13.2.2023
Många drömmer om att befinna sig på en ö. Vad är det som lockar och fascinerar? Vi bestämde oss för att göra strandhugg på öar längs den finländska kusten, för att intervjua och fotografera. Det skulle inte handla om färjtidtabeller och brobyggen utan om möten med människor, platser och historier. Våra första strandhugg blir på Rosala, som hör till Finlands sydligaste bebodda öar i Kimitoöns kommun.
I huset uppe på berget med stora fönster som öppnar sig rätt ut mot havet, är känslan av att vara på en ö påtaglig. En vacker, vindstilla marsdag då bara de segaste isarna i innervikarna ligger kvar, förefaller det öliv som Jan och Anette Granlund valt att leva med sina två söner Sander, 2,5 år, och snart ettåriga Seth, gott. Med alla mått mätt.
– Ja, absolut är det ju en lyx att få leva så här, konstaterar Jan, jag förstår faktiskt inte varför inte flera väljer det.
Ja varför? Är det avstånden som avskräcker? Inte egentligen, konstaterar både Anette och Jan, som varit Rosalabor sedan 2008. Med färjan Aurora, som förbinder Rosala-Hitis med fastlandet, är pendlandet inget större problem. Jans arbete som sjöbevakare för honom till Åbo för två veckor i taget. Anette arbetar vid Apoteket i Dalsbruk, men är nu mammaledig.
– Man kan ta tillvara tiden på färjan, det är helt annat än att sitta och köra i en halvtimme. Och vi lever långt så att vi inte är så beroende av färjan. Det handlar ju inte om hur man ska komma bort när man bor här, utan att man inte ska behöva åka bort, förklarar Jan. Vi kan vara rätt självförsörjande, jag jagar och fiskar. Det är inte så mycket som ofta behövs utifrån, man lär sig att bli mer självständig.
– Sen lär man sig att vara kreativ, använda det man har och att planera alla projekt på förhand, tillägger Anette. Det kan vara ganska skönt med begränsningar. De kvällar som sista färjan går tidigt, tackar vi ofta nej till hobbyn och vänner på fastlandet och behöver inte förklara varför.
Och när behovet att komma över till fastlandet är akut, då går färjan, oberoende av tidtabell. Det fick Granlunds erfara vårvintern 2020 när deras första barn skulle födas.
– Sander är född 4 mars. Det året var det is och man slapp ingenstans med egen båt. Vattnet gick på natten, så vi ringde till färjan och berättade att vi måste till BB. “Ja men då kör vi över då”, var svaret. Så nog är färjan en trygghet, minns Jan den dramatiska natten.
– Och det gick snabbt, tillägger Anette, vi åkte med Aurora klockan fyra och var halv sex i Åbo.
– Jo, vi körde hårt, men de körde nog hårt med Aurora också, skrattar Jan.
Jan och Anette ser inte heller risken för att gå sysslolösa som en orsak till att inte välja ölivet. Distansarbetet har kommit för att stanna och skärgården med sina många sommarstugor och turister erbjuder utkomstmöjligheter för den som är företagsam:
– Inkvartering för turister: motell, uthyrningsstugor, bed and breakfast, tältplatser – det finns det ett akut behov av. Cyklisterna har ökat otroligt de senaste åren, liksom de som kommer med husbil, säger Anette. Den som skulle ha plats för en husbilspark här skulle nog få kunder! Så länge man är flexibel, och arbetsgivaren likaså, går det att bra att både pendla och jobba på distans. Under min första mammaledighet fortbildade jag mig till kostrådgivare och har planer på att grunda eget företag och börja jobba med det vid sidan av mitt ordinarie jobb. Det jobbet kan man smidigt göra på distans.
– Städning och fastighetsservice. Många stugägare blir äldre och folk har blivit bekvämare. Förr hade man sin lilla stuga och gick över bergsklackarna, idag ska det vara spångar och terrasser överallt. Så det finns en marknad för fler byggare, absolut. Kanske också för småskalig taxibåt, tänker Jan.
Hur tar då Rosala-Hitis emot fastlandsbor som vill bosätta sig på ön? Anette, som är hemma från Björkboda och mer av en utböling på Rosala än Jan, hemma från Kasnäs, säger att det är lätt att få kontakt med folk. Och att folk ställer upp för varandra.
– När Jan är borta och det kommer 20 centimeter snö har det alltid kommit någon och hjälpt mig ploga upp vår väg. Oftast utan att jag ens behövt begära hjälp.
