Skriv här det du söker efter!

Om vatten på öar

Bryggan på Sydkoster.

Öar är omflutna av vatten, oftast hav, som formar öns karaktär, öbornas villkor, deras rikedom och armod. Uppe på ön, inne på ön, inuti ön finns ett annat vatten som man kan kalla landvatten, alltså färskvatten, sötvatten, grundvatten, dricksvatten. På de flesta öar är det en ytterst begränsad tillgång, en bristvara som människan har svårt att hantera på ett hållbart sätt.

Över hela jorden har konsumtionen av landvatten ökat drastiskt de senaste decennierna. Orsaken är att intensivare jordbruk kräver mer bevattning. 70 procent av världens vattenanvändning går åt till jordbruket, i Indien är andelen 90 procent. Obalanserna håller på att bli stora. 

2030 Water Resources Group räknar med att efterfrågan på vatten kan bli 40 procent större än tillgången om 20 år. De tror att klimatförändringar ytterligare kan förvärra situationen. Vad händer när det blir brist på vatten, undrar de och svarar: antingen måste vattnet ransoneras eller så blir vattnet dyrare. Jag tror det finns ett tredje alternativ: att hushålla med vattnet. 

Fastän jag bor på en ö med vatten runt omkring mig och är omgiven av sjömän som seglat på de sju haven, är det vattnet på land som har intresserat mig. Jag arbetar med denna brist, denna utmaning. Tillsammans med kunniga, kloka och kreativa forskare, studenter, politiker, tjänstemän och öbor har jag sedan fem år sökt, utvecklat och prövat olika tekniska, psykologiska, sociala, juridiska, ekonomiska, privata och offentliga lösningar, i olika kombinationer. Nästan alltid finns det en enkel åtgärd: spara.

 

Ett svårt, multidimensionellt problem kallas ofta för ett wicked problem. Hit hör de stora världsproblemen: att polarisarna smälter, droghandel, pandemier och kärnvapen. Typiskt för ett sådant problem är att det inte har en tydlig definition, att de som påverkas är i konflikt med varandra och inte definierar problemet likadant, och att lösningar inte är rätt eller fel utan bara bättre eller sämre.

Wicked problems återfinns också i mindre skala och hit hör vattenbristen. Denna brist är svår att definiera; vem är det som har brist och varför, vem äger problemet (länsstyrelsen? kommunen? fastighetsägarna? turismnäringen?), ska man spara vatten, tillverka vatten eller skilja på olika slags vatten?

 

Mitt första uppdrag gällande vatten och avlopp var på Kosteröarna i Strömstads kommun våren 2016. Jag är inte ingenjör eller naturvetare. Jag fick jobbet för att jag hade skrivit boken Hur man läser av en ö som gavs ut år 2015. Man hoppades att jag var en person som förstår mig på öar, som inte har ett fastlandsperspektiv på ö-problem.

Kosteröarna är två öar i norra Bohuslän, 8 respektive 4 km2 stora. De hör till Strömstads kommun. Öarna har 335 fastboende, 1 200 fritidsboende och 150 000 besökare per år (alltså 450 besökare per bofast per år). En varm sommardag befinner sig femtusen personer på öarna, vandrar, badar, andas, dricker, äter, pratar med varandra eller i mobiler, blir förälskade, blir sjuka, kastar skräp och går på toa. Huvuddelen av öarna ligger i Kosterhavets nationalpark.

En modern stadsmänniska använder cirka 150 liter vatten per dag, varav 10 liter till att dricka och laga mat i. Hen spolar bort 30 liter i toan, badar och duschar i 60 liter, diskar i 25 liter, tvättar i 15 liter, samt använder 10 liter till övrigt. Det är ett vansinnigt slöseri med prima dricksvatten. Det är ett vattenbruk som bör och kan förändras. Ute på Koster, där det är brist på vatten och människor är vattenmedvetna, använder man bara 100 liter/dygn/person.

