17.7.2023
En gammal sägen förmäler, hurusom …”alltför mycket länge sedan i tiden”, då jättarna huserade i Sverige och Norge, jätten Finn för något illdåds skull av de andra jättarna blev utdriven ur Sverige. Finngubben, som man kallade honom, tog då en stor skinnsäck och fyllde den med större och mindre stenar eller klippstycken, tog säcken på ryggen samt begav sig på väg över Kvarken för att finna ett nytt land, där han kunde slå sig ner.
Sägnen ovan kan man läsa i Livet bland Kvarkens söner och döttrar. Boken gavs ut för första gången år 1925 och innehåller en fascinerande blandning av berättelser om mystiska väsen och händelser som för länge sedan ägt rum. Här kan man läsa om tomtar och bytesbarn men också om starka traditioner som från generation till generation levt vidare ute i skärgården. Som liten älskade jag boken och tanken på att jag fick leva med och bland allt detta. Trots att jag stundvis var rädd för ”spöket vid Skalöuran” och jag inte riktigt visste vad jag skulle tro om rådaren vid Horrback – fanns han eller fanns han inte?
Nåväl, tillbaka till jätten Finn och hans långa vandring från Sverige. För honom gick det faktiskt så illa att någonstans där halvvägs över Kvarken nöttes ett hål på hans säck så att stenarna började falla ur. Av de första stenarna som föll bildades Valsörarna och de skär som omringar dem. Finn gav sig dock inte tid att stanna och samla upp dem, utan klev målmedvetet vidare över vattnet tills han kom till det ställe som idag går under namnet Panike. Där gav säcken upp helt och hållet med resultatet att resten av stenarna föll ur. När han insåg vad som hade hänt blev han så fruktansvärt arg att han vilt kastade kring sig alla bumlingar som landat kring hans fötter. På det viset uppstod så skärgården där jag bor: Replot, Björkö och Vallgrund med deras otaliga holmar, klippor och skär.
Man får aldrig veta varför Finn bar med sig stenarna. Var det för att försvara sig själv i det nya landet Finland eller var det för att kunna bygga en grund att bosätta sig på? Å andra sidan spelar det kanske ingen roll. Det viktiga är vad Finn – åtminstone i sägnen – helt oförhappandes skapade: vår steniga skärgård och alla de fantastiska öar vi har här i Kvarken. En av dessa öar är faktiskt min. Inte bara min, naturligtvis, jag delar den med många andra. Men den är min så att det skär i hjärtat: Replot.
När jag skulle göra entré i världen på det glada sjuttiotalet fanns det ännu ingen bro till Replot. Bron blev färdig först år 1997. Min mamma och pappa fick istället snällt köra ner till färjfästet och vänta på färjan innan de kunde ta sig vidare till sjukhuset i Vasa. Innan färjan fanns färdades man mellan skärgård och fastland med egna båtar, som så småningom byttes ut till större turbåtar. Vintertid var det spark eller häst och släde som gällde över isen. I byn och i Replot skärgård som helhet var det länge fiske och jordbruk som var huvudnäringarna, men nu finns inte många fiskare kvar.
Idag finns istället många arbetsmöjligheter i butiker, företag och restauranger här, men de flesta pendlar ändå in till fastlandet. Med bron blev avstånden kortare och från Replot kör man in till Vasa på en halv timme. Trots att vi nu upplever det väldigt behändigt med bro, var inte alla enbart positivt inställda när den skulle byggas. Det fanns de som var bekymrade över att skärgårdskänslan skulle gå förlorad och att vi på kort tid skulle få en alltför stor flyttrörelse hit. Men så blev det inte, öarna och skärgården består och det är egentligen först nu, över tjugo år senare, som man kan se att allt fler vill slå ner sina bopålar här.
Att växa upp på och i Replot – Replot är både namnet på ön och min by – var ombonat och tryggt. Vi är inte så många här på ön, strax över 2100 personer. Replot är med sina 142 km2 Finlands fjärde största havsö. I de andra byarna på Replot; Norra och Södra Vallgrund, Brändövik, Vistan, Söderudden och Panike, fanns många av mina släktingar, vilket gjorde att jag var omgärdad av människor som ville mig väl. Människor som i motsats till mig själv haft ett mer utmanande liv under tider då skärgården mer påtagligt befunnit sig långt från fastlandet.
En av de i särklass största utmaningarna som mina äldre släktingar hade stått inför var kriget. Min morfar som var född i början av 1900-talet skickades till fronten och ofta när vi var hos honom i hans och mormors lilla röda stuga berättade han om sådant som han varit med om. Våra barnaöron förskonades naturligtvis från de värsta delarna, men vi fick lyssna till historier om bitande köld och om starka kamratband. Vi fick också lära oss att under de år morfar var borta var det mormor som drog hela lasset hemma. Med barn och djur och allt vad det innebar. Jag tror inte att någon av oss som inte upplevt krigsåren ens kan föreställa sig vad de alla tvingades gå igenom. Unga män och kvinnor som under många år helt enkelt gjorde det de måste och sen har gjort sitt bästa för att fostra kommande generationer till starka och självständiga individer.
Här ute har man nämligen alltid behövt klara sig själv, men också ställt upp för varandra. Såväl bya- som talkoandan är stark och föreningslivet varierat, vare sig du är intresserad av amatörteater eller hembygdsforskning. Vi har allt från ungdomsföreningar till idrottsföreningar, jaktföreningar, båtklubbar och byaråd. Varenda by med självaktning har en handfull föreningar och eldsjälarna är många.
Under min uppväxt utgjorde Replot och skärgården nästan hela min värld. Något som åskådliggjordes väldig tydligt genom det steniga vatten som omringade oss. Vart vi än tog oss kom vattnet till sist emot, lockade och drog. Om somrarna var havet blått och inbjudande tills det om hösten bytte färg till isande grått för att slutligen motvilligt lägga sig till vila under vinterns is. Såväl då som nu är det till vattnet jag beger mig när jag behöver få tröst eller tänka över någonting.
Som liten gick eller cyklade jag till närmaste strand, som vuxen har jag under de senaste åren hoppat in i min lilla hjulförsedda konservburk i form av en Citroen Dyane från 1972 och turvis gungat iväg till skärgårdens vackraste platser. Till Klobbskat och Panike, till det gamla Fortet i Södra Vallgrund eller till Svedjehamn i Björköby. Väl framme betraktar jag vågorna, som oavsett om de just då är långa och mjuka eller upprört vassa alltid lugnar mig. Rörelsen i sig berättar för mig att jag trots allt finns i ett mycket större sammanhang.
På samma sätt tröstar mig insikten om att alla de stenar jag ser framför mig kommer att finnas kvar länge än, också efter att alla vi är borta. Även om just mängden sten kanske är väl tilltagen i vårt fall. När vi som tonåringar puttrade omkring i min väns lilla båt, en orange Terhi med en snurra på fantastiska tre hästkrafter, turades vi om att hänga över fören med ficklampa när det började skymma. Och ändå körde vi konstant på någon av alla de stenar som Finn lämnat efter sig.
Som om det inte skulle vara nog med det blir stenarna hela tiden fler. Eller noga räknat blir de ju inte det, men i och med landhöjningen som är väldigt markant här i Kvarken känns det som om de skulle öka i antal. Landet stiger med cirka 10 mm per år. Landhöjningen märker vi också rent konkret på det sätt att i de fjärdar där min mamma som liten badade kan vi nu knappt skölja knäna.
Som ni kanske kan utläsa av min text är det människorna och naturen som gör Replot och skärgården till just mitt ställe på jorden. Faktum är att naturen här är så pass speciell att Kvarkens skärgård år 2006 fick världsarvsstatus och kan än så länge titulera sig Finlands både första och enda naturarv. Ni är alla varmt välkomna att besöka oss – våra stenar och vågor räcker till allas ögon att vila på. Lugn i själen ingår också.
Källor
Sjöberg, H.R.A: Kvarkens söner och döttrar (1925, ny utgåva 1984)
Åkerblom, K.V. Replot historia. (1958)
highcoastkvarken.org/sv/vart-gemensamma-varldsarv/landhojningen/
ARTIKELFÖRFATTAREN LINDA AHLBÄCK är en planerande pedagog som varje morgon drömmer om att få ta dagen som den kommer. Hon är en trogen ömänniska och havsälskare vars hjärta även slår lite extra för gamla bilar.
Tfn. +358 44 322 2019
e-post linda.ahlback@abo.fi