Skriv här det du söker efter!

Sjömanshusen förmedlade manskap och värnade om sjöfolkets rättigheter

Axel Otto Lindells (1865–1935) sjömansbana från kajutvakt 1879 till befälhavare 1894, här dokumenterad i Nagu sjömanshus matrikel 1877–1929 (Aa:1) som förvaras i Riksarkivet i Åbo. Av matrikeln framgår bl.a. matrikelnummer, på- och avmönstringsdag, befattning ombord, vilka fartyg personen seglade i och under vems befäl, de enskilda resornas längd samt ”fräjd”. Till exempel här kunde man läsa att Lindell uppförde sig genomgående ”vel”. Foto: Kasper Westerlund

Från och med år 1748 började sjömanshus inrättas runt om i det svenska riket. Till det sjömanshus som år 1752 grundades i Åbo – det första i den östra riksdelen – hörde bland annat att föra bok över stadens sjöfolk, samt att fungera som en arbetsförmedlingsbyrå. Sjömanshusen som successivt etablerades på 32 orter i Finland hade också till uppgift att tillse att varje påmönstrad fick den befattning och den lön han hade rätt till. 

Sjöfolkets arbetsvillkor och tjänsteavtal och därmed förhållandena om skeppsbord var länge en fråga som i juridiskt hänseende inte reglerades mera ingående. I den så kallade skeppsmannabalken i den första svenska sjölagen 1667 ingick bestämmelser angående skeppsfolks städjande och avskedande, skeppsfolks skyldigheter samt deras förmåner i fråga om exempelvis kost, föring med mera, samt vid sjukdom och dödsfall. Skeppmannabalken innehöll också bestämmelser och föreskrifter gällande avlöning och bestraffning, samt regler om hur man skulle förfara vid tvist mellan skeppare och skeppsfolk. I många fall lämnade bestämmelserna ändå stort utrymme för tolkningar och godtycke. De första bestämmelserna gällande sjöfolkets registrering gavs för sin del så sent som 1735.

Med detta som bakgrund – sannolikt även som ett svar på behovet att stimulera rekryteringen av sjöfolk till den växande handelsflottan i det svenska riket – lade kommerserådet och borgmästaren Thomas Plomgren i Stockholm år 1747 fram ett förslag vid riksdagen gällande ett reglemente för kofferdiskeppare och skeppsfolk. Bakom förslaget kan man också skönja en strävan att skapa ordning och reda i kontrollen av sjöfolk, med andra ord sjömansregistreringen och mönstringen. 

Förslaget togs av allt att döma väl emot. Genom Kongl. Maj:ts Nådiga Reglemente, hwarefter Coopvaerdie-Skeppare och Skeppsfolk hafwa sig at rätta, som den 30 mars 1748 vann kunglig stadfästelse, stadgades bland annat att ett sjömanshus skulle grundas i Stockholm, vilket också skedde samma år. Till en början hade sjömanshuset i Stockholm hela riket som arbetsområde, men efter en anhållan från Göteborg fick, genom en kunglig förklaring år 1752, Göteborg och övriga stapelstäder rätt att inrätta sjömanshus och disponera inflytande medel för understödsverksamhet bland sjöfolket på respektive ort.  

Någon skyldighet att inrätta sjömanshus förelåg dock inte under den tid Finland var en del av Sverige. I den östra riksdelens största stad Åbo grundades ett sjömanshus samma år det blev möjligt och till dess första uppgifter hörde att föra bok över stadens sjöfolk, samt att fungera som en arbetsförmedlingsbyrå. I Helsingfors grundades ett sjömanshus år 1759 och så småningom grundades sådana även i övriga städer som idkade utrikeshandel. Sjömanshusen leddes av en direktion och av en anställd sjömanshusombudsman, till en början kallad waterschout

Utöver uppgiften att se till att handelsflottan hade tillgång till sjöfolk och att föra bok över sjömän, inte enbart de som påmönstrades utan yrkesgruppen som helhet, hade sjömanshusen också till uppgift att tillse att varje påmönstrad fick den befattning och den lön han hade rätt till. Lönens eller hyrans storlek bestämdes utgående från befattning, samt den ifrågavarande personens tidigare erfarenhet (omfattning och slag). I fartygets namnrulla (även kallad sjömansrulla), som uppgjordes för varje resa, antecknades samtliga medlemmar i besättningen. Namnrullan, som samtidigt också utgjorde ett kontrakt enligt vilket besättningen till en fastställd hyra och enligt fastställda villkor förband sig att åtfölja fartyget på dess resa, var gällande först då fartygets befälhavare och ombudsmannen vid sjömanshuset undertecknat den. Sjömanshusen fungerade vidare som sjuk- och understödskassa för sjöfolket och kunde således bevilja tillfälliga understöd åt medellösa befälhavare, styrmän och sjömän samt åt deras änkor och barn. Sjömanshusen betalade också ut pensioner. 