Kommunen föreslår att vattenbristen på Koster, som utgår från ett behov om 180 liter/dygn/person löses genom ett av två alternativ: en storskalig teknisk lösning med en vattenledning från fastlandet på botten av den djupa Kosterrännan (som är en del av nationalparken) till en kostnad om 90 miljoner kronor, eller en stor avsaltningsanläggning. Det är ett paradexempel på hur man från fastlandet – utan kunskap om lokala förhållanden på en ö och utan hänsyn till hur den storskaliga lösningen kommer att påverka samhällsutvecklingen på ön – kan motverka i stället för främja hållbarhet. 

Jag står på öbornas sida. Våren 2017 kan jag visa att man inte behöver föra mera vatten till Koster och att ”en storskalig lösning för ett litet ö-samhälle är som att välja en herrsko storlek 47 för en damfot i storlek 37”. Jag lägger fram ett alternativ 3, som är småskaligt, lokalt och mycket billigare. Det bygger på verkliga behov, en indelning i fem verksamhetsområden, ett nytt, lokalt kunskapscenter samt respekt för nationalparken.

Hösten 2018 antar fullmäktige en ny vattenförsörjningsplan för Strömstad som lämnar öppet för att ge Koster en speciallösning enligt det så kallade alternativ 3. 

 

Samma vår får jag i uppdrag av Europaparlamentet att utreda om det går att spara vatten på åtta vattenfattiga öar: Tilos och Ithaka i Grekland, Vis och Lastovo i Kroatien, Sein och Houat utanför Bretagne, Cape Clear och Inisheer på Irland.

Genom arbetet på Koster har jag lärt känna Anders Nordström, författare till boken ”Dricksvatten – vårt viktigaste livsmedel”. Anders har förmågan att se vattnet i ett landskap och han kan beskriva dess kretslopp och kemi från nederbörd till avlopp. Han är också en mycket praktisk person, som kan besiktiga en brunn och tala om vad som bör åtgärdas för att få bättre vatten. Han blir min läromästare och jag ringer honom nästan varje dag från mina öar ute i Europa.

För att begripa och beskriva vattensituationen på en ö har jag på Koster utvecklat en modell, där jag gör en landskapsanalys genom att skiva upp ön i tre lager: naturlandskapet, kulturlandskapet och tekniklandskapet. 

Naturlandskapet är den understa nivån och omfattar de naturgeografiska förhållandena på ön i en folktom värld: topografi, jord, berg, vatten, klimat, flora och fauna. På denna nivå beskriver jag öns gemensamma vattentillgångar. 

På nästa nivå – kulturlandskapet – flyttar människan in på ön, fiskar, odlar, bygger hus och byar, skolor, fiskfabriker och hotell. På denna nivå beskriver jag ö-samhällets samlade vattenbehov, beroende på antal människor, beteenden och säsong, 

På den översta nivån – tekniklandskapet – skapar människan en infrastruktur med brunnar, ledningar, pumpar, filter, cisterner, reningsverk och avlopp. På denna nivå beskriver jag hur samhället bygger, sköter och finansierar system som använder öns tillgångar på nivå 1 för att tillgodose dess behov på nivå 2, förhoppningsvis på ett hållbart sätt.

Fördelen med modellen är att man håller isär vattentillgångarna från vattenbehoven och från VA-tekniken. Det blir enklare att hitta hållbara lösningar. Jag tillbringar nästan en vecka på var och en av de åtta öarna våren och sommaren 2017. Jag träffar VA-chefer, tekniker, borgmästare, företagare och andra öbor. Jag beskriver öarnas vattensituation, en efter en, med hjälp av treskiktsmodellen. Jag iakttar, funderar och frågar hur de kan spara vatten.

Ett gatukök med liten terrass fotad i ösregn på kvällen.
Skyfall på Ithaca, Grekland.

 

Ithaka i Joniska havet på Greklands västra sida är 96 km2 stor med tretusen invånare. Här var Odysseus kung för 2 800 år sedan och hit kom han hem igen efter sina långa äventyr.

