrar på ön!
Det finns tiotals bastur som är avsedda för invånarna, samt några allmänna bastur. Här finns världens näst största vedbastu, den ägs av Sveaborgs Sjökrigsskola. Vedklabbarna är över en meter långa och uppvärmningen tar timmar, men bastuvärmen räcker för bastubadare i över ett dygn. Det är svårt att få tillgång till denna bastu även för sveaborgsborna. Ibland förevisas bastun under avgiftsbelagda evenemang, men de ordnas sällan och biljetterna tar snabbt slut.
På Sveaborg ordnas fler allmänna evenemang, såsom Viaporin Kekri i november, samt Viaporin Jazz och seglingstävlingen Viaporin Tuoppi på sommaren med hundratals deltagande träbåtar från hela världen. Olika arrangörer erbjuder tjänster året om, som guidade turer, seglingsmöjligheter med träbåtar, teceremonier och verkstadsbesök hos hantverkare på ön. Dessutom har Sveaborg en av huvudstadsregionens mest populära båthamnar, vandrarhem och sommarteater.
Av Förvaltningsnämnden för Sveaborg kan man boka populära festlokaler för fest eller bröllop, allt från slottsliknande utrymmen och restauranger till Sveaborgs Officersklubb och Krutkällaren under jord. Den mest populära puben bland öborna verkar vara Linna Bar, ”Suokkilaisten” egna vardagsrum, där det förutom café och livemusik även arrangeras konstutställningar för både vuxna och barn.
Från Sveaborg går en 1,6 kilometer lång tunnel under havet till Brunnsparken. Den rutten får dock bara användas av utryckningsfordon. Själv har jag åkt igenom den en gång, när det var bråttom på väg till BB. Det är en snabb rutt,jag minns hur vatten från rör för jordvärme och annat droppade ner på ambulansens vindruta.
Att bo på Sveaborg passar inte dem som vill ha bilen ända fram till dörren eller som vill ha möjlighet att röra sig fram och tillbaka dygnet runt: under vintern är det pauser på en timme i färjturerna och den sista färjan från Sveaborg avgår klockan 02.00 och från Salutorget 02.20.
Sveaborg är vackert och inspirerande både sommar och vinter: de storslagna befästningarna är oföränderliga och närheten till havet permanent. I en familj med tre barn har det, förutom närheten till dagvård och skola, varit speciellt fint med naturen och alla fantastiska byggnader, öns gemenskap och alla hobbyaktiviteter för barn, inklusive en stor fotbollsplan och möjlighet att åka skridskor på vintern. Dessutom finns det härliga lekplatser och sandlådor, såsom det stora Ransu-skeppet.
Dessutom gillar jag picknickarna i Kyrkparken, gästhamnen och den allmänt glada stämningen som uppstår av invånarnas samhörighet samt glada turister.
Välkommen till Sveaborg!
Artikelförfattaren Antti Suomalainen har bott på Sveaborg sedan 2008. Till familjen hör fru och tre barn.
Artikeln, som är en del av serien Min ö, är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2024.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!