23.12.2020
Ilse Bergmans mor Annikki var anställd som skötare på Själö hospital på 1930-talet. Hennes hittills opublicerade fotografier ger oss en unik inblick i vardagslivet på ön, vilket ofta var ljusare än vad vi vanligtvis föreställer oss.
Ilse Bergman har ofta påpekat att hon tycker den negativa och ganska dystra bilden av Själö, som ofta kommer fram i filmer, böcker, och artiklar, inte riktigt stämmer. Hennes mor Annikki gav en helt annan bild av detta speciella samhälle. Det kan man också ana sig till då man ser Annikkis fotografier som beskriver vardagslivet på Själö. På många av dem är det verkligen svårt att se skillnad på patienter och vårdare. Ilses tror att orsaken är just det faktum att en ö är en ö – då det inte var så lätt för patienterna att rymma därifrån kunde man göra helt andra saker än på en helt stängd anstalt. När övervakningen inte var så hård blev stämningen också helt annorlunda.
Annikki Bergman var född 1909 på ön Luonnonmaa i Nådendal. Hon var den äldsta dottern i familjen och hade nio syskon. Hon utbildade sig till hjälpsköterska i Åbo och kom till Själö på 1930-talet, där hon sen i flera år fungerade som vikarie. Annikki trivdes så bra att hon också lockade dit sin syster. Under kriget räckte maten åt alla på Själö och också besökarna fick mat. Man odlade potatis, kålrot, morötter och rovor, och bär fanns det i skogen. Förstås fiskade man mycket, man hade kor och grisar, och på höstarna var trädgården full av äppel, plommon och krikon.
Enligt Ilse hade hennes mamma väldigt positiva minnen från Själö. Personal och patienter umgicks mycket och ofta på ett avslappnat sätt. Man utförde olika sysslor tillsammans och bara en del av patienterna låstes in eller övervakades extra noga.
De flesta patienter hade hamnat där för att de var annorlunda och inte följde normerna i det dåtida samhället. Väldigt få skrevs ut och skickades bort från ön. De flesta hade heller ingenstans att ta vägen, så Själö blev för de flesta ett hem där man kunde leva tryggt, där det fanns mat och värme och en storslagen natur. Under den långa vintern, som ju i dag är mycket kortare, fiskade man med krokar och med nät under isen. Det var oftast männens jobb.
Ilses mamma lärde sig av sin far att hantera motorer, som överhuvudtaget inte var så vanliga på den tiden. Med den kunskapen i bagaget blev det ofta hon som fick åka i väg med båt till Kyrkbacken för att handla. Eftersom hon lärde sig vad som behövdes också utöver sjukhusets normala ”service”, hade Annikki en slags småskalig butiksverksamhet på ön. Kanske lite liknande den lilla kiosk som Pro Seili numera sedan länge haft vid stranden.
Personalen fick förstås skriva brev till sina familjer och vänner, men ingenting om patienterna. Därför är dessa muntliga berättelser viktiga att återge. I patientjournalerna finns mycket nedtecknat, men oftast gällde det ändå patienternas hälsotillstånd. Att personal och patienter på somrarna simmade, red på svin eller tittade på solnedgången tillsammans brydde sig inte läkarna om.
Till Ilses finaste minnen från Själö hör den vita vackra broderade påsen för nattlinnet som hennes mor fick av en patient. Den är ett bevis på den sammanhållning och varma stämning som fanns på Själö.
Själv trodde jag länge att jag hade sett en kvinna som rymt från Själö komma gående på isen mot vårt torp en vacker vinterdag. Så småningom insåg jag att det inte är möjligt, eftersom sjukhuset stängde 1962. Antagligen har jag som barn lyssnat noga på vuxnas berättelser och tydligen var de så spännande att jag började inbilla mig att jag sett det med egna ögon. Dessutom hann jag berätta om detta för andra mänskor innan jag insåg mitt misstag, och dessa har i sin tur fört det vidare till ytterligare några andra. Så uppstår och ”förbättras” säkert många berättelser. Men jag är säker på att det jag hörde hade hänt, bland annat för att min fars första hustru på 1950-talet också var sköterska på Själö, och hon var faktiskt gudmor till Ilse. Världen är liten.
Vackra vinterdagar, på isen mellan Svartö och Käldö, kan jag fortfarande se framför mig en kvinna i brun lång kjol och huckle på huvudet komma gående med en käpp i handen. Alltid undrar jag vem hon riktigt var och hurudant livsöde hon hade. Kanske hon var någon av de kvinnor som det senare berättas om i böcker eller TV-dokument. Men helt rymma från Själö, det lyckades hon inte.
Artikelförfattaren Nina Söderlund är ordförande för Skärgårdsinstitutets ledningsgrupp, bosatt på Ramsö nära Själö i Nagu.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2019.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!