Det regnar på Ithaka på vintern när människorna är få och när det är som mest människor på ön är det som torrast. Första kvällen jag är på Ithaka regnar det 25 millimeter på en timme, ett verkligt skyfall. 1 mm regn motsvarar 1 liter per kvadratmeter, 25 millimeter är alltså 25 miljoner liter vatten som kommer ned i byn Vathia där jag bor. Det är april månads regnmängd på en timme. Nu kommer det inte mycket mer förrän i september. Vart tar vattnet vägen?

Nästan allt regn på Ithaka rinner av längs öns branta sidor, men öborna har sedan antiken lärt sig ta vara på så mycket som går. Varje hus, varje gård samlar regn från taken och förvarar det i cisterner. På många platser finns gemensamma ”impluvium”, alltså stora grunda bassänger där man kollektivt samlar regn. Öns samlade vattenkonsumtion är 247 miljoner liter per år, varav en tredjedel utgörs av regnvatten. Kommunen har en bakvänd vattentaxa (ju mindre man förbrukar, desto billigare per kubik) och ett lågt pris för hotell som klassas som ”gröna”, de som till exempel använder regnvatten i simbassänger och till att spola i toaletterna.

Diagram över färskvattnet på Ithaka, regnmängd versus efterfrågan på färskvatten.

En annan ö i projektet är Vis. En vacker, brant och bergig ö, långt ut i Adriatiska havet, på 45 kilometers avstånd från Split. Här är det mycket ont om vatten. Öns enda naturliga källa finns djupt inne i det 587 meter höga berget Hum. Under jugoslavisk tid var Vis en flytande fästning, ett fort med befästningar, bunkrar och bergrum för torpedbåtar. Landningsförbud rådde på ön, inga besök var tillåtna. Källan var öns enda vattenresurs och noga vaktad av militären, som skyddade den från angrepp av alla slag. 

För att besöka källan lämnar vi landsvägen på cirka 250 meters höjd över havet och går nedåt på en körväg som snart blir blott en åsnestig längs bergssidan. Det blir allt mer oländigt, med enkla trappor, vickande stenar och avsatser uthuggna i berget. Det är lätt att halka och snava in i snåren av vildrosor, björnbär, hedblomster, rosmarin och johannesört. Halvvägs passerar vi en förfallen bunker och många svängar, krökar och svindlande stup senare kommer vi ner på en strand med raserade byggnader under ett hundra meter lodrätt stup.

Under stupet finns två bastanta järndörrar på 50 meters avstånd från varandra, som leder in till källan. Jag har sällskap av öns VA-chef Slaven Kevo, som har alla nycklar som behövs.

Innanför dörrarna finns en halvmåneformad gång som förbinder öppningarna. Den är byggd för att klara trycket av en 500 kilotons bomb. Mitt i gången leder en kraftig ståldörr in till ett modernt pumprum. Härifrån leder en liten sidodörr till en smal passage som går djupt in i berget, med en vattenledning på golvet. Det är mörkt med enkla gruvlampor var tionde meter. Gången svänger och svänger ännu en gång. Jag hör hur det porlar i vattenledningen. Efter ännu en krök är vi vid källan.

Den är ett litet hällkar, 1×1 meter. Vid dess sandbotten på en meters djup rinner det till 4 liter per sekund så här i sommartid, 3–4 gånger mer vintertid. Vattnet är kallt och klart och smakar lite salt.

Ett tjockt järnrör går ner i ett hål i berget, hålet är vattenfyllt med klart vatten.
Källan Pizdica på Vis i Kroatien.

Jag är helt tagen. Först vandringen nerför det branta berget, så det svartsjuka, överdimensionerade, nästan overkliga försvaret av källan i betong och stål, sedan dagens imponerande ingenjörslösning för att utvinna källans vatten, slutligen längst inne i berget den urtida källan, livets heliga ursprung. Källan heter Pizdica, vilket är kroatiska för liten vagina. 

