Centret för livslångt lärande firar tio år med snart 40 år av fortbildningsverksamhet i bagaget.
Rundradion hade riggat upp sin utrustning – det var en enorm teknik som krävdes. Vid kemisk-tekniska fakulteten, KTF, skulle det hållas distansundervisning. Undervisningen sändes via satellit till de baltiska länderna. Primus motor bakom detta var Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi och Baltic University Programme.
– Det var en syn med all den där tekniken, ett enormt projekt. Fortbildningscentralen var pionjärer på många plan, här inom distansundervisning.
Det säger Margita Vainio, som var direktör för Fortbildningscentralen fram till år 2002. Verksamheten inleddes i augusti 1981 under namnet Kurscentralen, därefter blev det Fortbildningscentralen och sedan tio år tillbaka, hösten 2009, går verksamheten under namnet Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi och Yrkeshögskolan Novia.
– När jag började var jag ensam men snart blev vi fler. Vi for omkring på möten med ämnena och institutionerna vid akademin för att skapa kurser. Skulle inte prästerna behöva fortbildning? Kanske ingenjörerna har behov av nånting? Eller lärarna? Så där höll vi på. Det var kämpigt men belönande, säger Vainio.
Genast från början utgick man från det behov som vuxna hade av Åbo Akademi. För många blev öppna universitetskurserna den andra chansen, i synnerhet kvinnor som aldrig haft möjlighet att studera hittade till kurserna. Den andra sidan var fortbildningskurserna som riktade sig till vissa grupper på arbetsmarknaden. Till exempel ordnades kurser för statens tjänstemän i offentlig rätt på svenska, de var de första i sitt slag, och man ordnade utbildning på svenska i familjeterapi och individuell terapi.
– Verksamheten växte snabbt. Efteråt när man tänker på det är det aningen svindlande. Vi var så unga och allt var så nytt. Vi gjorde bara, utan att alltid veta hur det skulle göras men vi var inte rädda för att prova, vi räknade med att lyckas. Snabbt blev vi också bra på att ansöka om finansiering. Allt vi gjorde var med externa medel och vi hade inga alternativ än att söka samarbetsparter ute i samhället.
Bland annat samarbetade man med en rad utbildningsorganisationer, allt från öppna universitet till folkhögskolor, arbetar- och medborgaruniversitet, samt sommaruniversitet.
– Det var ett fint nätverk i Svenskfinland, där Åbo Akademi ingick.
Kontakten till samhället viktig
Kontakten till samhället betonar Vainio om och om igen. Fortbildningscentralen stod med ett ben inom akademin, det andra utanför. En intressant marginalposition. Hela tiden gällde det att ha tummen på pulsen: Vad är det som efterfrågas? Vad behövs?
– Det är en förutsättning för att en sådan här verksamhet ska överleva. Men egentligen gäller det ju alla organisationer, att hela tiden analysera: Vad är idén med vår verksamhet? Vad är det som gör oss intressanta för utomstående?
Alltid var det inte populärt. Snarare ansågs det inom universitetsvärlden lite fult att beblanda sig med samhället och att få pengar utifrån.
– Det hände ibland att jag kom tårögd från möten. En gång sa man rakt ut till mig att akademisk kunskap ska hållas inom akademins väggar. Det här var ännu på 90-talet! Men jag lärde mig snabbt att det inte är någon idé att slå pannan blodig med dem som är motvilliga, istället satsade jag på dem som verkligen var intresserade att samarbeta. Och ofta visade det sig att många av akademins lärare som vi engagerade, tyckte det var både intressant och lärande att undervisa vuxna med erfarenhet av arbetslivet. Sedan när den nya universitetslagen kom stod där ju att universiteten ska ha en roll i samhället, och småningom har inställningen ändrats, nu inser man att den akademiska kunskapen ska spridas.
Vainio tillägger att Fortbildningscentralen i många saker har varit föregångare, och ganska mycket som man startade har akademin sedan tagit över, till exempel kvinnovetenskap som det då hette och hälsokunskap inom lärarutbildningen.
– Det var sådant som akademin inte hade resurser för, som vi till en början ordnade så att ÅA:s egna studenter och vuxenstuderande kunde delta gemensamt i undervisningen.
Under ”laman” i början av 1990-talet var Fortbildningscentralens kurser särskilt eftertraktade. Det fanns en stor efterfrågan på arbetskraftspolitiska kurser. Den ekonomiska nedgången drabbade alla samhällsskikt, också många på chefsnivå blev utan arbete eller behövde vidareutbildning. Särskilt IT-kurser behövdes och ordnades.
– När vi gick med i EU blev möjligheterna ännu fler. I början fanns det ingen nationell byråkrati, utan man kommunicerade direkt med EU-tjänstemännen. Vi satt mitt i nätterna och skrev ansökningar och verksamheten växte i snabb takt.
Då fick man finansiering för ett par riktigt stora EU-projekt och Fortbildningscentralen blev den nationella basen för Baltic University Network. Det var också då som den satellitsända undervisningen till Baltikum ordnades.
– Just nu talas det igen mycket om livslångt lärande, digitalisering, flexibla undervisningsformer, och så vidare. Jag har lyssnat på det här och skrattat lite för mig själv och tänkt håhåh, det här gjorde vi redan på 90-talet, skrattar Vainio.
