10.9.2024
Förkortningar – effektivt för skribenten men krångligt för läsaren? Förkortningar är oftast inte att rekommendera men om man använder dem så finns det förstås regler för hur.
Vill du istället lyssna på Språktipset?
Vi gör Språktipset också i diskussionsform! På ungefär tjugo minuter kan du lära dig mer om förkortningar. Översättaren Niklas Ollila och kommunikatören Mia Henriksson vid CLL diskuterar.
Effektivitet är givetvis dagens melodi, och i texter innebär det ofta att skribenter använder förkortningar. Det kan vara fråga om etablerade förkortningar, som används rätt mycket – såsom t.ex., bl.a., ev. och också måttenheter cm, men det kan också handla om förkortningar som uppstår mer eller mindre i stunden, såsom exempelvis avd. för avdelning.
Ur ett klarspråksperspektiv är en mycket användbar tumregel att man helt enkelt undviker framför allt ovanligare förkortningar i alla typer av texter, för då blir det lättare för läsaren att ta till sig innehållet i dem. Till exempel lyder första meningen i kapitlet om förkortningar i Svenska skrivregler: ”Förkortningar bör inte användas i onödan.” Förstås är det inte ändamålsenligt att helt och hållet förbjuda alla förkortningar. Det finns också olika typer av förkortningar och specifika rättskrivningsregler för de ska skrivas. Därför tar vi i Språktipset oss an detta spännande område inom språkvården.
CLL, ÅA, EU, Nato, hiv – initialförkortningar
Initialförkortningar består av begynnelsebokstäverna i orden som ingår i förkortningen. Några sådana exempel är ÅA för Åbo Akademi, CLL för Centret för livslångt lärande och EU för Europeiska unionen.
Initialförkortningar läses ofta ut bokstav för bokstav, och det signalerar man också genom att de ska skrivas med versaler (jfr UKM för Undervisnings- och kulturministeriet). Det här gäller framför allt för sådana förkortningar som står för namn. Senare kan initialförkortningar emellertid bli så etablerade i språkbruket att de skrivs med enbart gemener, såsom pdf, adhd, sms och vd. I vetenskapliga texter – och mycket gärna även i andra typer av texter – är det bra att skriva ut hela namnet första gången förkortningen nämns (ofta inom parentes), så att det inte är oklart för läsaren vad förkortningen står för. Något som också är bra att komma ihåg när det gäller initialförkortningar är att eventuella böjningsändelser läggs till i orden med hjälp av kolon, som i ÅA:s eller CLL:s och i vd:ar, cd:ar.
En del initialförkortningar läses ut som om de vore helt vanliga ord, alltså inte bokstav för bokstav som i exemplen ovan. Då är det fråga om etablerade förkortningar, och några av dem är så vanliga i sin förkortade form att man kanske inte ens kommer ihåg att de i själva verket är förkortningar. Sådana ord är till exempel aids (acquired immune deficiency syndrome), hiv (humant immunbristvirus), laser (light amplification by stimulated emission of radiation), prao och radar (radio detecting and raging). När en sådan här initialförkortning är ett namn ska endast första bokstaven vara stor, såsom i Nato, Unesco och Fifa. På det här stället är det också bra att påminna sig om att endast första bokstaven i namn enligt svenska skrivregler ska vara stor.
Vid Centret för livslångt lärande (CLL) jobbar vi ofta med olika projekt, och projekt kan ibland ha rätt fantasifulla namn som består dels av förkortningar, dels av hela ord, men även sådana namn ska följa rättskrivningsreglerna, och därför skrivs till exempel projektnamnet Flexma (Flexibel matematik) endast med stor begynnelsebokstav (och inte till exempel *FlexMa).
Samma princip ska också följas när namn på varumärken förekommer i en text, och därför skriver man bland annat Iphone, trots att ett visst företag väljer att använda en annan stavning i sin marknadsföring. Man ska inte heller låta sig vilseledas av exempelvis logotyper eller andra motsvarande grafiska element. De ska betraktas som bilder, och i dem är det därför självfallet tillåtet att ta vilka friheter som helst.
Man kan eventuellt uppleva den här typen av regler som onödigt stränga, men tack vare dem vet läsaren till exempel hur man ska läsa ut en förkortning av namnkaraktär, dvs. bokstav för bokstav eller som om den vore ett vanligt ord.
Avbrytningar och sammandragningar
Utöver initialförkortningar finns såklart också andra typer av förkortningar – både avbrytningar och sammandragning. Avbrytningar är helt enkelt förkortningar som består av första bokstaven i ett ord (eller ordgrupp) ”och utöver det så många bokstäver som tydligheten kräver innan slutet på ordet kapas”, som det står i Svenska skrivregler. Vanliga exempel på sådana förkortningar är t.ex., bl.a., åtm. och osv. Sammandragningar är i sin tur förkortningar, där man har kvar första och sista bokstaven och eventuellt några övriga bokstäver i mitten av ordet, såsom i ca (cirka), jfr (jämför) och tfn (telefon).
En viktig skillnad mellan avbrytningar och sammandragningar är att avbrytningar förkortas med punkt, medan sammandragningar inte ska ha någon punkt. I Svenska skrivregler står det visserligen att även ett punktlöst system existerar för vanliga avbrytningar, såsom i tom (till och med) t ex (till exempel), men samtidigt konstateras det att ett sådant skrivsätt inte rekommenderas, eftersom läsaren då eventuellt inte alls uppfattar förkortningarna som förkortningar. Risken är speciellt påtaglig när förkortningen motsvarar ett ord i språket, såsom tom (istället för t.o.m.). Bortsett från förkortningarna dvs. och osv. ska man sätta ut punkt efter varje förkortat ord (och dessutom är det också helt tillåtet att skriva d.v.s. och o.s.v.).
THL och andra förkortningar på andra språk än svenska
Här i Finland är det inte alls ovanligt att en finsk förkortning börjar användas även på svenska på grund av finskans dominerande ställning i samhället. Sådana diskussioner har också, som i fallet NTM-central (*ELY-central), ibland diskuterats på högsta ort, då riksdagens justitieombudsman tagit ställning mot användningen av finska förkortningar i svenska texter.
Generellt sett kan man utgå från principen som tas upp i Svenska skrivregler: ”Utländska förkortningar kan vara särskilt svåra att uttyda. Om det finns en motsvarande svensk förkortning, bör den användas i stället.” Ordet utländska kan här tolkas som ”på annat språk än svenska”. I finlandssvenska texter går det antagligen inte att helt och hållet undvika finska förkortningar av namnkaraktär som i exemplet ovan, hur mycket justitieombudsmannen än ryter till om dem. Därför får vi väl bara vänja oss vid namn som TE-central eller HUS (tidigare HNS, Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt). En ypperlig lösning, om man vill undvika situationer där den etablerade förkortningen inte alls motsvarar det utskrivna namnet, som i Institutet för hälsa och välfärd (THL), är att helt enkelt strunta i förkortningen och ta till andra strategier (t.ex. Institutet för hälsa och välfärd och senare i texten institutet).
Och då har vi kommit tillbaka till den inledande principen: ”Förkortningar bör inte användas i onödan.”
Källor:
Institutet för de inhemska språken, sprakinstitutet.fi
Mediespråk, mediesprak.fi
Tidskriften Språkbruk, sprakbruk.fi
Svenska Akademiens ordböcker, svenska.se
Svenska skrivregler, e-bok i ÅAB:s databas
Språktipset produceras vid Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi och publiceras också i nyhetsbrevet CLLsius.