Text och bild: Stefan Westergård

Inom konstvetenskapen vid Åbo Akademi undersöks västerländsk konsthistoria från forntid till nutid. Ämnet involverar också en del konstteori. Hur mår då konsten i dag; har vi glömt bort Botticelli och Munch till förmån för memes och populärkultur?

• Som ämne är det brett och allmänbildande. Vi tittar på konst, arkitektur och skulpturer. Det involverar alltså kultur, historia och samhälle, säger Pia Wolff-Helminen, universitetslärare inom konstvetenskapen vid Åbo Akademi.

Ämnet skiljer sig från ämnen som till exempel kulturanalysen genom att titta på andra värden och perspektiv. Konstvetenskapen får i stället fler estetiska verktyg, för hur man i bild och form gett uttryck för någonting.

• Vi har ett enormt konstfält och därför har det i sin tur fött en väldigt bred placering på arbetsmarknaden. Det kan vara på museer och utställningar, som radiopratare eller journalist. Kort fattat är det en kulturell allmänbildning som kan passa in på många ställen. Sen styr biämnena utvecklingen mot önskat område.

Hur utvecklas konstscenen i dag?

• Folks konstintresse blir bättre. Museibesök ökar också, särskilt på konstmuseer. Så det är en positiv utveckling. Samtidigt är det mycket konst som vi inte ens tänker på som konst. En del relaterar konsten till sin egen tradition och kultur, för andra hör den bara till. Jag tänker till exempel på kyrkan som konst.

Med det menar Wolff-Helminen att kyrkan har ett stort konstnärligt värde i sig, även om kyrkan kanske inte är det första folk tänker på när de hör ordet konst. Men liksom tavlor på museet har kyrkan och mycket annat i samhället konstnärliga inslag där det funnits en vilja att uttrycka någonting.

• Förutom det så ser vi många nya konstformer i dag, mycket tack vare den tekniska utvecklingen. Samtidigt ser vi en pluralism av konstformer och intressen, små nischer kan hitta varann. På det sättet kan också intresset för ”udda” konstformer öka, och eventuellt utvecklas till någonting nytt.

Men nya konstformer kan också innebära ett bortfall, eller i varje fall en diversifiering av konstintressen. Det här uppmärksammade Wolff-Helminen under ett inträdesprov.

• En av uppgifterna i ett tidigare urvalsprov var att identifiera ett verk av Helene Schjerfbeck. Många visste inte ens vem hon var. Det var lite av en ögonöppnare, när folk inte ens känner till våra egna finska mästare.

Vi går alltså mot en mera individuell konstsfär där allting är mera nischat. Förutom hantverk och bilder så ser vi också allt mer konstnärligt tänkande när det gäller husbyggen och arkitektur.

• Inom själva konstsektorn så har arkitektur och stadsplanering blivit mycket aktuellt. Det är det visuella som bestämmer. Ta till exempel Guggenheim-museet eller andra moderna byggnader.

Med det menar Wolff-Helminen att det inte bara är hus som byggs i dag. I dag får miljötänk och hållbar utveckling får en allt större plats i husplaneringen, tillsammans med det estetiska.

• Situationen är lite den samma i hela Norden. Men man kan se en skillnad redan i Sverige, där syns mycket mer historia redan i stadsbilden. I Finland hade vi en byggnadsboom på 50- och 60-talet då man rev gammalt för att bygga nytt, det fanns inte samma respekt för det gamla. Men det har blivit bättre.

Ute i samhället ser vi en ständig utveckling av informationstekniken. För en konstvetare som Wolff-Helminen innebär nätet en stor tillgång till källor och material, samtidigt innebär det både risker och möjligheter.

• Det är på gott och ont. Det blir lätt att söka, hitta och handla konst på nätet. Samtidigt finns det också risk att upphovsrätter kränks, bilder plagieras eller stjäls.

Förutom att det öppnar en värld av material så öppnar det dörrar för ”nya” konstformer som till exempel ”Memes”. I dessa förekommer även gamla klassiker som Mona Lisa eller Skriet som på något vis blivit redigerade med text eller annat.

• Det är viktigt att ha roligt. Redan att någon går och petar och ändrar på ett konstverk betyder ju att man har reagerat och tyckt att man behövt peta på det. Det har alltså väckt uppmärksamhet. Och det är ju en av konstens grundfunktioner. En del lösningar är finurliga och en del är direkt råa, men jag tycker att man ska få leka med konsten.

Var arbetar då en konstvetare? Enligt Wolff-Helminen hör konstvetarna till linjen som har högst sysselsättningsgrad bland utexaminerade, i varje fall inom den humanistiska fakulteten.

• Det man får är en bred kompetens, en bred bas inom konsten. Det är ingen profession i sig men de blir duktiga på mycket. Det finns de som arbetar på museer och sköter museipedagogiken. Det finns kulturjournalister, kritiker och andra yrken inom konstfältet. Det är yrken som kräver mycket kunskap.

Wolff-Helminen påpekar att de som konstvetare inte sysslar med framställning av konst under själva utbildningen.

• Visst är många konstintresserade till den graden att de målar eller gör någonting hemma, men vi är inte en praktisk och utförande konstlinje på det viset. Men visst har vi också konstnärer som studerar här. Det är en salig blandning.

Förutom att de utgör en bred bas av studerande så är de också trogna studerande. Enligt Wolff-Helminen går många av öppna universitetets studerande samtliga kurser inom konstvetenskapen.

• Det är också en hög procent studerande som kommer in via ÖPU-leden. Medelåldern är relativt hög men de som deltar är genuint konstintresserade. Det skapar väldigt bra grupper, också för de som undervisar.

Finns det några biämnen som är vanliga att kombinera med konstvetenskap?

• Det kan vara bra att ha museologi, statens museer kräver vissa studiepoäng i det. Där har vi ett samarbete med Turun Yliopisto. Andra kanske läser ekonomi, det är bra om man vill hamna i chefsposition eller dra olika gallerier. En del läser också kulturledning. Det är lite motsvarande till yrkeshögskolornas kulturproducent, men mera teoretiskt.

Wolff-Helminen lyfter också upp den svenska undervisningen som någonting positivt.

• Våra studerande är omtyckta på bland annat museer i landet, just för att de blir tvåspråkiga. Men vi har också en ström av studerande till Sverige. Vår nivå av undervisningen upplevs som högre och det talar ju för sig självt att våra studerande placerar sig så pass väl där.

Som person har Wolff-Helminen alltid varit intresserad av historia. Hon har undervisat i allt från fornnordisk- till modern konsthistoria. Hon är arkitekturhistoriker med en förkärlek för holländsk barockkonst, politisk konst, sovjetisk propaganda och första världskrigets karikatyrer.

• För tillfället är jag ganska fast i undervisningen, men man lär sig mycket utav det också. Jag försöker även få min doktorsavhandling klar. Vi är ett litet ämne men överlag mår vi riktigt bra. Vi fick nyligen fem nya doktorander så det är riktigt bra förutsättningar för framtiden.

Här kan du läsa om flera av våra duktiga lärare:

Mari (Mio) Lindman: Vad betyder arbetsmoral och skitjobb för dig?

Håkan Hemberg: Fråns studerande till lärare

Gunilla Peräsalo: Från öpu-studerande till öpuföreläsare

Bo Magnusson: Att undervisa i geografi – uppdrag Finland under 10 år