Verksamheten finansierades med medel från olika källor. De mest betydande intäkterna härstammade från en så kallad förhyrningsavgift, som varje påmönstrad sjöman var tvungen att erlägga och som stod i relation till den införtjänade inkomsten, samt från en förtjänstavgift, som skulle erläggas av dess inhemska besättning varje gång ett fartyg återvände till landet. Av redarna uppbars en så kallad lästavgift som för sin del stod i relation till fartygets dräktighet (ett genom skeppsmätning fastställt mått på ett fartygs storlek). Mindre inkomster inflöt genom kollekt, frivilliga bidrag, räntor på egna fonder samt genom straffavgifter och böter som utdömts sjöfolk i tjänst.  

Sjömanshusens verksamhet i Finland fortsatte som tidigare efter skilsmässan från Sverige 1809. Först i och med att K. Förordningen angående Sjömanshusen i Finland trädde i kraft 1874 blev det emellertid obligatoriskt att inrätta sjömanshus i de städer där handelssjöfart idkades ”på utrikes ort”. Enligt samma förordning gjordes det å andra sidan frivilligt att ansluta sig till sjömanshuset, något som till dess hade varit en förutsättning för att kunna mönstra på ett fartyg.   

Ett stort hus, fotat utomhus då det finns snö.
Under den tid Matts Viktor Lindell förestod sjömanshuset i Nagu fungerade Wäcklax Herrgård som dess hemvist. Bilden tagen vintern 1895. Thomas Wilmans fotosamling.

Sjömanshus i Åbolands och Åbo skärgårdar

Som en naturlig följd av en kraftigt expanderande bygdeseglation under 1870-talet, påskyndad av högkonjunktur och av att sjöfarten genom förordning 1868, kompletterad 1873, gjordes lika fri för landsbygdens som för städernas invånare, uppkom efter lokala initiativ och genom senatens beslut sjömanshus även på landsbygden. Som ett led i den här utvecklingen fick Åboland år 1877 sina två sjömanshus, i Kimito respektive Nagu. Kimito sjömanshusområde omfattade alla Halikko härads socknar, medan Nagu sjömanshus förutom Nagu socken även omfattade socknarna Korpo, Houtskär och Rimito. 

De åboländska sjömanshusen verkade i praktiken fram till att sjömanshusorganisationen upplöstes vid utgången av år 1937. I Nagu upphörde verksamheten dock året innan. Sjömanshuset i Gustafs, vilket omfattade Gustafs och Iniö kommuner, grundades samma år, 1877, och verkade fram till 1915 då verksamheten lades ned som olönsam. Officiellt upplöstes sjömanshuset i Gustafs 1920 och dess arkiv och tillgångar överfördes till sjömanshuset i Nystad. I Töfsala grundades likaså ett sjömanshus år 1877 och det omfattade Töfsala och Velkua kommuner i Vemo härad samt Lemo och Villnäs kommuner i Virmo härad. Verksamheten blev inte långvarig och det lades ned redan 1898. Pargas fick för sin del inget eget sjömanshus, utan anslöts till Åbo. Sålunda kunde åboländska sjömän – beroende på hemort – vara inskrivna på fyra olika sjömanshus i regionen. 

Före år 1877 skedde den obligatoriska påmönstringen av besättningar i bygdefartyg inför magistrat eller kronolänsman. Det förekom också att bygdefartyg hemmahörande i exempelvis Korpo (hemort) var registrerade i Åbo (registerort) och därför inskrivna på sjömanshuset där. Mönstring av besättningen skedde i dessa fall i Åbo. Tog en enskild sjöman mönstring ombord i en inhemsk hamn som inte var personens hemort, skedde mönstringen i det lokala sjömanshuset. Lika allmänt var det att en namnrulla utfärdades och uppgjordes i ett sjömanshus som inte var detsamma som fartyget var inskrivet i. Detta skedde till exempel då den enda inhemska hamn ett fartyg anlöpte under resan och där en besättning mönstrades inte var hemorten. Fullskrivna rullor skulle emellertid inlämnas till ”det egna” sjömanshuset.