I september 2017 träffas representanter för alla åtta öarna, cirka tjugo personer inklusive två forskare, på ön Vis. Vi beskriver våra öar för varandra med den gemensamma modellen och hjälps sedan åt, under fyra på varandra följande workshops, att kreativt, ärligt och konkret räkna fram hur mycket vatten vi kan spara. Ett år senare följer vi upp resultaten, som kan ses i tabellen.

 

Ö Befolkning antal Vattenproduktion m3/år Vattenbesparing m3 /år Vatten- besparing procent Kostnad/m3 Kostnadsbesparing euro/år
Tilos

Ithaka

Vis

Lastovo

Sein

Houat

Cape Clear 

Inisheer

600

3 100

3 460

792

216

242

147

260

136 000

260 000

300 000

57 900

10 488

35 600

24 000

50 000

34 000

26 000

30 000

17 370

4 195

14 240

13 200

13 000 

25

10

10

30

40 

40

55

26

1,5

1,62

1,06

2,13

6,78

2

0

0

51 000

42 120

31 800

36 998

28 443

28 480

0

0

Summa 8 817 152 005 218 842


Sedan 2018 har projektet alltså sparat nästan en halv miljard liter prima dricksvatten. Detta innebär också drygt en halv miljon euro och 1000 MW, eftersom det behövs elektrisk energi för att pumpa upp, behandla och distribuera vatten och sedan ta hand om avloppet. Dessa öars energisystem använder diesel för att producera el. Att spara vatten minskar därmed även utsläppen av CO2 med 39 ton per år.

 

Året efter beställer Region Stockholm, kommunerna Södertälje, Värmdö, Kökar och Brändö, Företagsam skärgård på Åland, Pargas stad, finska Forststyrelsen och Nordiska skärgårdssamarbetet tillsammans en studie av hur vatten kan återanvändas. Det gäller sju små öar som söker lösningar på sin knepiga vattensituation: Oaxen, Möja och Sandhamn i Sverige, Kökar och Torsholma på Åland, Korpo och Örö i Finland. De är alla olika: till sin natur, sin tillgång på vatten, sina befolkningstal, hur de styrs och hur långt det är till fastlandet. Ett stort, gemensamt problem är att vatteninfrastrukturen är extremt ojämn över året. I diagrammet visar den mörkblå stapeln förbrukningen den 16 januari och den ljusblå den 15 juli. 

Traditionellt utnyttjas vattenresurser på ett linjärt sätt. Vi pumpar upp, använder och pumpar ut vatten. Ofta använder vi dricksvatten till sådant som egentligen inte kräver vatten av högsta kvalitet, såsom att spola i toaletter och för att vattna växter. Ett avloppssystem använder stora mängder rent vatten också för att transportera orent vatten till ett reningsverk. 

Att använda vattenresurser på ett cirkulärt sätt kan enkelt uttryckas som att använda vattnet flera gånger innan det släpps tillbaka till recipienten. Ett cirkulärt vattenbruk minskar trycket på vattentillgångar och minskar även mängden utsläpp av avloppsvatten. 

Studien genomförs under år 2019. Nu får jag hjälp av sju smarta studenter som studerar vid KTH i Stockholm, Linköpings universitet, Jyväskylä universitet, Uppsala universitet och EPF École d’Ingénieurs i Sceaux (Frankrike). De skriver sina masteruppsatser om varsin ö med min treskiktsmodell som grund. Ett 40-tal personer deltar aktivt i studien: öbor, kommunernas tjänstemän, studenterna och deras handledare. Vi gör några verkligt intressanta upptäckter, bland annat på Möja och Sandhamn.

Diagram över de nordiska öarna.

 

Restaurangen Wikströms Fisk på östra Möja tar sitt vatten från borrade brunnar. De senaste somrarna har brunnarna sinat. Gästerna får gå på torrdass bakom huset i stället för på WC inne i restaurangen. Charmigt tycker en del gäster, ovant och motbjudande tycker andra. 

