28.2.2024
Temat för årets första språktips är uttal av en del svenska ord, ofta lånord, som kan vara lite utmanande även för modersmålstalare.
Vill du istället lyssna på Språktipset?
Vi gör Språktipset också i diskussionsform! På tjugo minuter kan du lära dig mer om uttalsrekommendationer för svenskan. Översättaren Niklas Ollila och kommunikatören Mia Henriksson vid CLL diskuterar.
Tungan rätt i mun – uttalsrekommendationer för svenskan
Temat till trots är tanken inte att hånfullt med pekfingret i vädret påstå att någon, till exempel på grund av sin dialektbakgrund, uttalar ett eller flera ord på något sätt fel. Det är självklart att alla som talar svenska – som modersmål, andraspråk eller främmande språk – inte talar eller uttalar svenska på exakt samma sätt. En välkänd skiljelinje när det gäller uttal går ju till exempel mellan svenskan i Sverige och svenskan i Finland, och dessa två kan i sin tur delas in i mindre regionala varianter.
Denna gardering till trots finns det vissa uttalsrekommendationer, som det går att hitta till exempel i Svenska Akademiens ordlista och Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien. Då handlar det till exempel om ett rekommenderat uttal av ett lånord, men ingenting säger förstås att alla tvingas att uttala ordet i fråga på exakt samma sätt. Hur irriterande det än kan kännas tänker dagens språkvård inte så svartvitt som man kanske gjort tidigare.
När det gäller uttalsrekommendationer står det att läsa följande i Svenska språknämndens uttalsordbok: ”allt språk, såväl talat som skrivet, [kännetecknas] av variation och förändring. Det ligger inget negativt i detta, men det kan skapa spänningar mellan olika normer och leda till osäkerhet om vad som är gångbart i dagens språk. En viss grad av uttalsstandardisering kan därför vara av godo för den muntliga kommunikationen, i synnerhet i det offentliga.
Kommer uttalet på köpet när ord lånas in från andra språk?
Språk har aldrig existerat i ett vakuum utan påverkat varandra och, bland annat, lånat ord från varandra – även om de knappast någonsin kommer att returneras. Sådana språk som upplevts ha prestige eller som på något annat sätt varit dominerande i relation till andra språk är ofta så kallade långivarspråk – i dagens värld är det ofta, dock långt ifrån alltid, engelska. När de som talar ett visst språk lånar in, dvs. börjar använda, ett ord från ett annat språk ligger utmaningen i hur ordet ska anpassas till det egna språksystemet. Språken är ju olika och har till exempel olika uppsättningar av språkljud, och därför kan det ibland vara svårt att helt och hållet hålla fast vid uttalet – eller stavningen för den delen. Det fungerar såklart bäst mellan närbesläktade språk, och därför har det någon gång varit enkelt att till exempel låna in ordet kjendis i norskan från svenskan (kändis).
Hur har man då gjort i svenskan?
Efter att man till exempel senast mot slutet av 1800-talet lånade in ordet interview från engelskan var det stavningen intervju som etablerade sig. Det motsvarar rätt bra också det rekommenderade uttalet, som till skillnad från vad många verkar tro, inte är /inter’ju:v/. I dagens värld är de flesta så vana vid att se och höra engelska i olika sammanhang att stavningen av ordet workshop inte ändrats under inlåningsprocessen (observera dock böjningen: workshoppen, workshoppar), och man kan bara spekulera i vilken stavning ordet skulle ha fått om det hade lånats in hundra år tidigare.
Ett annat, om än gammalt, engelskt lånord är ordet kex (av engelska cakes). Även om ordet funnits i svenskan åtminstone sedan början av 1800-talet finns det fortfarande variation i uttalet, och både /’keks/ och /’çeks/ finns faktiskt med i till exempel Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien. Nuförtiden kan det kännas som att det bara väller in engelska ord i det svenska språket – inte minst inom tekniken –, och eftersom många är så vana vid att se de engelska orden är det långt ifrån självklart att stavningen anpassas till svenska, i stil med mejl eller tajmning, och då får vi bara leva med ord som till exempel roaming. För ordet koncern ges i ordböckerna båda uttalsvarianterna /kån’særn/ och /kån’sörn/, dock visserligen just i den här ordningen.
Franska lånord och lånord i matkulturen
Franska lånord finns det också gott om i svenskan, och många av dem har fått mer eller mindre anpassat uttal och anpassad stavning, såsom möbel (meuble), fåtölj (fauteuil) och portfölj (portefeuille), som i en fransmans ögon kan se lite lustig ut. Andra franska lånord kan på grund av en stavning som är mer lik stavningen på originalspråket vara mer utmanande uttalsmässigt, såsom chèvre /’∫ävr/ eller crème fraiche /kräm’frä∫/. Ordet accessoar (fr. accessoires) har två uttalsangivelser i ordböcker, dvs. antingen /aksesu’a:r/ eller /assesu’a:r/. Uttalet med ett k-ljud är närmare originaluttalet och faktiskt andra motsvarande lånord med ett dubbel-C (jfr. succé, acceptera, accent), men hur många det är som verkligen säger så är svårt att säga. Uttalet av ordet prekär /pre’kä:r/ – även det från franskan (jfr précaire) – är också mer bokstavstroget än en del tror. Ordet genre har behållit sin ursprungliga stavning, medan uttalet anpassats något, så att franska [ʒɑ̃ʀ] blivit till /’∫aŋer/. Norrmännen har gått ett steg längre med samma ord, och i norskan är alltså stavningen sjanger vanligt förekommande och accepterad i båda skriftspråksnormerna. Finskan har här tagit en annan väg och valt att behålla ursprungsstavningen och uttala det på finskt vis istället.