Två pampiga gubbar på gammal gulnad, svartvit porträttbild.
Från 1877 till sin död 1884 verkade kofferdiskeppare Matts Viktor Lindell (t.h.) som första ombudsman för sjömanshuset i Nagu. Här fotograferad i Schiedam i Holland i början av 1860-talet tillsammans med sin bror, kofferdiskeppare Johan Otto Lindell från Mattnäs Skinnars. Foto: J. van Diggelen, Thomas Wilmans fotosamling.

Allan Gustafsson och John Hackman, som vardera ingående skildrat den åboländska bygdeseglationen, framhåller med stöd av sina informanter att på- och avmönstring kunde ske på olika, ibland också rätt pragmatiska sätt. Sålunda berättas från Västanfjärd att det kunde hända att ”alle man ombord med skepparen i spetsen vandrade upp till sjömanshuset i Östanå för på- eller avmönstring” (Gustafsson 1974, s. 39). I Nagu skedde mönstring av besättning ofta på kyrkbacken ”där också mycket annat avhandlades både före och efter gudstjänsten” (Hackman 1971, s. 74). Hackman framhåller vidare att skepparen ofta redan under föregående års seglation hade avtalat färdigt om fortsatt samarbete med besättningen och att nya besättningsmän påmönstrades under vårvintern. Den officiella delen av påmönstringen skedde i sjömanshuset och vanligt förekommande – även om det skedde i strid med gällande bestämmelser – var att befälhavaren ensam eller i sällskap av en eller ett par medlemmar av besättningen infann sig hos ombudsmannen. Befälhavaren kunde också höra sig för med ombudsmannen om det fanns ledigt folk att tillgå. Korpos perifera läge i förhållande till sjömanshuset i Nagu, som socknens sjöfolk sorterade under, i kombination med en betydande flotta innebar att länsmannen i Korpo också skötte mönstringar och andra angelägenheter som ankom på sjömanshuset.     

Enligt sjömanshusförordningen skulle till ombudsman ”företrädesvis i sjöväsendet förfarne män utses”, på landsbygden i praktiken ofta en välrenommerad skeppare eller bygderedare – senare vanligen en sjökapten – som ofta skötte uppdraget under långa tider. I exempelvis Gustafs sköttes uppdraget som sjömanshusombudsman under hela den tid man hade ett sjömanshus på orten (1877–1915) av endast en person, nämligen redaren och agronomen Albert Abrahamsson (från 1906 Aapola) på Laupus gård.  Till första sjömanshusombudsman i Nagu utsågs kofferdiskeppare Matts Viktor Lindell på Wäcklax Herrgård. Han skötte uppdraget åren 1877–1884 och efterträddes av kofferdiskeppare Mickel ”Teus” Vincentius Mickelsson på Mattnäs Mannila Södergård, ombudsman 1884–1905. Den sista sjömanshusombudsmannen i Nagu var sjökapten Gideon Svahnström på Jälist Östergård 1905–1936. 

En svartvit, gammal bild på ett egnahemshus.
Bjärkas gård i Östanå i Västanfjärd var under hela femtio år (1877–1927) säte för Kimito sjömanshus. Under detta halvsekel vandrade hundratals sjömän genom dörren i trapphuset för mönstring. I samband med att Dalsbruk och Björkboda kom i telefonkontakt med omvärlden drogs även en linje till Bjärkas, den första i Västanfjärd. Efter Gustafsson 1972.

Kimito sjömanshus – som egentligen hade kunnat uppkallas efter den minsta socknen, men med den största seglationen i bygden, Västanfjärd, där det även fick sitt första hemvist på Bjärkas gård i Östanå – leddes till en början av ombudsmannen Karl Anton Jansson 1877–1894.

Gammal gulnad porträttbild.
Till första ombudsman för Kimito sjömanshus utsågs Karl Anton Jansson, som skötte uppdraget från år 1877 till sin död i april 1894. Trots den ohälsa som i unga år hade tvingat honom att avbryta sin sjömansbana och som ändade hans liv i en ålder av 44 år, skötte han med framgång uppdraget som ombudsman vid sidan av en mängd kommunala uppdrag. Foto: Åbo Akademis bildsamlingar.

