3.3.2023
Könsneutralt språk och olika typer av könsneutrala benämningar – och också pronomen – är ett tema som väckt känslor lika länge som det har diskuterats. Eftersom internationella kvinnodagen uppmärksammas den 8 mars, lyfter vi också temat jämställdhet i årets första språktips och diskuterar könsneutrala yrkesbeteckningar.
Vill du istället lyssna på Språktipset?
Vi testar göra Språktipset i diskussionsform – på mindre än en kvart kan du lära dig mer om ett könsneturalt språk. Översättaren Niklas Ollila och kommunikatören Mia Henriksson vid CLL diskuterar.
Vanliga missförstånd om könsneutralt, inkluderande språk
Vad handlar det om? Det är fråga om att inga personer ska behöva bli kallade något de inte är. Det är alltså inte fråga om att det inte längre skulle finnas män och kvinnor eller att ingen får kallas man eller kvinna. Däremot ska ingen som inte identifierar sig som man behöva bli kallad man, eller kvinna, kvinna. Med könsneutralt språk och könsneutrala, inkluderande yrkesbeteckningar kan man dessutom ta hänsyn till könsmångfalden, det vill säga det faktum att en del personer inte identifierar sig varken som män eller kvinnor.
Ulla Tiililä – en språkvetare som specialiserat sig bland annat i genusmedvetet och inkluderande språk – har talat om vanliga missförstånd kring könsneutralt språkbruk och också könsneutrala yrkesbeteckningar. Ett av de vanligaste är, som sagt, att man inte längre får tala om män och kvinnor. En annan motsvarande missuppfattning är att man måste utrota alla sammansättningar och uttryck, där det förekommer ord som syftar på något manligt, såsom snögubbe. Så behöver det alltså inte alls vara, utan man får även i fortsättningen tala om såväl snögubbar som andra varelser av snö.
Ibland påstås det också att betydelsen av efterledet -man i yrkesbeteckningar har försvagats så mycket att det inte längre associeras med personer av manligt kön eller att temat är så oviktigt att det inte behöver diskuteras. I verkligheten associeras många yrkesbeteckningar, som slutar på -man, fortfarande med traditionellt manliga representanter av yrket, såsom brandman, polisman, riksdagsman, vetenskapsman, talesman och så vidare, och är alltså könade. Yrkesbeteckningar som dessa är som en fläkt från en svunnen tid och återspeglar inte längre dagens samhälle och arbetsliv. Dessutom bidrar inte heller den typen av yrkesbeteckningar till uppbyggnaden av ett mer jämlikt samhälle. Eftersom språket inte ändras utan språkbrukare är diskussionen kring könsneutralt och inkluderande språk ytterst viktig.
Exempel på könsneutrala yrkesbeteckningar
Språkvården rekommenderar att man använder samma, könsneutrala, yrkesbeteckning för personer av alla kön: yrkesbeteckningar som slutar på -are och -ör anses numera vara könsneutrala (t.ex. redaktör, läkare, författare, frisör). Däremot avråder språkvården både i Finland och Sverige från användningen av yrkesbeteckningar med efterledet -man. Ofta finns det gångbara alternativ till sådana ord, men man ska också komma ihåg att det är fråga om en pågående process och att det kanske inte alltid finns etablerade könsneutrala alternativ till alla yrkesbeteckningar, ett sådant exempel är brandman. Men när ett könsneutralt alternativt väl har börjat användas kan det etablera sig riktigt snabbt. Exempelvis på finska talas det redan om pelastaja (ung. ’räddare’) istället för palomies (’brandman’).
Tidigare könade yrkesbeteckningar som redan har etablerade könsneutrala alternativ är bland andra riksdagsman (➝ riksdagsledamot) och talesman (➝ talesperson). En yrkesbeteckning som ofta figurerar i akademiska sammanhang är vetenskapsman. Ordet har kanske ingen exakt könsneutral motsvarighet, men i de flesta fall går det ändå att tala om till exempel forskare.
Ibland ser man också yrkesbeteckningar som slutar på -kvinna som alternativ till motsvarande ord med -man. Dessa är dock inte heller könsneutrala och ska därför gärna undvikas. Institutet för språk och folkminnen i Sverige ger till exempel följande alternativ till affärsman (affärskvinna): företagare, näringsidkare, affärsidkare, affärsperson, affärsrepresentant, företagsledare, entreprenör. Det kan alltså finnas en hel del alternativ, och då får man utgå från kontexten i valet av lämplig benämning.
Sammanhanget kan också vara avgörande för huruvida en viss könsneutral form är gångbar eller inte. Till exempel kan tjänsteman i många sammanhang ersättas med tjänsteperson eller tjänsteinnehavare eller alternativt anställd eller arbetstagare. Däremot finns ordet tjänsteman som officiell, etablerad yrkesbeteckning i statsförvaltningen, till exempel i Statstjänstemannalagen, och därför kan man inte ännu i alla tänkbara sammanhang alltså automatiskt byta ut könade yrkesbeteckningar.
Avslutningsvis kan vi ta en titt på en klassisk finlandism, som än i dag figurerar på många arbetsplatser – så även vid Åbo Akademi – nämligen förman. Ordet förman har länge använts i en mycket bredare betydelse i finlandssvenskan än i sverigesvenskan, alltså i betydelsen person som leder arbetet inom en enhet, ett team e.d. I en allmänsvensk kontext har ordet istället en snävare betydelse, och det har använts mest om t.ex. ledare för arbetslag i fabriker. I och med att man i finskan småningom gått över till att tala om esihenkilö istället för esimies, har den mindre transparenta finlandssvenska motsvarigheten förperson också börjat få fäste i språkbruket på många arbetsplatser. Det är dock ett ord som språkvården avråder ifrån, icke minst för att det redan finns ett gångbart och mer allmänsvenskt alternativ som dessutom är könsneutralt: chef. Behöver man precisera vilken typ av chef det är fråga om kan man tala om en medarbetares närmaste chef eller, beroende på sammanhang, till exempel om teamledare eller avdelningsföreståndare.
Ytterligare tips om könsneutralt språk: Det könsneutrala pronomenet hen har varit tema för en tidigare Språktipset-kolumn.