Skriv här det du söker efter!

Öatlas: En av de sista säljägarna

Öatlas: En av de sista säljägarna

BILDER: Boris Ersson

Pentti Kronqvist parkerar bilen utanför sjukhuset i Jakobstad. Det är en kall vinterdag med snöflingor i luften. När vi går mot sjukhusets entré säger Pentti:
– Armas Tolsa är en av de sista stora säljägarna.

Pentti borde veta. Han har åkt skidor 26 mil tvärs över Grönland. Han har bott bland inuiterna i Thule. Han har korsat det frusna havet mellan Grönland och Kanada i snöstorm. I Fäboda utanför Jakobstad har han med hjälp av vänner och finskt talkoarbete byggt upp Finlands enda arktiska museum – Nanoq. Att vandra bland byggnaderna och utställningarna på Nanoq är som att förflyttas till de kallaste platserna på jorden och möta de arktiska jägarna på Grönland, i Sibirien, och i Bottenviken. En av de jägare som Pentti presenterar i utställningen i Nanoq, är Armas Tolsa.

– Om du vill kan vi ta en tur hem till Armas och hans fru Olga, sa Pentti när han visade mig utställningen på Nanoq. Pentti hjälpte mig att tolka från finska till svenska när vi spelade in Armas berättelser. Under de senaste åren har jag fått många fina minnen av stunderna med Armas och Olga i Larsmo och ute i deras fiskarstuga i Öuran i havsbandet utanför Jakobstad.

När vi kommer in i sjukhusets entré stannar en sjuksyster till och hälsar.

– God kväll, säger Pentti. Vi är här för att hälsa på Armas Tolsa.

– Han ligger där borta, säger systern och nickar mot en av dörrarna i korridoren. Jag följer Pentti fram till dörren och vi går in. Två äldre män sover hopkrupna i varsin säng. I den tredje sängen vid fönstret ligger Armas Tolsa på rygg. När vi närmar oss vänder han huvudet mot oss och ler. Han kämpar för att resa sig upp men det är svårt. Pentti går runt sängen och stöttar honom med kudden bakom ryggen tills han sitter upp. Armas har lite svårt att tala men han förstår vad vi säger. Pentti lutar sig fram och frågar:

– Hur har du det?

– Nog är dom snälla här, säger Armas. Jag får mat och allt. Men det blir långsamt. Jag hade hellre velat få sluta ute på isen.

Efter en stund blir Armas blir torr i halsen och jag går och hämtar ett glas vatten. Han dricker några klunkar och torkar sig om munnen med höger hand. Den vänstra handen ligger stilla på täcket hela tiden. Hjärnblödningen har gjort att den vänstra kroppshalvan är förlamad.

När jag står vid sängen kommer minnesbilderna från mina möten med Armas under de senaste åren. 

 

Jag minns första gången jag följde med Armas Tolsa ut på fiske. Det var på vintern och han skulle vittja sina nät. Han lastade en spade och en plastlåda på en spark och åkte ut på isen. Framme vid näten hackade han hål och började vittja. När ett nät var klart småsprang han

till nästa. Allt gick lätt och snabbt och lugnt. Trots sin ålder småsprang Armas mellan hålen och jag blev svettig på ryggen av att hålla samma takt. Han hackade upp de igenfrusna hålen med isbillen och skottade undan snöslask och isbitar. Så drog han fram näten och gnolade belåtet medan abborrar, gäddor, mörtar och andra fiskar samlades i en hög. Det iskalla vattnet på händerna verkade inte bekomma honom det minsta.

Vi fick en fin dag på isen.

 

Jag hade seglat från Karleby hela dagen när jag lade till med Måsen vid bryggan vid fiskeläget i Öuran utanför Jakobstad. Armas kom ner och mötte. Han hade just varit ute och vittjat näten.