Men hon tillägger att det gäller att ta vara på chansen.
– Nu när livslångt lärande är på allas läppar och politikerna lovar att det finns pengar för det, finns ju alla chanser att sticka ut. Håll kontakt med samhället, hitta de bärande idéerna och kör hårt!
Egen fortbildningscentral i Vasa
År 1993 grundades Fortbildningscentralen vid Österbottens högskola, i folkmun FC i Vasa, som en självständig enhet. Också fortbildningscentralen i Vasa utvecklades snabbt. De första åren ökade budget och personalstyrka med 15–20 procent per år och till exempel Öppna universitetets kurser i pedagogik blev snabbt mycket populära.
I början låg fokus i hög grad på lärarfortbildning men småningom ökade andelen samhällsvetenskaplig fortbildning. Direktör för FC i Vasa var Christer Rosengren, som tidigare hade ansvarat för den samhällsvetenskapliga utbildningen som var utlokaliserad till Vasa – det som senare kom att bli Samhälls- och vårdvetenskapliga fakulteten.
I maj 2008 när Rosengrens pensioneringsintervju ingår i tidningen Meddelanden från Åbo Akademi, talar han om universitetens tredje uppgift. Han anser att Åbo Akademi överlag borde satsa mer på ökad interaktion med samhället, och att Fortbildningscentralen där har en viktig förmedlande roll som en aktiv länk mellan Åbo Akademi och samhället i övrigt.
– FC i Vasa kunde förbättra samhällsservicen och universitetets regionala-lokala kopplingar till hela Österbotten och den lokala miljön, säger Rosengren i ett citat.
Han medger också att han skjutit fram sin pensionering med ett år, till stor del på grund av den då pågående omstruktureringen av fortbildningen. Man planerade att slå ihop fortbildningarna vid Åbo Akademi, Yrkeshögskolan Novia och Hangö sommaruniversitet till ett center för livslångt lärande. Rosengren ville vara kvar och bevaka Vasas intressen. Han såg tydliga synergieffekter och ett mervärde för alla aktörer och parter i att projektet skulle lyckas.
Centret för livslångt lärande firar tio år i år
Centret för livslångt lärande (CLL) grundades i augusti 2009. Det var Fortbildningscentralerna i Åbo och Vasa, samt fortbildningsverksamheten vid Yrkeshögskolan Novia som bildade CLL.
Hangö sommaruniversitet ingår i alliansen med ett särskilt avtal. Yrkeshögskolan Arcada, med vilken man inledningsvis förde försiktiga diskussioner, gick inte med.
Torbjörn Sandén var inledningsvis vicedirektör för CLL, i maj 2011 tillträdde han som direktör för hela Centret för livslångt lärande.
– Det var Roger Broo, dåvarande förvaltningsdirektör vid Åbo Akademi som initierade grundandet av CLL. Han såg en risk att vi i Svenskfinland byggde upp konkurrerande fortbildningsverksamheter. Istället ville han hitta synergier mellan utbildningarna och undvika överlappningar, säger Sandén.
I CLL:s tidning Lärlust, sa Sandén i december 2009: ”Pratet om win-win behöver i handling konkretiseras och bevisas”.
Har man lyckats?
– Visst har det varit utmanande. Enheterna i Åbo och Vasa, som tidigare haft samma huvudman har ganska lätt hittat gemensamma rutiner och synergier. Initialt avancerade också samarbetet med Novia riktigt bra men sedan drabbades Yrkeshögskolan Novia av tuffa sparåtgärder, och fortbildningsverksamheten led, säger Sandén.
Dessutom har Novia genomgått flera större strukturella förändringar som bidrog till att sätta stopp för den gemensamma utveckling som var på god väg de fyra–fem första åren.
– Just nu befinner vi oss lite i ett sökande skede, där vi försöker rekonstruera verksamheten vad gäller Novia-enheten. Men jag hoppas och tror att CLL fortsätter att utvecklas och hittar former för hur vi på ett konstruktivt sätt kan samarbeta med Novia-enheten. Jag tror absolut att det kan lyckas, vi hör ju till samma koncern. Som helhet mår CLL bra och jag tror att vi också kan växa, till exempel har vi en hel del att bidra med inom utbildningsexport.
Sandén ger Roger Broo rätt, CLL-konstruktionen behövdes.
– Definitivt hade han rätt. Marknaden är för liten för att vi ska kunna konkurrera om samma pengar och kunder. Dessutom var ju Broo väldigt förutseende med namnet. Jag minns att vi var lite kritiska till namnet Centret för livslångt lärande, men nu tio år senare, är det livslånga eller kontinuerliga lärandet på allas läppar.
Konstruktionen CLL firar tio år i år. Även om fortbildningsverksamheten särskilt vid Åbo Akademi är mycket äldre än så, tycker Sandén att decenniet är värt att uppmärksamma.
– CLL har överlevt tuffa förändringar och har också vuxit i och med att Centret för språk och kommunikation vid Åbo Akademi blev en del av oss 2015. Totalt sett står vi på en stabil grund och har alla förutsättningar för att se positivt på framtiden. Det är värt att fira.
Mia Henriksson