Under ett hållbarhetsseminarium vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm i höstas höll Silvia Hostettler (École Polytechnique Fédérale de Lausanne) ett anförande kring de kompetenser som redan nu behövs och som i allra högsta grad framöver kommer att behövas i arbetslivet, bl.a. för att FNs hållbara utvecklingsmål ska kunna nås. Förutom substansrelaterade och disciplinspecifika kunskaper betonade Hostettler förmågan att tänka kritiskt och utanför lådan samt att arbeta långsiktigt, utanför sin egen bekvämlighetszon, med komplexa helheter, med personer som företräder andra tankesätt än de egna och i multidisciplinära  och -kulturella team och sammanhang. Enligt Hostettler borde högskolor i mycket högre grad än nu fokusera på att bygga dylika övergripande kompetenser, vilket betyder att såväl det stoff vi idag lär ut som de inlärningsmetoder vi använder oss av behöver ses över.

På 1970-talet utvecklade den amerikanska sociologen Jack Mezirow den pedagogiska teorin om transformativt lärande. Grovt förenklat (av en skribent som dessutom varken är sociolog eller pedagog) går teorin ut på att bredda inlärarens referensramar genom kritiska diskussioner, interaktion med andra, kritisk granskning av egna (och andras) ståndpunkter och därmed ett breddande av inlärarens horisonter. Föreläsare som anammat tillvägagångssättet konstaterar att såväl inläraren som föreläsaren i processen ofta förs ut på outforskad mark och djupa vatten. Föreläsaren får acceptera att hen inte längre har full kontroll eller utgör den auktoritet hen skulle vilja vara. I samma andetag medger dock dessa föreläsare att dylika metoder är så mycket mer givande för såväl inlärare som föreläsare och att inget är mer berikande än att se en student växa som person och få ett bredare perspektiv. De anser alltså att transformativt lärande är den enda vägen framåt, det enda sättet att förbereda studenterna för världen därute och de outforskade vatten där framtidens professionella måste segla.

Catharina Groop
vicedirektör