– Välkommen till Öuran, du kom lagom till kaffet, sa han och höll upp två stora braxar i vardera handen. Vi bar fisklådorna upp till boden. Armas täckte dem med en bit presenning och så gick vi vidare upp mot stugan. På vägen upp tog han en sväng in i växthuset och plockade några tomater. När vi kom in i stugan gick han till ett skåp och tog fram en flaska konjak och ställde den på bordet. 

– När du har seglat ända hit ska du ha en konjak. Det får alla som kommer och hälsar på mej här ute i Öuran. Sen ska vi röka fisk och ta upp potatis. Sen ska vi elda i bastun ute på bryggan. I kväll äter vi rökt sik och färsk potatis. Efter maten badar vi bastu. Du får sova i kökssoffan. I morgon bitti får du ro båten när jag tar upp näten. Passar det?

Ja, herregud. Varför skulle inte det passa? Jag blev kvar en hel vecka. 

Bilder av Boris Ersson
På bilderna: Olga, Pentti Kronqvist och Armas i köket i Larsmo. Armas på isen 2004. Publicerade i Skärgård 1/2006.

Armas var 89 år den här våren och jag hade sovit över hos honom och Olga i Larsmo. Klockan fem på morgonen gick jag upp för att pinka. När jag kom ut från toaletten satt Armas vid köksbordet med en kopp kaffe. Fönstret var öppet på glänt och ett gevär stod lutat mot köksbordet.

– Vad gör du? frågade jag.

– Till morgonkaffet brukar jag passa på att spana lite. Rätt som det är kan det dyka upp en hare eller en räv, sa Armas. Någon hund har jag inte längre. Jag har slutat med den riktiga jakten, säljakten. Älgjakt är ungefär som att skjuta kor på ängen jämfört med att jaga säl ute på isen. Kommer det en räv så knäpper jag den.

Armas hällde upp en kopp kaffe till mig och vi satt en lång stund vid köksbordet. Det kom ingen räv den här morgonen.

 

Armas berättade om sitt långa liv som fiskare, jägare och sjöman. Ända ner till Afrika kom han på sina resor som sjöman i den finska handelsflottan. Men den resa som gjorde honom berömd var då han drev över hela Bottenviken till Sverige på ett isflak.

 – Jag hade kommit ifrån jaktkamraterna ute på sälisen. Det blåste upp och isen började brytas sönder. Jag satt på ett flak som drev västerut. Det var bara att hoppas att det skulle hålla. Jag visste ju att jag inte skulle överleva länge i det kalla vattnet. Efter några dygn var jag ganska hungrig. En sjöfågel landade på isflaket. Jag sköt den och åt den rå. Det blev dimma i ett par dygn. Jag satt där på mitt isflak och hörde signalerna från fyrarna vid den svenska kusten. Så

småningom lättade dimman och jag blev hittad av en lastbåt utanför Bjuröklubb och förd till Luleå. Där blev det ett väldigt liv med tidningsartiklar och radioprogram. Jag blev undersökt av läkare på sjukhuset i Luleå. Jag hade gått ner några kilo men annars var det inget fel på mig. När mina två pojkar fick höra på nyheterna i radion hemma i Finland att jag hade drivit i land i Sverige, då körde dom över och hämtade mig med vår hembyggda hydrokopter, och så fortsatte vi säljakten. Vi fick 80 sälar på den resan.

 

Armas växte upp på ön Lavansaari i Finska viken nära St Petersburg. Under kriget tvingades familjen lämna hemön och Armas kom så småningom att bosätta sig i Larsmo i Österbotten. Där blev han känd som en skicklig fiskare och säljägare. Men minnena från ungdomen på

Lavansaari kom tillbaka ofta i våra samtal. En gång när vi var ute i Öuran plockade Armas fram en stor järnkrok från ett förråd och höll upp den. 