Jansson efterträddes sistnämnda år av sjökapten B. Jansson som tf innehavare. Redan följande år utsågs emellertid sjökapten Otto Alfred Jansson (senare Jansén) till ordinarie ombudsman, ett uppdrag han skötte fram till sin död i december 1927. Under de första femtio åren var sjömanshuset således förlagt till Östanå i Västanfjärd. Under de sista tio åren 1928–1937 verkade sjömanshuset i Kimito där det, åtminstone under en tid (exakt under vilka år är inte helt klarlagt), var förlagt till Påvalsby Södergård hos sjökapten Albert Renlund som verkade som dess ombudsman.

Om sjömanshuset i Töfsala som var verksamt i endast drygt tjugo år finns ytterst lite dokumentation och det enda som bevarats av arkivet är en kassabok som omfattar åren 1877–1896. 

 

Sjömanshusarkiven

Sjömanshusens verksamhet i Finland upphörde genom en lag vilken trädde i kraft den 1 januari 1938. Sjömanshusens uppgifter gällande mönstring av sjöfolk överfördes därmed på så kallade mönstringsförrättare, tillförordnade av Sjöfartsstyrelsen. Ansvaret för sjöfararnas socialskydd hade redan tidigare påförts andra instanser som en följd av sociallagstiftning och internationella avtal. Enligt Lag om indragning av sjömanshusen (1937) skulle sjömanshusens kapitalbehållning överlämnas till staten att förvaltas som en bestående understödsfond för sjömän. I Sverige, där sjömanshusorganisationen uppkom, började sjömanshusen successivt att läggas ned under första hälften av 1900-talet för att till slut helt upphöra med sin verksamhet så sent som 1969.

I Finland verkade under perioden 1752–1937 sammanlagt 32 sjömanshus. På olika håll och i olika utsträckning finns material bevarat från samtliga sjömanshus som verkat i landet. Lagen om sjömanshusens indragning innehöll – har det visat sig – framsynta stadganden om att sjömanshusarkiven skulle överlåtas till kommunerna, vilka i sin tur gavs i uppgift att sköta, förvara och hålla dem tillgängliga. Vidare stadgades att arkiven senast 25 år efter indragningen och på åtgärd av kommunen skulle överföras till vederbörande landsarkiv (§ 4). Det betyder att samtliga sjömanshusarkiv borde ha överförts till Arkivverket senast den 1 januari 1963. 

Med några få undantag har lagens paragraf följts. Vid Riksarkivets regionala arkiv (de forna landsarkiven) bevaras idag 27 sjömanshusarkiv. Av dessa, inom Arkivverkets enheter bevarade sjömanshusarkiv, är samtliga ordnade och förtecknade och respektive arkivförteckning är tillgänglig via Arkivverkets databas VAKKA. På annat håll bevaras Helsingfors sjömanshusarkiv (Helsingfors stadsarkiv, sökbart via databasen SINETTI), Viborgs läns sjömanshusarkiv (Leningrad Oblasts arkiv i Viborg), Kimito sjömanshusarkiv (Sagalunds museum i Kimito) samt Mariehamns och Vårdö sjömanshusarkiv (båda i Ålands sjöfartsmuseum i Mariehamn). Samtliga finländska sjömanshusarkiv och deras placering framgår av tabell 1.

Vad innehåller sjömanshusarkiven?

De centrala handlingarna i sjömanshusarkiven utgörs av matriklar, namn- och befarenhetsrullor, på- och avmönstringsliggare samt de fartygsvisa sjömansrullorna. De senare innehåller rätt detaljerad information om fartygens resor och besättning med uppgifter om sjömännens namn och födelseort, kyrkoskrivningsort, civilstånd, befattning ombord, hyra, tidpunkten för på- och avmönstring samt eventuella anmärkningar om till exempel rymning, dödsfall och annat. Matriklarna innehåller också uppgifter om disciplin, duglighet, uppförande, fallenhet för sjömansyrket, leverne och så vidare, som hämtades ur de så kallade fräjdeböckerna (senare tiders sjömansbok).

Utöver de ovannämnda handlingarna innehåller sjömanshusarkiven sammantaget också stora mängder skeppsdagböcker (loggböcker). Enligt sjölagen av år 1873 tillföll nämligen uppgiften att tillhandahålla tryckta skeppsdagböcker landets sjömanshus. Enligt samma lagrum skulle skeppsdagboken efter fulländad resa – vilket allmänt tolkats som synonymt med att dagboken blivit fullskriven – inlämnas till sjömanshuset i fartygets inskrivningsort (Sjölag 1873, § 40). 

