22.2.2023
Skärgårdskommunen Gustavs är i dag helfinsk. Andelen svenskspråkiga utgör 1,1 procent av 930 personer, medan andelen personer med annat modersmål än svenska och finska uppgår till 2,9 procent.
Annat var det förr. Ännu i slutet av 1600-talet bodde det svenskspråkiga i den västra delen av socknen och finskspråkiga i den östra. Det nuvarande kommuncentrumet, på ön Kivimaa, var en alldeles vanlig by. Man hade var sitt kapell; kapellet på ön Vartsala i väster (på svenska Svartböle) var tillägnat Sankt Johannes, medan det i öster var Sankt Jakobs. Gustavs var inte ens en egen församling med ett eget namn. Området hörde till Töfsala (Taivassalo) och det gjorde också Iniö.
Förändringarna började med Stora ofreden, då en stor del av befolkningen flydde till Sverige. Det var naturligtvis lättare för de svenskspråkiga att anpassa sig till svenska förhållanden, så efter fredsslutet år 1721 var det många som blev kvar i Sverige.
Under 1700-talet började det komma klagomål om att S:t Johannes kapell på Vartsala var i dåligt skick. Saken diskuterades länge, men då en kapellförsamling bildades år 1783 beslöt man att S:t Jakobs kapell skulle flyttas till områdets geografiska centrum, till Kivimaa, och bli en gemensam kyrka för hela församlingen. S:t Johannes kapell skulle rivas. Den nybildade kapellförsamlingen måste också få ett namn. Eftersom den svenska kungen Gustav III hade gett tillstånd till flytten, beslöt man att församlingen skulle uppkallas efter kungen. Det blev alltså Gustafs, med den tidens stavning.
Efter kommunreformen 1865 blev Gustavs en egen kommun år 1874. Den nya kommunen fick namnet Kustavi, den finska versionen av Gustafs. Alla var inte nöjda med det här. Bland annat posten använde inte kommunnamnet, utan den enda postanstalten hette Kivimaa efter den största ön. Folk klagade över att posten tog längre tid om den var adresserad till Gustafs, än om man skrivit Kivimaa. År 1895 diskuterade kommunfullmäktige ärendet och det kom starka argument för att man skulle ändra namn till Kivimaa, eftersom både senaten och posten gjorde det – och förresten fanns det väl ingen orsak att hedra en svensk kung. Intressant nog protokollfördes inga argument för att behålla namnet Kustavi, trots att en klar majoritet röstade för att behålla Kustavi som kommunens enda officiella namn. De övriga byarna ville inte acceptera Kivimaa och Kustavi var gammalt och vant.
Under 1800-talet minskade de svenskspråkigas andel av befolkningen, men de svenska traditionerna levde kvar. De vanligaste förnamnen för både pojkar och flickor var svenska. Pojkarna hette Johan, Frans, David eller Gustaf, medan flickorna kunde heta Maria, Anna, Ida eller Alma. I hur hög grad de här barnen var svenskspråkiga berättar tyvärr inte källorna.
Några av Gustafs mest kända personer bar svenskspråkiga namn från födseln. Anton David Jansson, född 1883 i Tönvik, är mera känd som Antti Wihuri. Volter Kilpis pappa hette hela livet David Ericsson och var en känd skeppsredare. Volter själv hette Ericsson, ända tills han år 1886 började gå i skola i Åbo och kom hem och meddelade att han bytt namn. En del av hans syskon följde exemplet, men inte alla.
Orsakerna till förfinskningen var många. Dels bidrog som sagt Stora ofreden, men andra faktorer började spela in under 1800-talet. Under bygdeseglationens tid var många av de svenskspråkiga unga männen ute och seglade en stor del av året, så det var lättare för flickorna i byarna att hitta finskspråkiga kavaljerer. Åtminstone Sagus förfinskning har förklarats på det sättet. Det har också sagts att de svenskspråkiga var mera angelägna om att ge sina barn utbildning, och för en person med högre utbildning fanns det helt enkelt inte arbetsplatser i Gustafs.
Många ortsnamn var och förblev svenska. Ännu idag hittar man platser som Kallvik och Gunnvik på Gustavs karta. När lantmätarna ändrade namnet på Grönviksvägen på Kivimaa till Viherlahdentie blev det folkstorm; ”Gröönviikintie se kuuluu olla”. Grönvik var för övrigt en känd dansplats, dit åkte man på sommarens lördagskvällar från hela norra skärgården, till exempel från Iniö.
Gustavsborna är stolta över sitt svenska förflutna. På Vartsala reser man som enda finskspråkiga socken fortfarande midsommarstänger. Både i Noorpyy (Norrby, Pohjoisvartsala) och i Söörpyy (Söderby, Etelävartsala) har traditionen med en midsommarstång varit obruten genom åren, vilket är mer än man kan säga om alla svenskspråkiga trakter.
Tyvärr finns det ingen statistik som visar hur det svenska språket småningom försvann i Gustavs, men spåren finns kvar.
Artikelförfattaren Charlotte von Haartman är skärgårdsguide.