För den som själv är aktiv finns det många möjligheter att träffa och lära känna folk.
– Vi har många aktiva föreningar och det finns många viktiga sociala träffpunkter såsom biblioteket, skolan, dagiset och servicehemmet. Samhället har också blivit mer tvåspråkigt, säger Jan. När jag växte upp hörde jag aldrig finska, varken här eller i Kasnäs. Nu talas båda språken på dagis, och överlag hör man mer finska här än tidigare. Så det är nog ingen skillnad om man är svensk- eller finskspråkig och flyttar hit.
Den starka gränsdragningen mellan Rosalabor och Hitisbor börjar höra till en förgången tid, vilket också det underlättar livet för både bofasta och inflyttade.
– Nu är Hitis och Rosala ganska långt samma samhälle, även om jag förstås är en Rosalabo, skrattar Jan. De äldre berättar om danser från förr; hölls de i Högsåra kunde alla komma, men var det dans i Rosala så då kom inte folk från Hitis. Och kom någon så blev det rätt säkert slagsmål. Tidigare fanns det också en social skillnad. På Hitis låg prästgården och sjöbevakningsstationen, medan Rosala var fiskebyn. Men själv har jag inte upplevt det, i min ungdom var vi nog alla tillsammans, från Vänö, Kasnäs, Hitis och Rosala.
Den stora stötestenen för en större utflyttning till skärgården är enligt Jan och Anette markpolitiken. Det är, milt sagt, både svårt att hitta tomtmark och att få bygglov på ön. Eller att hitta ett hus att hyra för den som skulle vilja prova på skärgårdsliv. Här har kommunen som planeringsmyndighet mycket att förbättra ifall de vill främja en levande skärgård. Även attityderna bland gemene man kunde må bra av att se det allmänna intresset framom det egna, anser de.
– Här är vi duktiga på att motsätta oss bygglov för fast bosatta och deras verksamhet eller andra projekt som skulle gynna inflyttning. Så är det tyvärr. Det gör det inte lättare, fastslår Jan.
Sommargästerna många och de är välkomna. Men de kan också göra livet besvärligare för de fast bosatta.
– Färjorna är ofta fulla. Då man pendlar på jobb finns det ingen garanti för att komma hem som planerat under högsäsong. Med små barn i familjen skulle jag gärna vilja slippa oroa mig över sådana saker, säger Anette. Om barnen är på dagis och jag inte slipper hem med färjan, vad händer då? Det känns fel att jag som ortsbo inte får köra rakt ombord.
Sommargäster och turister gör det möjligt för fler bofasta att livnära sig i skärgården, konstaterar Granlunds. Men det är skönt när säsongen är över. Slutet på augusti, början på september är nog bäst, tycker Anette. När allt lugnar sig. När det blir mörkt på kvällarna, vattnet ännu är varmt och myggorna borta. Jan föredrar maj, när allt vaknar till liv och man kan sätta i gång med utejobben. Här kommer Jan och Anette till det centrala, men ändå svårdefinierade, i att bo på en ö. Att låta livet formas av de möjligheter och begränsningar det ger.
– Nog är det en gåva. Här har man alla möjligheter att uppfostra barn och ge dem en fin barndom. Det här är jag själv uppvuxen med, med föräldrar som yrkesfiskare, säger Jan. Här får barnen vara med i vardagssysslorna, de är med oss i allt. De som bor i stan kan tycka att det är en frihet att kunna gå till butiken mitt i natten, men det är sådant som jag upplever att jag inte alls har behov av. Det här är helt enkelt vårt sätt att leva.
– Men det är också viktigt att säga att inte nödvändigtvis alla skulle klarar av att bo här ute. Man ska trivas i sitt eget sällskap och inte vara rädd för mörker. Och vara flexibel. Du kan kanske inte alltid göra precis allt det du skulle vilja, men för oss vinner fördelarna med att bo i skärgården över nackdelarna alla gånger. För oss är det frihet, säger Anette.
En klar höstdag träffar vi Hanna Vuorio-Wilson i det trivsamma biblioteket på Hitis. Hon sprudlar av idéer och funderingar kring livet på en ö. Hon är Rosalabo sedan 2002 och bor med sina två barn Alex, 13, och Sophia, 11, samt katterna Skye och Sam. Hon tycker faktiskt att hembygdskärleken är snäppet starkare på en ö.
