Efter månader av specialarrangemang håller nu de coronarelaterade restriktionerna på att luckras upp. Samtidigt hänger det mörka coronamolnet kvar över världen och ”fara över”-signalen låter vänta på sig. De facto kämpar myndigheter världen över fortfarande för att få tillgång till skyddsutrustning och medicinska förnödenheter, företag tävlar med näbbar och klor om lukrativa kontrakt och forskningsteam arbetar dygnet runt för att vara först med att ta fram de vaccin eller mediciner som världen väntar på.
Mitt i denna febrila aktivitet sker mycket som varken den vanliga medborgaren eller myndigheterna förnimmer. Turbulens och brådska skapar nämligen utrymme och grogrund för oegentligheter och kriminella aktiviteter av olika slag. Ett område inom vilket dylika aktiviteter fått stadigt fotfäste är den coronarelaterade offentliga upphandlingen, d.v.s. statens och myndigheters inköp av varor, tjänster och arbete.
Varför är den offentliga upphandlingen så sårbar för korruption och oegentligheter, speciellt i ett krisläge? En faktor som spelar in är det blotta värdet på den offentliga upphandlingen. Enligt OECD uppgår den offentliga upphandlingen i EU under normala omständigheter till i medeltal 12% av BNP. Det säger sig självt att volymen under coronapandemin stigit exponentiellt och att många gärna vill ha en bit av denna saftiga kaka. En ytterligare faktor är man i kristid ofta anser sig ha rättighet att kringgå lagstiftning och anvisningar under upphandlingsprocessens olika faser. I den brådska och det kaos som nu råder planeras följaktligen upphandlingarna ofta dåligt, externa aktörer har möjlighet att påverka ramarna och utgångspunkterna, de tekniska specifikationerna haltar, man agerar på basis av ett anbud snarare än fler, anbudsgivarnas bakgrund och expertis kollas inte, intressekonflikter går obemärkta, förfaranden dokumenteras inte och transparensen är obefintlig.
Exemplen på misslyckad coronarelaterad offentlig upphandling är tyvärr redan många. Detta är mer än beklagligt eftersom ”ren” upphandling både sparar pengar och – kanske ännu viktigare i detta nu – räddar liv. Vad kan man då göra för att försäkra att offentliga upphandlingar också i detta krisläge sköts snabbt, transparent och effektivt? I länder med robusta upphandlingssystem och fungerande myndighetsövervakning finns ramar som åtminstone i viss mån garanterar att lagstiftningen följs och att öppenhet och ansvarsutkrävande främjas. I många länder försöker också medborgarna och media hålla ett öga på processerna. Faktum är ändå att grunderna för fungerande och öppen upphandling läggs i ”fredstid”. Då dammet lagt sig kommer alltså många länder att tvingas tillbaka till ritbordet för att se över sina upphandlingsförfaranden. Vilka kryphål och svagheter upptäcktes under krisperioden? Och hur ser man till att bästa broder-arrangemang, nepotism och leveranser av undermåliga ansiktsmasker inte karaktäriserar också nästa kris?
Catharina Groop
Vice-direktör för CLL