Matkulturen är ett också område där det kryllar av lånord, och då behöver man inte ens tala om all den köksfranska som blivande kockar måste lära sig från bräsera (fr. braiser) till sautera (fr. sauter) /så’te:ra/. Från spanskan har svenskan fått bland annat orden tortilla med rekommenderat uttal, mer eller mindre enligt originalmönster, /tår’tija/ eller /tår’tilja/ och quinoa med rekommenderat uttal /ki’nå:a/. Ordet för köttsubstitutet quorn lär visserligen komma från engelska, men även det bör enligt rekommendationen uttalas utan v /’kårn/.
Som några av exemplen ovan redan visat är språkbrukarna inte alltid helt överens om vilket uttal de föredrar. I förordet till Svenska språknämndens uttalsordbok står så här: ”Viktigast för en uttalsrekommendation är självklart bruket. Även om bruklighetsfaktorn inte är helt avgörande, måste bruket utgöra grunden för en rekommendation, eftersom det knappast är möjligt att vinna gehör för uttalsform som bara ett mycket litet antal språkbrukare använder.” Därför kan det alltså i fall där ingen enskild uttalsform etablerat sig helt och hållet vara så att flera uttalsformer ingår i rekommendationen. Så är fallet till exempel med ord som dirigent – /diri’gent/ eller /diri’∫ent/ –, arkitekt – /arki’tekt/ eller /arçi’tekt/ och kiosk – /çås´k/ eller /ki’åsk/ –, varav det sistnämnda i Finland också ibland uttalas med någon typ av sje-ljud i början. Slår man upp ordet projekt i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien hittar man, även där, två uttalsformer. I ordboksartikeln står det så här: /pro’∫ekt/ äv. /pro’jekt/, vilket innebär att den förstnämnda uttalsformen i första rekommenderas, medan den andra också förekommer i någon utsträckning. Det kan tyckas vara märkligt med tanke på att ord som projektor eller projicera inte uttalas med något slags sje-ljud. Här kan man tänka sig att språk som franska [pʀɔ’ʒɛ] och engelska [’prɒdʒɛkt] påverkat också den form som blivit etablerad i svenskan.
B-toningen – betoningen är man inte alltid överens om
Det är såklart ingen nyhet för någon att det finns uttalsskillnader mellan svenskan i Sverige och svenska i Finland. Att finlandssvensken ofta säger /tånfisk/ istället för /to:nfisk/, /tele’fo:n/ istället för /tele’få:n/, /’fåkus/ eller /’få:kus/ istället för /’fo:kus/ och /’bå:nus/ istället för /’bo:nus/ känner många alltså till. Den här typen av skillnader kan förmodas bero på finlandssvenskan speciella ställning mellan å ena sidan svenskan i Sverige och å andra sidan majoritetsspråket finskan. Hur som helst är det dock eventuellt mindre känt att det också finns skillnader när det gäller ordbetoning. Ett par av de mest typiska exemplen är orden självständighet, tillräcklig, ursprunglig, uppståndelse och välkommen som i sverigesvenskan har betoningen på första stavelsen och som i finlandssvenskan ofta har betoningen på andra stavelsen: /själv’ständighet/, /upp’ståndelse/, /ur’sprunglig/, /til’räcklig/ och /väl’kommen/.
En grupp ord där det finns betoningsvariation på båda sidorna av Bottniska viken är ord som slutar på -iv. Det vore enkelt om till exempel adjektiv på -iv alltid uttalades med betoningen på första stavelsen och substantiv på -iv alltid med betoningen på sista stavelsen, men en titt i uttalsrekommendationer i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien visar hur växlande betoningen kan vara. Följande uttalsformer anges till exempel för orden aktiv, alternativ, kollektiv, effektiv, konservativ: /’aktiv/, /alterna’tiv/ (subst.), /’alternativ/ eller /alterna’tiv/ (adj.), /’kollektiv/ eller /kollek’tiv/ (subst.), /’kollektiv/ eller /kollek’tiv/ (adj.), effektiv /’effektiv/ eller /effek’tiv/ och /’konservativ/ eller /konserva’tiv/.
När det gäller betoningen av olika typer av namn är det ett kapitel för sig. Namn har jag inte alls berört i den här texten, och det är lika bra, för det skulle det finnas alltför mycket att skriva om. Som tips kan jag dock nämna webbsidan Uttal av finlandssvenska efternamn. Där kan man till exempel kontrollera hur man ska uttala namn som Cedercreutz eller Blåfield eller vilken stavelse i namnet Enckell man egentligen ska betona.
Språktipset produceras vid Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi och publiceras också i nyhetsbrevet CLLsius.