– Fascinationen med att leva på en ö ligger kanske i det fysiska faktum att man är lite avskuren. Man är omringad av hav och natur, på ett sätt som är emotionellt annorlunda än i en by på landsbygden, där det kanske finns lika lite människor men det finns vägförbindelser. Jag tror att det har en betydelse, säger Hanna. Jag är uppvuxen i Vanda, men det här har alltid varit min andra hemtrakt. På Hitis spenderade jag mina somrar, veckoslut och alla tänkbara lov, så fort jag var tillräckligt stor för att sitta ensam på en buss.
Orsaken till att hon bosatte sig på Rosala var först ett jobb, som sen blev en familj. Hon började jobba på det familjeföretag som driver Bengtskärs fyr och Rosala Vikingacentrum.-
– Jag ser Hitis och Rosala som en helhet, där jag både lever och jobbar. Samhörigheten här idag är god. Men här finns många utmaningar. För ett par år sedan kallade kommunens bildningschef till krismöte för att visa prognosen för vår skola – enligt den skulle skolan snart vara nere på tre elever.
Det ledde till att öborna bildade en arbetsgrupp som inledde ett samarbete med kommunen och senare med Åbolands skärgårdsstiftelse, och det har gett resultat. Sedan stiftelsen öppnade den före detta småskolan för uthyrning har det skett en förändring. Flera skolelever, framför allt mindre barn, har inverkat positivt på prognosen.
– Jag är möjligtvis mera optimistisk än det finns fog för, säger Hanna, men det är bara så som jag är lagd. Vi som är aktiva är färdiga att ställa oss på barrikaderna när som helst, både gällande inflyttning och andra frågor som berör byarnas överlevnad. Att dra in skolan i Rosala skulle vara dödsstöten – liksom i vilken liten by som helst. Det vi har att locka inflyttare med är en fantastiskt bra liten skola där alla elever syns och får allt de behöver. Här finns det utrymme för alla barn att vara sig själva, något vi alla är eniga om.
– Det man som bybo eller som organisation kan göra är åtgärder som sänker tröskeln att prova på att flytta hit. Man ska inte behöva satsa, inte köpa, inte bygga, utan det borde finnas hus som man kan hyra. Man ska kunna prova på ett år för att se hur det fungerar, konstaterar Hanna. För jag kan inte garantera att du sitter här i november och tycker att det är jättehejsan. Någon blir dödligt deprimerad, medan någon annan kanske tycker att det är helt underbart att få sitta i mörker och tystnad och bara njuta.
Nuförtiden finns det skäribor som inte har båt utan bara kör bil och använder färja och som lever som vilken stadsbo som helst. Som företagare, kommunikatör och biblioteksfunktionär har Hanna själv erfarenhet av olika perspektiv på jobb i skärgården.
– Jag försöker föra fram att det finns många olika varianter av skärgårdsbor nuförtiden, när arbetskulturen i hela världen håller på att förändras. Om du har ett jobb som du kan göra vid din dator kan du jobba var som helst. Det är friheten som gör det värt att vara företagare. Det är inte roligt hela tiden, men det är en viktig del av kulturen i skärgården. Via min firma har jag både jobbat på distans och pendlat till Dalsbruk. Det är inte många som lever på fiske nuförtiden, konstaterar Hanna.
Just nu finns det ett intresse hos människor att sakta ner, ändra på sin livsstil, belasta både sig själv och miljön mindre, tänka mera på följande generation, tänka mera hållbart. Prestationskulturen håller på att släppa, man dömer inte människor för att de prioriterar annat än ekorrhjulet, resonerar Hanna. På en liten ö som Rosala eller Hitis handlar det också om personkemi, vilket man måste förstå när man jobbar med inflyttning. Människor reagerar med magkänslan. Att känna sig välkommen kan vara det som får en att ta steget att flytta.
Hanna berättar om många som undrar hur det är att bo på en ö och ställer frågor i det oändliga för att få en bild av livet på en ö.
– Men i något skede måste man bara bestämma sig och ta steget. Det finns också de som har kommit hit och tänkt, ååå vad härligt! Midsommarstången, det fina vädret, underbart! Och så hittar de sig här i november och undrar varför de någonsin kommit på en så här befängd idé? Men oavsett om man inte skulle trivas och bestämmer sig för att flytta bort, så är man a) en upplevelse rikare, b) lite klokare för att man i alla fall provat på. Och i bästa fall leder det faktiskt till att man märker att det här är min plats på jorden!
Artikelförfattarna Marianne Zilliacus och Lotta Wigelius-Wolff är frilansjournalister med en lång bakgrund inom film och tv.