I byn finns ett avloppsreningsverk som betjänar 40 fastigheter. Verket ligger 100 meter nedanför Wikströms Fisk. Där renas 5 000–12 000 liter av öns vattenresurs varje dygn och det renade vattnet spolas ut i havet. Prover tas på vattnet 4–6 gånger per år och sänds till ett laboratorium, alltid utan anmärkning. 

Inspirerade av vår studie ansöker restaurangen och reningsverket med en enkel, sju rader långt e-post hos Värmdö kommun om att få spola två toaletter med renat vatten. Kommunens miljöinspektör ser inga problem och bifaller ansökan med kort handläggningstid. Det finns heller inga bestämmelser som anger vilken typ av vatten man ska spola toaletter med, det behöver inte vara dricksvatten eller vatten som är renat på ett speciellt sätt. 

Sagt och gjort. I maj 2019 installeras pump och ledningar och anläggningen tas i bruk. Några matgäster är tveksamma, men Stina Wikström som driver restautangen lägger också detta psykologiska hinder bakom sig. Hon har nu en fungerande, enkel, miljövänlig, smart och praktisk lösning på hur man återvänder vatten. Gästerna äter Stinas goda mat och har det bra på alla sätt. Vattnet, som det är ont om, kommer till användning två gånger. En unik men egentligen inte så svår lösning, som blir reportage i Sveriges Television. 

 

Sandhamn, eller Sandön som ön egentligen heter, är ett skärgårdssamhälle byggt på en sandås varav 0,54 km2 sticker upp ur havet. Här bor 106 personer vintertid och 2–3000 sommartid. Det som gör ön speciell är att den har 100 000 besökare per år. I juli månad stiger 8 000 personer i land per dag på Sandön och vattenbehovet ökar nästan hundrafalt. Vilket samhälle klarar en sådan variation?

Det finns två kommunala vattentäkter på ön som får ta ut högst 500 000 liter per dygn, 90 miljoner liter per år. I juli månad är uttaget nära maxgränsen. Allt mer saltvatten tränger in i brunnarna. Därför lämnar hotellen på Sandön sin tvätt på fastlandet, det är förbud mot bevattning och mot tvätt av båtar, inga nya vattenkopplingar tillåts på det kommunala vattennätet och inga nya privata brunnar får borras. Däremot är det tillåtet att avsalta havsvatten – ett energikrävande och dyrt sätt att tillverka dricksvatten.

Två studenter på KTH har i en kandidatuppsats räknat ut hur mycket det regnar och hur mycket av regnvattnet som kan samlas in från taken (material, stuprör, ytor), hur hushåll kan samla in regnvattnet, vad det kan användas till och hur mycket man i så fall kan minska grundvattenuttaget på Sandön. 

På plats och ställe har de sett att de flesta huvudbyggnader har hängrännor med stuprör som mynnar rakt ut i luften eller ner på marken utan någon uppsamling. Komplementbyggnader och skjul har sällan någon uppsamling alls. Tomterna finns på sandig mark som ger goda möjligheter att gräva ner mindre tankar. Nere i hamnen är det dålig avrinning och låg infiltration på hårda och kompakta ytor vid hus, vägar och bryggor. 

När regnvattnet faller ur molnen är det rent, men det kan förorenas på olika sätt. Regnvatten har god en lösningsförmåga och kemikalier i luften kan lösas ut – vanligt i städer och industriområden, men knappast på Sandön. Vattnet  förorenas när det faller på tak och leds genom rör, av damm, metaller, kolväten, salt, skräp, växtrester och fågelbajs. Det kan också föra med sig salter och mikroorganismer som kan ge det en dålig, äggliknande lukt när det lagras i en tank.

