6.7.2023
Man lär så länge man lever. I tidskriften Skärgård 2/2019 ingår en artikel om Nikolaj II:s grundstötning vid Hangöudd sommaren 1907. Då jag skrev den hade jag ingen aning om att en annan rysk härskare, Stalin, faktiskt hade varit med om samma öde utanför Hangö ett år tidigare. Nedanstående text kan ses som en prolog till artikeln ”Tsaren på grund”.
Tiotiden på kvällen fredagen den 20 april 1906 hade lastningen av passagerarfartyget s/s Oihonna just avslutats i Hangö hamn. Arbetet hade försenats något av att tio cirkushästar hade förts ombord, en och en längs en smal landgång, något de inte varit helt med på.
Kapten Erik Ljungberg kastade en sista blick på passagerarlistan, som innehöll ett hundratal namn, bland annat en större grupp personer, vars språk och klädsel vittnade om att de kom från den rysktalande delen av tsardömet. Deras namn sade honom ingenting. Bland de finländska passagerarna fanns däremot några bekanta personer, till exempel hans gode vän, lotsålderman Johan Blomqvist, som många gånger fört fartyget över Hangö Västra, men som denna gång reste som passagerare. Ett annat känt namn var greve Gustav Creutz, som tidigare landsförvisats med sin familj, men som nu tillåtits göra ett kort besök i sitt hemland.
Oihonna var ett ångfartyg, 65 meter långt och byggt i Skottland år 1898. Det ägdes av firma Karl Boström och Finska Ångfarts Aktiebolaget, och tillsammans med systerfartyget Wellamo gjorde det varje vecka en tur från Hangö till Stockholm.
Klockan halv elva kastade fartyget äntligen loss och stävade ut ur hamnen. Kapten Arthur Lindfors följde med avfärden från s/s Wellamo, som anlänt från Stockholm och också låg i hamnen. Vädret var klart och det blåste en svag sydostlig vind. Då han på nytt gick ut vid midnatt märkte han dock, att Russarö fyr inte längre syntes. En tjock dimma rullade in från havet. Snart hade också ljuset från Gustavsvärn, en dryg sjömil söder om hamnen, försvunnit. Lindfors hoppades att Oihonna hunnit undan dimman.
Så var dock inte fallet. Då fartyget passerade ledfyren vid Utterklintarna försämrades sikten ytterligare. Kapten Ljungberg drog ned på farten, och Oihonna närmade sig försiktigt följande ledfyr, som låg i den trånga passagen utanför Klippingarna. Ljuset från den syntes svagt och bedömdes ligga på ett par kabellängders avstånd. Detta var en felbedömning. Fyrklippan befann sig betydligt närmare, vilket snart ledde till att grundstötningen var ett faktum. Fartyget gled upp på en undervattensgrynna, kastades åt styrbord och fastnade på följande sten. Vatten forsade in i förpiken.
Passagerarna höll vid detta tillfälle på att äta kvällsvard i salongen, men måltiden avbröts då porslinet åkte i golvet vid grundstötningen. Panik utbröt en kort stund, men avtog då man förstod att Oihonna stod stadigt på grundet. Kaptenen lät fylla ballasttankarna i aktern för att säkra att den vattenfyllda fören inte skulle dra med sig fartyget i djupet. För säkerhets skull sjösattes också alla livräddningsbåtar och livvästar delades ut. Sedan bad Ljungberg lotsålderman Blomqvist att ta tre man och en jolle för att ro iland efter hjälp. Samtidigt började fartygets strålkastare sända ljussignaler mot skyn.
Dessa observerades av kapten Lindfors, som förstod att någonting hänt. Han gick över till den estniska bärgningsångaren Solid, som låg bredvid, och som genast begav sig mot olycksplatsen. Den kom fram vid tvåtiden på natten och erbjöd sig att frakta passagerarna iland. Dessa avböjde dock, eftersom Solid verkade farligt liten och trång. I stället väntade de till morgonen då isbrytaren Murtaja, alarmerad till platsen av Blomqvist, kunde ta med sig passagerarna till Hangö hamn. De inkvarterades nu på systerfartyget Wellamo.
Bärgningsarbetet påbörjades under lördagen, men det var först följande dag som fartyget kom loss. Då hade Oihonnas last, inklusive hästarna, flyttats över till en pråm och förts iland. Sextio vattenskadade halmbalar hade kastats överbord. Fartyget bogserades till Hangö och tätningsarbetet påbörjades. Oihonna kunde följande vecka ta sig för egen maskin till Finnboda varv i Stockholm, där hon reparerades.
Passagerarna anlände några dagar försenade till Stockholm med Wellamo. Till greve Creutz förvåning stod polisen på kajen och väntade. Alla ryska passagerare fördes omedelbart till polisstationen för förhör, men släpptes på kvällen.
Greven fick senare veta att hans reskamrater var ryska aktivister på väg till den fjärde ryska socialdemokratiska partikongressen i Stockholm. Den finländske aktivisten Konni Zilliacus hade hjälpt till att organisera deltagarnas resa. Antikvitetshandlaren och motståndsmannen Valter Sjöberg hade köpt resebiljetterna och biträdande polismästaren i Helsingfors, Bruno Jalander, hade sett till att de kom ombord på Oihonna utan att visa pass. Hjälpviljan berodde inte så mycket på socialistiska sympatier som på strävan att motarbeta de ryska myndigheterna på alla sätt.
Namnen på aktivisterna hade inte sagt kapten Ljungberg något, men några av dem blev senare mycket kända. Kliment Vorosjilov blev försvarsminister och Maxim Litvinov utrikesminister. Felix Dzerzjinskij grundade den ökända Tjekan, föregångare till KGB. Den kändaste blev ändå Josif Vissarionovitj Dzjugasjvili, då med täcknamnet “Koba”, men för eftervärlden mer känd som Josef Stalin. Det var alltså hela den bolsjevikiska ledningen som samlades i Stockholm. Vladimir Uljanov och Lev Bronstein, alias Lenin och Trotskij deltog också i kongressen, men hade anlänt andra vägar.
Det är frestande att spekulera i hur historien skulle ha sett ut om Oihonna sjunkit vid Hangö och passagerarna omkommit. I sanningens namn var dessa dock aldrig denna gång utsatta för verklig livsfara. Lenin var betydligt närmare att drunkna när han i december år 1907 tog sig över nattgammal is från Lill-Mälö till Själö i Pargas. Lenin var då på flykt från tsardömet och lyckades vid Själö ta sig ombord på s/s Stella, som var på väg till Stockholm.
Stalin ställde trettiotre år senare krav på annektering av Hangöudd, vilket också skedde. Han hade personlig erfarenhet av vad han krävde, med grynnor och allt.
Lotsålderman Johan Blomqvist var följande år med ombord då tsar Nikolaj II körde på grund norr om Hangö med sin jakt Standart. Inom loppet av drygt ett år hade han upplevt ett regerande och ett blivande ryskt statsöverhuvud stifta bekantskap med den finländska skärgårdens granit. Ingendera gången kan man dock påstå att det var hans fel, om man inte är vidskeplig och kallar honom olycksfågel.
ARTIKELFÖRFATTAREN ANDERS MOLIIS-MELLBERG är intresserad av skärgårdshistoria och kartor.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2019.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!