Skriv här det du söker efter!

Stolta minnen och förälskade sjömän – de åboländska kyrkskeppen har mycket att berätta

Stolta minnen och förälskade sjömän – de åboländska kyrkskeppen har mycket att berätta

I vår skärgård påminns vi om ett flertal skeppshistorier i form av minnesmärken av skeppsbrott och kyrkskepp i så gott som alla kyrkor och kapell.

“Det var Blue Bird av Hull,
det var Blue Bird, en brigg,
som med sviktande stompar stod på
över soten i snöstorm med nedisad rigg,
själva julafton sjuttiotvå.

Surra svensken till rors,
han kan dreja en spak,
ropar skepparn, – All right boys, lös av!
Och Karl Stranne från Smögen blev surrad till rors
på Blue Bird som var dömd att bli vrak.”

 

Det är stor dramatik i Evert Taubes ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” som publicerades i Fritiof Anderssons visbok 1929. Visan handlar om skeppet som förliste på svenska västkusten julaftonen 1872. Även om modernare efterforskningar visat att det lär ha varit måttlig vind just denna julnatt, är händelsen enligt upphovsmannen sann. Må vara att han blandat ihop flera tillfällen, olyckor och personer. Hur som helst är berättelsen gripande och rysande ännu i dag, nästan 150 år senare. 

Samtidigt skildrar Evert Taube en verklighet inte alls obekant för äldre tiders skärgårds- och kusttrakter. Och olyckan kan vara framme än i dag, även om ingen längre binds fast vid ett roder.

I vår skärgård påminns vi om ett flertal liknande historier i form av minnesmärken av skeppsbrott och kyrkskepp i så gott som alla kyrkor och kapell. I modern tid är givetvis passagerarfärjan Estonias öde det mest kända. Estonia trafikerade mellan Tallinn och Stockholm och det finns flera minnesmärken över offren både i Estland och i Sverige. Kanske är det mindre känt att det också finns en minnessten över Estonia i Pärnäs i Nagu? Minnesmärket i form av en natursten prydd med en båtshake ligger lite undanskymd på södra sidan om färjfästet. Estonia sjönk söder om Utö den 28 september 1994. Det var 852 personer som miste livet den natten, vilket gör Estonia till den största fartygskatastrofen i fredstid i Norden. 

Minnesmärke i granit över Estoniaoffren.
Estoniakatastrofen ihågkoms i Pärnäs, Nagu. Foto: Cecilia Lundberg.

Kyrkskepp en katolsk tradition

Kyrkskeppen minner i främsta hand om stolta sjöfartstraditioner och bondeseglation, men också om skeppsbrott. Alla bär de på en spännande historia, men det kan ibland vara skralt med uppgifter om bakgrunden till dessa skepp. Ju äldre skepp, desto mindre information.

De ståtliga och vackert utsirade kyrkskeppen heter egentligen votivskepp. Ordet kommer från latinets ”ex votum”, löfte. En fartygsbesättning i sjönöd bad till högre makter om att undkomma olyckan och gav då ett löfte om en gåva. Denna votivgåva var vanligen en miniatyr av skeppet de seglat med och donerades till den egna församlingen.

Traditionen med votivskepp är katolsk, men har levt kvar inom den protestantiska kyrkan. Starkast har traditionen varit i Norden. Nordens äldsta votivskepp med anor från 1500-talet finns i Storkyrkan i Stockholm. Finlands äldsta är från 1600-talets början och finns i Hauho kyrka i Tavastland.

– Kyrkskepp är en korrektare benämning än votivskepp i våra kyrkor, slår turistguide Magnus Sundman fast. Vanligen är de donerade av andra orsaker. Det kan handla om tacksamhet för god fångst, till minne av någon församlingsmedlem, eller annars bara vara en vacker prydnad. Ett skepp kan också ses som en kristen symbol. Församlingen är samlad i en båt på väg mot himlen med Kristus som skeppare.

Magnus har några favoriter bland de åboländska kyrkskeppen. En av dem är Aid i Nagu kyrka. 

– Att Aid härstammar från 1800-talet, skvallrar den vit-blå-röda flaggan från Storfurstendömet Finland i aktern om.

Aid i Nagu kyrka är byggd av den erfarna miniatyrbyggaren Åke Sandvall. Foto: Janette Lagerroos.

Nagu kyrkskepp hyllar bondeseglationen

Den riktiga, stora, Aid var en brigg byggd i Nagu 1873. 1800-talet utgjorde själva guldåldern för bondeseglationen i Nagu. Under den tiden blev fartygen större och rörde sig ute på världshaven. Aid hade en besättning på tio man och rörde sig i huvudsak på Nordsjön och Östersjön. Men under sina 26 år i trafik hann hon också med några vändor till Vita havet och Medelhavet. Fartyg av Aids storleksklass gjorde vanligen ett par, tre fraktresor på en sommarsäsong.

Bondeseglation innebar att flera bönder delade på kostnader, underhåll och vinster från ett gemensamt fartyg. Det betydde också att skepparna byttes rätt ofta, eftersom de egentligen var bönder och samma skeppare inte hade möjlighet att årligen vara ute på sjön under bästa odlings- och skördetid. 

Aid hann med nio olika befälhavare fram till den sista resan i juli 1899. Magnus Sundman har för sig att Aid redan tidigare råkade ut för ett mindre haveri i Engelska kanalen. Närmare uppgifter lyckas vi inte hitta, men Janette Lagerroos kan berätta mer om Aids förlisning utanför Rönnskärs båk i Bottniska viken. Janette är för tillfället kaplan i Houtskär, men bosatt i Nagu.