Eftersom regnvatten bildas i atmosfären och inte kommer i kontakt med mineraler är det mjukt, utan kalcium- eller magnesiumjoner, och det skapar inga kalkrester. Regnvatten kan utan större rening användas till spolning av toaletter, tvättmaskiner, bevattning, diskmaskiner och värmesystem. Det mjuka regnvattnet är ibland överlägset grundvattnet, eftersom det kan förlänga vitvarors livslängd och tillåter mindre mängd tvättmedel och sköljmedel. 

Hushållen på Sandön skulle kunna samla in 27 miljoner liter regnvatten per år och ersätta en fjärdedel av vattenbehovet under juni, juli och augusti.

 

Kökar där jag bor är en kommun med en total yta om 2165 kvadratkilometer, varav 97 procent är hav med ett medeldjup om sju meter. Havsvattenmassan som omger oss är alltså ungefär 14 700 kubikkilometer.

Uppe på ön finns en stor landvattenmassa i form av en insjö som heter Oppsjön. Sjön har ett största djup om 13 meter, en yta om 21 hektar och rymmer cirka 1,6 miljoner m3 – en för öar ovanligt rik färskvattenresurs. Sjöns tillrinningsområde är 170190 hektar stort. Bild 11 Oppsjöns tillrinningsområde

Fastän man kan få ett glas mycket gott kranvatten hämtat ur Oppsjön, köper många vatten på flaska: tappat i Karijoki i Finland, buteljerat av företaget Novelle i 50 centiliters plastflaskor, lastat på lastbil, omlastat på färja, avlastat, kört till hamn 2,5 timme från Kökar, vidare med färjan och så med lastbil sista biten från hamnen på Kökar till skärgårdsbutiken där en flaska kostar 2,09 euro. I färjans cafeteria kostar den 3 euro. 

När plastflaskan är urdrucken ska den återvinnas. Du lämnar den åter, får 20 cent i pant, flaskorna samlas i stora plastsäckar, lastas på lastbil, transporteras till hamn, med färja till Åland och sedan vidare till Finland för återvinning. 

En företagare på Kökar beslutar sig för att i stället kolsyra och buteljera vatten från öns egen insjö. Vattnet kolsyras, tappas på 33 cl glasflaska med patentkork (glas är ett av världens mest återvinningsbara förpackningsmaterial) och etiketteras. Tillverkningsvolymen är liten, 10 000 flaskor per år, det rör sig alltså om 30 m3 per år. Med den volymen blir de sammanlagda kostnaderna för investeringar, flaskor, kork, etiketter och vattnet drygt en halv euro per flaska, som sedan säljs i den lokala butiken och i två restauranger för 1,69 euro. 

Detta är smart utveckling av en lokal vattentillgång. Man får ett närproducerat livsmedel, pengarna stannar hemma och man kör inte resurser långväga ifrån om de redan finns på plats.

 

Nu när jag skriver denna artikel fylls sjön på, ty det regnar här hemma på mitt Ithaka. För att inte dränkas i sina underjordiska gångar måste daggmaskarna upp på marken. Där väntar kajor, kråkor, fiskmåsar, trastar, höns, bilar och traktorer. Ett wicked problem för maskarna, medan jag lämnar sjön och tar mig till havet.

Nära kyrkan rinner en källåder fram i ett stort hällkar, strax ovanför havsvattennivån. Ett landvatten som aldrig sinar och aldrig blir salt – en del av öns tusenåriga blodomlopp av vatten, med flämtningar av istid djupt ur bergens lungor av gnejs och granit. Jag fyller en mugg med kallt, klart vatten och dricker det med välbehag.

 

Christian Plejel åker båt.Artikelförfattaren Christian Plejel är ordförande för Nordiska skärgårdssamarbetet. Han är mycket intresserad av frågor som rör långsiktig planering av transportsystem, energi, vatten och avfall på öar. Han pratar mycket på jobbet, han gillar att gå och han skriver mycket. Han tycker om det som är smått, som står på tillväxt. Han odlar sin potatis själv och han arbetar där han hänger sin hatt vilket ofta är på färjor, bussar och flygplan – en stor del av en öbos liv.

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2021.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!

 

 

För mer information