23.2.2023
I undervattensmiljöerna bland bottenbrus och tångruskor gömmer sig i Bergö skärgård en hel del rester av vrak. I dagens läge är de mer eller mindre murkna eller anfrätta av rost. Här vilar också mer eller mindre bortglömda öden och historier.
Otaliga är de skepp som letat sig för nära vår steniga utskärgård i farosituationer och nödlägen. Galeaser, skonare, järnbarkskepp… “Fartygsgraven” och “skeppskyrkogård” är benämningar som använts om Bergö Gaddarna. För trettio år sedan fick jag en lista över förlista fartyg i Rönnskärsarkipelagen och i området kring Bergö Gaddarna. Listan, som jag fick av eldsjälen Unto Lintala, då aktiv i sportdykarklubben Delfin i Vasa, innehöll femtio namngivna vrak. I samband med utgivningen av boken I storm och i stiltje år 2001 kompletterades listan med namn på fler haverister. Med anledning av den här artikeln har jag via www.hylyt.net uppdaterat listan igen, så just nu finns 83 objekt på listan – både namngivna och okända fartyg som strandat eller gått i kvav.
För det finns nog kvar okända vrakdelar i våra vatten. Sjökaptenen Per-Erik Berglund skriver i hembygdsboken Från Wargö till Bergö: ”När Bergö nya vajerfärja sattes i trafik 1974 kom ett 1700-tals ankare upp med vajern och bärgades. Någon dag senare fastnade bordläggningsdelar av ett kravellbyggt skepp på vajern. Dessa delar återförpassades till havet.” Som ynglingar simmade och dök Lasse Molander (1926-2001) och Leif Åbonde (1927-2012) kring Rännilsgrynnan. Då fann de delar av ett gammalt skepp. Dessa delar förvaras idag i spannmålsmagasinet invid Bergö församlingshem bredvid kyrkan.
Tyvärr tror jag att berättelser och personliga minnen om förlisningar och vrak i vår närmiljö håller på att försvinna i glömskans hav. Så finns några konkreta minnen kvar på Bergö?
På kyrkogården finns ett relativt nytt monument över de drunknade svenska sjömännen från den svenska barken Magdalena, hemmahörande i Umeå. År 1879 var lotsåldermannen på Rönnskärs lotsstation, Johan Erik Söderholm (1856-1947), med i räddningen av de överlevande och skriver:
”Vi seglade dit, då hade 5 man kommit iland med en båt, de andra var 7 på den andra båten, de kom aldri till land, vi antog att båten kantrade långs sidan av fartyget, övre delen av riggen, hade gått överbord, och låg långs sidan. Där är det möjligt att båten kantrade och alla drunknade. Sedan på hösten flöt 6 iland i Rönnskärs skärgård, som vi alla förde till Bergö för att begravas där, den 7:de kom ned till Walsörarna, så att alla blev funna.”
Fyrmästarsonen Bertil Mattsson från Strömmingsbådans fyr studerade vid seminariet i Nykarleby i början av 1900-talet. Han skriver i en uppsats om Bergö kyrka och kyrkogård: ” I kyrkogårdens sydöstra hörn står sex gråa, allaredan förgätna kors. Gräset täcker dem redan till hälften. Man fäster sig särskilt vid dem, och frågar man av någon närvarande församlingsbo, vilka som där vila, får man till svar, att de äro förolyckade svenska sjömän. För omkring tjugo år sedan sent på hösten strandade deras fartyg ute vid Wargö Gaddarne. Det var mörkt och en svår nordanstorm rasade och slungade vågorna i oemotståndligt raseri mot klipporna. Skeppet slog sönder och sjönk omedelbart. De flesta av manskapet omkommo och hittades efteråt uppspolade på stränderna däromkring. Man lade dem sedan till ro i kistor av ohyvlade bräder. Här fingo de sin grav på okänd kust. De ilade likt vikingarna vid höstens och vinterns ankomst till sitt hemland, men Ägir kallade dem hem till sig, förrän hemstranden var nådd.”
Man kan väl nog kalla lotsåldermannen J.E. Söderholms brev för en ögonvittnesskildring. Han beskriver också fyra andra farofyllda räddningar som han deltagit i. En norsk bark, Sjerner, seglade 1882 i land sydväst på Storsanden:
”Vi gick 5 man i en lotsbåt och seglade till haveristen, men det ansågs, nästan omöjligt att komma till honom, emedan den stod i brott och bränningar, ej långt från stranden. I bränningarna stack stenar upp her och der, bråtten kokade som i en häxkittel, det såg rent otrevligt ut, men ingenting fick stå i vägen, vi måste rädda besättningen ingen tvekade, alla var nöjd, en i var åra, och en till rors, det blev som man säger, en kamp på liv och död.”
Men det lyckades. Efter en hel del dramatik räddades alla iland på Storsanden, där de tog in i ett fiskarhus. Deras skepp kunde inte räddas. ”Stormen låg i hela natten, på morgonen var allt som en enda skräphög”, skriver J.E. Söderholm.
Han var också med på räddningarna i november 1894, när Vasaångaren Tor strandade vid Nisskallan söderom Bergö Gaddarna, och i juli 1899, när både Nagubriggen Aid och den danska ångaren Christiansborg havererade samtidigt utanför Rönnskärs lotsstation. Han beskriver händelserna med must och märg. Befälhavaren på Christiansborg och en ung engelsk dam drunknade. En annan ögonvittnesskildring är från 1937, när Aallotar från Iniö styrdes in på grunt vatten vid Lillsanden för att inte gå i marvatten på Rönnskärsgloppet. Min morfar August Söderholm var då fyrvaktare på Lillsanden. Hans son Erik var också där. De väcktes vid midnatt av knallar som liknade gevärsskott, såg ett fartyg vid sydöstra udden, kastade på sig kläderna, tog ficklampor och sprang dit. Den hårda vinden ven i vanter och tåg. De hörde smällarna från de kvarvarande trasorna av seglen i fockmasten, där de stod mitt i sjöbruset och kulingen med stormbyar från sydväst. Tack vare lotsens lokalkännedom och den månljusa natten kunde de styra in mellan holmarna och besättningen räddades.
Vid Nisskallan finns stenen som än idag kallas Toras stein, just efter den havererade ångaren Tor. Vid Johannesgrunden i Rönnskärs skärgård blev skonerten Johannes ett vrak. A.R. Hedberg berättar ingående om bärgandet av lasten i boken ”Starke Prästen”, skriven av P.Nordmann 1919. Boken finns i nytryck och med illustrationer av vår lokale konstnär L-G Söderholm. På Stenskär i Rönnskärsarkipelagen finns en stor sten nere vid stranden som kallas Providence. Namnbrädet av den danska briggen Providenzia som förliste i oktober 1840 vid Storskär lär ha flutit iland just där. Jag tror att en del namnbräden av olika skepp fortfarande kan finnas kvar både på Bergö och i utskärgården. Åtminstone på min fars sommarställe i Norrstenarna heter utedasset Elna. Elna, en dansk skonert, rände 1919 i dimman upp på Svappelberget vid Rönnskärs lotsstation.
I närheten av Svappelberget finns också Kämpes grund. Det berättas att när lotsbåten kom för att rädda sjömännen från skutan som drev bland bränningar och undervattensrev, då sträckte kaptenen fram handen och sa: Kämpe heter jag och kämpa måste jag! Därav namnet, sägs det. På vinden i vårt hembygdsmuseum Klockargården finns också ett livbälte från s/s Westkusten, som förliste 22 oktober 1913 vid Holmbergsgrund. Över trettio personer omkom och endast en person överlevde den tragiska olyckan. Berättelsen om Westkustens hemska undergång finns återgiven i boken I storm och i stiltje, och beskrivs dessutom i ett reportage i Vasabladet den 28 december 2018. Ombord på ångaren fanns också boskap – ben av kor lär ha flutit iland vid Tummelsö och Hamnskär nära lotsstationen.
Nere vid stranden vid Båtklubbens lilla hus här på Bergö finns ett ankare. Ankaret är en gåva till Båtklubben och har bärgats från galeasen Sulo som med tegelstenslast grundstötte i oktober 1915 vid Jullkall utanför Rågskär. På klubbhusets yttervägg finns också en platta med utdrag ur sjöförklaringen och rapport från Bergö lotsplats Granöskatan.
Länge var kusten utanför Bergö ”mörk”. Här fanns inga fyrar, trots att vattnen vid Wargögaddarna och Rönnskärs nya segelled var riskfyllda. År 1885 stod äntligen Strömmingsbådans fyr på Norrkallan färdig och ljuset tändes 22 oktober samma år. Först år 1897 uppfördes fyra ledfyrar i Rönnskärsarkipelagen. Så småningom blev Rönnskärsleden helt fyrbelyst. Ändå hände haverier då och då.
Själv har jag sett bara ett enda, tack och lov. Det var mitt på dagen och det var vackert väder. Tyska Ilse Feldtman fick grundkänning vid Kallremmaren utanför Rönnskärs lotsstation efter att lotsen lämnat fartyget. De var tvungna att kasta däckslasten, en hel del trävirke, till sjöss för att komma loss. Därefter kunde hon fortsätta resan, vad jag minns. Vi var barn, min bror och jag, och vi tyckte att vi hörde smällen. Och naturligtvis blev Ilse Feldtman namnet på vår nästa båt i kärret där vi seglade med hemmagjorda träbåtar. I haveristflottan platsade hon, tyckte vi, tillsammans med Bornholm, Andrea Doria och Stockholm.
Artikelförfattaren Iris Sjöberg är pensionär, bosatt på Bergö och intresserad av släkt- och hembygdsforskning.