– När jag var ung på Lavansaari brukade vi fånga säl utan skjutvapen. Det var dyrt med både gevär och ammunition. Vi hade hundar som var tränade att hitta sälkutar på isen. När vi hade fångat en sälkut satte vi fast en sån här krok med tre hullingar i nacken på kuten. Från kroken löpte en lina. Vi släppte ner kuten i vaken. Det gjorde väl ont med kroken förstås så kuten skrek. När sälhonan kom för att hämta sin kut simmade hon alldeles intill den och strök sig mot kuten för att få den lugn. Då ryckte vi till så att de andra krokarna fastnade i skinnet på sälhonan och så drog vi in repet och stötte till med harpunen.

– Var det inte en väldigt grym jakt? frågade jag.

– Jo, svarade Armas. Men all jakt går ju ut på att döda. På vintern sökte vi reda på sälarnas andningshål i isen. Vi täppte igen de flesta hålen och lämnade några öppna. Så stod vi på vakt med harpunen beredd. Det gällde att stå absolut stilla, ofta i många timmar. Minsta rörelse eller skrapande i isen så kom sälarna inte dit. När sälen stack upp nosen gällde det att vara snabb, och så började en kamp på liv och död. Det kunde bli blodiga slagsmål med sälarna. Gråsälen är stor och stark och har vassa tänder, som en stor hund. En gång hade jag skadeskjutit en säl i huvudet. Sälen började krypa mot vaken och höll på att komma undan så jag rusade fram och grep tag i labbarna på den. Sälen slet och drog och jag kände att jag inte skulle orka hålla fast den längre. Jag lade mig på magen och bet tag i ena örat på den. Då vrålade den till och stötte huvudet rakt i ansiktet på mig så att flera av mina tänder lossnade. Det forsade blod ur munnen och jag tappade taget. Den sälen miste jag…

Armas skrattade åt minnet. På väg ut till Öuran samma morgon hade vi passerat ett svanpar med ungar. Armas pekade på en av stenarna i vassen.

– När jag kom med båten här för ett par veckor sedan såg jag en säl på den där stenen. Jag tänkte att nu tar jag båtshaken och försöker slå ihjäl den. Den var bara 3-4 meter ifrån båten. Men jag lät sälen vara. Det var synd att jag inte hade bössan i båten. En gång när jag höll på och reparerade nät vid bryggan fick jag syn på en säl som låg och solade sig på en hälla alldeles utanför båthuset. Jag rusade upp till stugan och hämtade hagelbössan och lyckades knäppa den. Ibland bjuder dom sej. Andra gånger får man slita hårt ute på isen i veckor utan att få syn på en säl. Det viktiga är att man alltid är beredd.

Efter en halvtimme märker vi att Armas är trött så vi säger adjö. Armas sträcker ut sin högra hand och jag tar handen i min. Han kramar hårt och ser mig länge i ögonen. Så släpper han greppet. Pentti och jag säger adjö och vi går mot dörren. När jag ska till att stänga dörren kastar jag en blick tillbaka in i rummet. De båda andra männen sover hopkrupna i sina sängar, och Armas ligger på rygg med slutna ögon. Som ute på ett isflak i Bottenviken, tänker jag. Där ligger en av de sista stora jägarna, en av de sista i en tusenårig kustkultur.

 

ARTIKELFÖRFATTAREN Boris Ersson är filmare, fotograf, författare, radioproducent och seglare. Han är aktuell med boken ”Äventyr med Måsen – möten med människor och skärgårdsliv i Bottenviken och Kvarken” (288 sidor) som kom ut på Nautiska Förlaget senaste höst och den första upplagan (7500 ex) såldes slut på en gång. Boken som valdes till Föreningen Nordens årsbok 2006 är ett synnerligen värdefullt dokument över en kustkultur i ett område som är relativt okänt för majoriteten av befolkningen både i Sverige och i Finland. Sonderingar är på gång för att hitta ett förlag i Finland kan ge ut boken på finska; en stor del av boken handlar om strandhugg i den finska skärgården mellan Torneå och Karleby.

Ersson har också hållit många fotoutställningar med detta material i både Sverige och Finland.

 

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2006.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!

Tillbaka till Öatlas.