Föga anade senaten vilken kulturgärning den gjorde då lagen stadfästes försommaren 1873. Stadgandena om inlämnande av dagbok till sjömanshus efter fulländad resa var gällande under perioden 1874–1937. Tack vare framsynt lagstiftning innehåller sjömanshusarkiven totalt 5 027 för eftervärlden bevarade skeppsdagböcker, vilket utgör uppskattningsvis 40 procent av den totala mängden bevarade volymer i finländska arkiv. Den största mängden bevarade skeppsdagböcker finns i Raumo sjömanshusarkiv, 1 031 volymer. Kimito sjömanshusarkiv innehåller 494 volymer medan Nagu sjömanshusarkiv – till följd av den förödande brand som drabbade ombudsmannen Gideon Svahnströms byggnad på Jälist Östergård den 1 mars 1921, där sjömanshusets arkiv bevarades – inte innehåller en enda skeppsdagbok. Branden decimerade också i övrigt arkivbeståndet.

Sjömanshusarkiven innehåller vidare bland annat ansökningar om bidrag och pensioner, arbets- och andra intyg, samt fräjdeböcker.

Sjömanshusarkiven är intressanta såväl ur mikro- som ur makroperspektiv. På ett mikroplan kan handlingarna i arkiven – i bästa fall – ge detaljerade uppgifter om en enskild sjömans liv eller en hel fartygsbesättnings resa. Sett ur ett makroperspektiv tillhandahåller sjömanshusarkiven, som en följd av ett detaljerat, långvarigt och systematiskt registrerande, omfattande data som gör det möjligt att fånga stora linjer i en hel bygds eller en stads sjöfartshistoria. Sjömanshusens hjälpverksamhet och deras arbete till förmån för sjöfolkets socialskydd, långt innan ordet var myntat, gör materialet mycket intressant även ur ett socialhistoriskt och etnologiskt perspektiv.

Det skolgångna och skrivkunniga befälet har ofta efterlämnat ett – i många fall – rikhaltigt källmaterial, medan situationen då det gäller gemene man för det mesta är en helt annan. När det gäller att finna uppgifter om vanligt sjöfolk – manskapet – står sjömanshusarkiven därför i en klass för sig.

 

Referenser

Gerentz, Sven, Stockholms sjömanshus 1748–1948, Stockholm: Stockholms sjömanshus 1948.

Gustafsson, Allan, Åboländsk bygdesjöfart under segel, Uusikaupunki 1970.

Gustafsson, Allan, Åboländsk bygdesjöfart under segel. Gynnande vind, Uusikaupunki 1974.

Hackman, John, Bygdesjöfart i Nagu under 1800-talet. En undersökning av partrederiorganisationen. Sjöhistoriska museet vid Åbo Akademi rapport 1, Åbo 1975.

Helsingin Sanomat, 26.7.1920.

Kallberg, Ulla, Kustavin talonpoikaispurjehduksesta 1860–1915. Turun yliopiston kansatieteen laitoksen toimituksia 8, Turku 1981.

K. Förordningen angående Sjömanshusen i Finland. Gifven i Helsingfors, den 30 April 1874.

Kongl. Maj:ts Nådiga Reglemente, hwarefter Coopvaerdie-Skeppare och Skeppsfolk hafwa sig at rätta. Gifwit Stockholm i Råd-kammaren then 30 Martii 1748.

Lag om indragning av sjömanshusen. Given d. 4 juni 1937.

Mattila, Tapani, ’Merimieshuonelaitos’, Navis Fennica. Suomen merenkulun historia 4: Meren aalloilla ja sisävesillä, toim. Erkki Riimala, Porvoo Helsinki Juva: WSOY 1993.

Rauman Lehti, 30.7.1898.

Sjölag för Storfurstendömet Finland. Gifven i Helsingfors, den 9 Juni 1873.

Westerlund, Kasper, Skeppsdagboken som nautisk fästpunkt och resevittnesbörd. En källkritisk studie med särskilt fokus på finländska förhållanden. Licentiatavhandling i nordisk etnologi, Åbo Akademi 2013.

Åbo Posten, 28.3.1877.

 

Artikelförfattaren Kasper Westerlund är intendent och föreståndare för Sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademi, styrelsemedlem i Stiftelsen Forum Marinum och Stiftelsen för museifartyget Sigyn, samt medlem i Skärgårdsinstitutets ledningsgrupp.

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgråd 4/2019. 
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!