– Det var faktiskt min morfars far som var den sista skepparen på Aid. Kofferdiskeppare, som det så vackert hette på handelsfartyg på den tiden, berättar Janette.

Aid råkade ut för en kraftig sommarstorm på sin väg från Kalix i norra Sverige till London med virke i lasten. Alla i besättningen klarade sig helskinnade, men skeppet gick inte att rädda. 

Sjöfarten har långa traditioner i Nagu. Från medeltiden framåt har det funnit ett otal sjömän, båtbyggare och skeppsredare med Nagu som hemort. Till en början måste all handel gå via Åbo, men under 1600-talet utökades handelsplatserna både västerut mot Stockholm och österut mot Reval (Tallinn). Frakten kunde handla om allt från smör och ägg till strömming, boskap, dun och ved. Under 1800-talet nåddes guldåldern för Naguseglationen med stora fartygsbyggen och transportsträckor utanför Östersjön. Något som i sin tur krävde än större och bättre rustade fartyg.

– Aid var den sista seglande briggen från Nagu, så därför passar hon fint som kyrkskepp i Nagu kyrka, säger Janette. Miniatyren är byggd av Nagubon Åke Sandvall, en erfaren och anlitad kyrkskeppsbyggare. Just Aid tog fyra månader att få klar och beställdes av Nagu församling 1971. Med den ville församlingen hedra minnet av alla tappra Nagubor som genom historien har tjänat sjöfarten.

Kanoner, block och ankare. Fregatten i Jurmo kapell är full av detaljer. Foto: Tiina Johansson.

Minnet av en kär sjöman i Jurmo kapell 

Den kanske mest spännande – och romantiska – legenden handlar om kyrkskeppet i kapellet på Jurmo.

– Det förekommer olika historier kring Jurmoskeppet, men den här är den bästa, så det är den vi tror på, berättar Jurmobon, företagaren och tidigare FÖSS-ordföranden Tiina Johansson.

Sedan barndomen har hon hört berättelsen om den svenska 1700-tals fregatten som förliste utanför Jurmo. Besättningen räddades och en av båtsmännen förälskade sig i en Jurmoflicka. För att få gifta sig med henne var sjömannen tvungen att arbeta som dräng på Lassfolks hemman i tre år. Lassfolks är också Tiinas släktgård, men hon härstammar från en annan släktgren. Det var under dessa tre år som båtsmannen byggde fartyget och donerade det till kapellet på Jurmo. 

Med tanke på alla detaljer, färger och snickarglädje, kan man inte annat tro än att sjömannen var kär. Parets vidare öden är ändå dolt i historiens dunkel. I boken ”Jurmo by närmast havet” berättar Agneta Andersson att hon via kyrkböcker fått fram att paret bosatte sig i Pargas, men sedan slutar spåren.

– Förutom under kortare perioder då kapellet restaurerats, har kyrkskeppet hängt på sin plats i kapellet, berättar Tiina. 

Det har funnits kapell på Jurmo sedan 1200-talet, på flera olika platser. Det nuvarande härstammar från 1700-talet, vilket betyder att det borde ha varit tämligen nybyggt då sjömannen donerade skeppet till kyrkan. Omgivningen, taket ovanför skeppet är prytt med blåa stjärnor, tyder på Jurmoskeppets ursprunglighet.

Det finns flera vrak än den svenska fregatten i vattnen kring Jurmo, eftersom Jurmoborna har ett förflutet som sjörövare. Det sägs att Gustav Vasa lät bränna Jurmo som straff då Jurmoborna släckte fyren och vilseledde sjöfararna. Men någon riktig smaskig vrakhistoria har Tiina inte på lager.

– Det berättades nog sjörövarhistorier i min barndom, men vi flickor fick inte lyssna, säger Tiina.

Av Jurmos ursprungliga sex hemman, flyttade två till Utö på 1600-talet. Utö har alltid fungerat mest som en tjänstemannaö, Utöborna var lotsar och fyrvaktare. Trots otaliga skeppsbrott genom tiderna, finns det inget votivskepp i Utös bönehus. Istället pryds altaret av en tioarmad ljusstake. Ljusstaken är till minne av de tio män som omkom på ångaren Park Victory julnatten 1947. Amerikanska Park Victory var på väg med kol till Åbo hamn. Hon ankrade vid Utö då nya order sa att lasten skulle till Helsingfors. Flera grundstötningar i det hårda vädret orsakade förlisningen och de män som hamnade i det iskalla vattnet drunknade eller frös ihjäl. 

Med det är vi tillbaka där vi började – sant eller ej – hur gick det med briggen Bluebird? Vad hände med rorsman Karl?

”Gubben Stranne tog sakta sydvästen utav.
– Spara modern, kapten, denna kväll!
Nämn ej namnet på briggen som har gått i kvav,
nämn ej Blue Bird av Hull, är Ni snäll!

Och kaptenen steg upp. Han var grå, han var tärd,
stormen tjöt, knappt man hörde hans ord.
När han sa med skälvande röst till sin värd:
– Karl stod surrad och glömdes ombord!”

 

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2019
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!
Artikelförfattaren Cecilia Lundberg är doktor i marinbiolog och jobbar nu vid Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi.