Skriv här det du söker efter!

Sandholm – var är sanden?

Vy över Sandholm Westergård, våren 2022. Foto: Riko Eklundh.

Då nya gäster anländer till Sandholm i Nagu ytterskärgård i Åboland undrar de ofta varför Sandholm heter som det gör, sand är inte det första man ser när man stiger iland. Däremot möts man av klippor, gräsmattor, ängar, alar och andra för skärgården typiska träd och buskar och stenar, framförallt stenar. Stenmurar, stenbumlingar, flyttblock och småsten.

Slår du ner en spade varsomhelst på Sandholm möter dig en sten eller urberget. Men läget var säkert ett annat då Sandholm fick sitt namn, antagligen redan på 1400-talet då de första besökarna nådde ön. Utan tvivel måste sanden då ha varit ett element som när man närmade sig var det första man tänkte på. På en karta från 1500-talet är namnet Sandholm första gången nämnt. Den kartan anger även de platser som har boende eller skattebetalare, Gustav Vasas första folkräkning. På Sandholm fanns ett hus redan år 1530, vilket kan tyda på att Sandholm var bebott så tidigt som på 1400-talet.

En bastant gärdsgård, i bakgrunden ett röd-gult hus.
Stengärdsgård vid Westergård Lillstu som Riko fick ärva av Alfred. Foto: Riko Eklundh

Enligt den muntliga traditionen skulle de imponerande stengärdsgårdar som man än idag kan beskåda ha byggts av Sandholms första invånare Ström-Ant. Sannolikare är ändå att stenmurarna byggts av flera personer under århundraden, de sträcker sig nämligen över hela ön. Stenmurar är vanliga på de gamla byholmarna i skärgården, men Sandholms kallmurar är ovanligt höga och välmurade.

Som överallt i skärgården, och i Finland överlag, växer det så kallade kulturlandskapet igen, nya humuslager täcker det som tidigare var synligt och buskar och träd tar över det tidigare så karga landskapet. Den sand som mötte de första besökarna hittar man om man gräver lite – under det tunna humuslagret hittar man sand och vid Sandholms stränder kan man vid klart vatten på våren se den vackra fina sanden på bottnet formad av havet till små sandvågor.

Gammal svart-vit bild över ett skärgårdshemman.
Sandholm Westergård 1928. Foto: Axel Öström, en av tre söner till Westergård. Axel utbildade sig till lärare och blev rektor för Cygnaeusskolan i Åbo.

Sandholm var till att börja med ett hemman, men efter Stora och Lilla ofreden på 1700-talet delades hemmanet upp i två gårdar: Östergård och Westergård. Två bröder delade Sandholm mellan sig och gårdarna var länge så att säga släkt med varandra. Östergård ägs fortfarande av den ursprungliga släkten.

Sandholm är inte så känt, trots att det är en så kallad gammal byholme i likhet med grannbyarna Trunsö, Lökholm och Borstö. Orsaken är säkert den att Sandholm inte har någon gästhamn och inte heller har haft någon service sen den legendariska ”Grefven af Sandholm” Alfred Lundström från Westergård Lillstu upphörde med sitt sommarpensionat för över 40 år sen. Även på Östergård hyrde man ut rum i en strandbod. Att pensionatslivet gick livat till hos Alfred vittnar namnen på de bodar där Alfred bjöd på husrum, Resandehemmet och Horhuset.

En flygbild av en ö mitt i havet.
Sandholm Westergård och Holmskatan. Foto: Dan Strömberg

Min egen historia på Sandholm började med min pappas hösnuva när vi bodde i Noux i Esbo. Han hade en mycket svår variant av allergi mot vissa gräs. Föräldrarna sökte alltså efter ett sommarställe där pappa skulle slippa sina besvär. Tack vare pappas kusin som vistats på Alfred pensionat och köpt en holme av honom lockades vi ut i ytterskärgården 1974. Mamma var inte så road, hon blev sjösjuk bara av att åka med Sveaborgsfärjan. Men hör och häpna, bara några månader senare skrevs köpebrev och föräldrarna blev ägare till Holmrevet, en tomt på Holmen, den stora ön bredvid Sandholm. De blev stormförtjusta i skärilivet och det som var tänkt att bli ett sommarhus för några veckor blev ett andra hem där vi vistades under alla årstider, utan el eller rinnande vatten.

Julen 1977 firade hela vår sexpersonersfamilj med hunden Noxie ute på Holmen, med Alfred som hedersgäst på juldagen. När vi undrade varför Noxie inte åt sin mat märkte vi att maten frusit fast i matkoppen, inne. Huset var inte så välisolerat, men mysigt var det. Alfred var glad över att få sällskap till jul, eftersom han var den enda som bodde året runt på Sandholm sedan hans bror dött några år tidigare. Även Österlunds på Östergård flyttade 1972 till fastlandet för vinterhalvåret.

En äldre man i kostym framför ett kalasbord.
Alfred Lundström firar sin 70-årsdag på midsommarafton 1976. Han åkte enkom in till Åbo för att köpa ny kostym och en guldring med egna initialer. Den andra ringen hade han ärvt av sin mor Olivia som fått den då hon fyllde 70 år 1947.

Åren gick och Alfred som var en klar centralgestalt på Sandholm blev äldre. Men han fortsatte att bjuda på sina berömda supar ”Grefvens blandning” och berätta historier om sina år till sjöss som matros, bland annat på presidentens representationsfarkost s/s Eläköön. Och för närmare bekanta visade han listan på sina ”Goda vänner – Helsingforstiden 1926–31”, en lista som ur queerhistorisk synvinkel är nog så intressant. En lista över drygt femtio män ur olika samhällsklasser, alla med titlar: greve, direktör, minister, skådespelare, vaktmästare, musikant, diplomat och så vidare. Trots att Alfred berättade om sina ”huliviliår” när han var ”full alla dagar” sa han själv aldrig det rakt ut, att han var homosexuell. Men mellan raderna blev det ganska klart – få män har stora porträtt av andra stiliga män som inte är deras släktingar i guldram i sin kammare i ytterskärgården. Alfred hade flera och porträtten hänger kvar än idag.

 

Alfred dog dagen efter sin födelsedag, den 2 mars 1994, efter att ha legat sjuk några månader på hälsocentralen i Pargas. Det pratades om att han kanske efterlämnat ett hemligt testamente. Det hade han och följden var att en ung sommargranne, jag, fick ärva honom. Han hade skrivit testamentet redan 1979, då jag var 14 år gammal, och inte berättat det för nån. And the rest is history, som man brukar säga.

Jag håller som bäst på att skriva en bok om Alfreds liv, om ön och om hur jag själv blev en del av skärgården och Sandholm. I boken “Grefven af Sandholm – en annorlunda skäribok” kommer ni att kunna läsa mer. Idag känner jag mig faktiskt själv som en riktig skäribo, men också som stadsbo, Helsingforsare, Nouxbo och Åbobo. Man kan ha många identiteter och vara stolt över dem alla. Redan första året som riktig Sandholmsbo fick jag post med namnet Nya Grefven af Sandholm, jag fick tydligen ärva titeln också.

 

En leende man i gul jacka med havet i bakgrunden.

 

 

 

 

 

 

 

 

Artikelförfattaren Riko Eklundh är skådespelare och skribent, deltidsboende på Sandholm i Nagu. Han är i höst aktuell i rollen som Dracula på Åbo Svenska Teater och återupptar där även sina Pinello föreställningar. De görs denna gång till förmån för ukrainska flyktingar.

 

Artikeln om Sandholm ingår i artikelserien ”Min ö” där skärgårdsborna själva får berätta om sina öar. Skribenten får ge över budkavlen till nästa berättare. Tidigare öar i serien:

1/2021 Björkö, Houtskär / Siv Fagerlund
2/2021 Replot / Linda Ahlbäck
3/2021 Kyrkogårdsö
4/2021 Pellinge / Erika Englund
1/2022 Sommaröarna / Christian Blom

 

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2022.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!