Skriv här det du söker efter!

Landhöjningen – eller historien om vattnet som försvann

Vy över Skräddargrund, fotograferad år 1909 från fiskstranden i Vasa. ⓒ Museiverket, M. L. Carstens bildsamling.

Under århundraden trodde man att vattnet på något märkligt vis minskade i Östersjön – och ingenstans så snabbt som i Kvarkens skärgård. För folket här har denna vattuminskning i generation efter generation inneburit en kapplöpning i snigelfart med den undflyende strandlinjen.

En småbåtshamn med en båt förtöjd i förgrunden.
Vy över Skräddargrund i Vasa, samma vy som på bilden ovan, fotad 2011 av Mikael Högfors.

 

Redan de österbottniska järnåldersmänniskorna måste ha märkt att havet sänkte sig. I de mycket långgrunda vikarna längs det som idag är Malax ådal, kunde strandlinjen röra sig utåt med 50 meter på 10 år i ett skede av vår förhistoria, kanske mer. Ändå var det främst stränderna som fick de första bosättarna att slå sig ned vid kusten. De vidsträckta och frodiga strandängarna gav både bete och vinterfoder åt boskapen, som i sin tur gav gödsel till åkrarna. Klart att det samtidigt var besvärligt att de fiskrika vikarna och fladorna redan under några korta mansåldrar grundades upp och torkade ut, och att de klippor sälen valde att ligga på med tiden fanns allt längre bort. Men att ängarna dessutom försumpades var droppen – det tvingade folket i de mellersta delarna av Österbotten att flytta längre ut mot kusten, gång på gång.

På 1200-talet, eller senast i början av 1300-talet, när de första byarna grundades i det som idag är Kvarkens skärgård, var det fortsättningsvis stränderna, fisket och sälfångsten som lockade. De medeltida nybyggarna kunde välja och vraka bland skyddade vikar och sund att slå sig ned vid, nära grönskande strandängar och flador som kokade av fisk om vårarna. Det måste ha tett sig som paradiset för de kristna migranterna.

Problemet var bara att nybyggarna snart märkte att vattnet blev allt grundare. Sonen kunde inte längre lägga ut sina fiskebragder där fadern fiskat och en vacker dag vadade fåren iland från det som hittills varit en helt avskild ö. Men nu varken kunde eller ville man flytta stugorna längre ut mot vattnet. Boningshusen låg invid åkrarna, som brukades tillsammans med de andra hemmanen i byn. Istället fick man efter bara ett par generationer hitta en ny, djupare hamn för båten längre bort från byn – och igen efter ytterligare ett par generationer. För de små, steniga åkerlapparna mellan moränryggarna gav aldrig tillräckligt med säd för att föda skärgårdsborna. Det var ur havet man fick sin huvudsakliga bärgning. Så när strömmingen lekte på nya undervattensgrund allt längre ut i havet, var det bara att bygga nya säsongsfiskelägen på stenskären i yttre havsbandet. Besvärligt, men vad kunde man?

 

Desto farligare var det att stenar och grund verkade växa upp ur havets botten vartefter som vattnet sjönk undan. Visst försökte de österbottniska städernas borgare låta remma farleder och bygga kummel, vippbåkar och senare fyrar, rita sjökort och tillhandahålla lotsar med stor lokalkännedom. Ändå verkade de förrädiska vattnen bland annat runt Rönnskären, Valsörarna och Mickelsörarna vilja skörda lika många liv som de födde med sin rikedom, förädlad till tunnor med saltfisk och sältran. Nordliga stormar med lågvatten, magnetiska avvikelser och starka strömmar gjorde sitt till för att ge området öknamnet Vrakskärgården.

Vissa grynnor och skär bär än idag namn efter de skepp och lastfartyg som gått på grund vid dem. Exempelvis barken Prinsessan Lovisa, lastad med plankor från Uleåborg och på väg till Grimsby, förliste i en orkanlik oktoberstorm år 1879. Kapten Lind trodde sig nämligen se bränningarna av grundet Snipan i snötjockan och girade undan, men plötsligt befann sig barken mitt bland bränningar åt alla håll. Bottnen slets upp av taggiga stenar och livbåtarna slets bort av rytande vågor. När dagen äntligen grydde och räddningen kom, visade det sig att man gått på ett namnlöst grund öster om Valsörarna – 10 nautiska mil från Snipan. Idag kallas det grundet ”Prinsesson” i folkmun.

Andra grund har fått namn efter olyckor ingen längre minns, som skäret Skutvrak väster om Björkö. En titt på kartan berättar också att skärgårdsbor med otur troligen fått ge namn åt en del stenar och grynnor. Lyssnar du riktigt noga i vinden så kanske du kan höra svordomar och bannor, uttalade av medeltidens fiskebönder och stormaktstidens kaptener, ekandes genom tiderna. (Men mer troligt är det nog att det är dagens fritidsbåtförare du hör, som fått propellern förstörd mot en sten.) Har man en gång sett Kvarkens skärgård med egna ögon, så förstår man nog varför det finns flera Fänisstenen (= Fans sten) härikring.

En gammal svartvit bild där tre män i kostym och keps sitter på en hög sten.
I mer än ett sekel har geologer fascinerats av Kvarkens skärgård. Det här fotografiet är taget ca 1916-1920 av Arnold Schalin, som var kyrkoherde på Bergö och en ivrig fotograf. Enligt Schalins memoarer gästades prästfamiljen vid den här tiden av statsgeolog Dr. H. Berghell, som önskade sig ut till Rönnskärsarkipelagen för att studera berggrund och stenar. Fotografen själv står till vänster, medan hans far Zacharias Schalin sitter på stenen och nedanför till höger står statsgeologen. Fotografiet är förmedlat av Iris Sjöberg på Bergö, som kan bekräfta att det är taget på Fäliskär. Foto: Arnold Schalin

 

Men vart försvann då vattnet? Förr tolkades det hela så att det var havsvattennivån som sjönk. På 1600- och 1700-talen försökte den spirande vetenskapen förklara detta märkliga fenomen längs Östersjöns kuster, som gjorde att man kunde hitta fartygsrester och snäckfossil långt upp på land. Carl von Linné skyllde på sargassotångens uppgrundande effekt och undrade om inte Paradiset en gång hade varit en ö. Anders Celsius räknade genom astronomiska formler visserligen ut takten för den sjunkande havsvattennivån till en meter på hundra år, men trodde att det fanns ett hål i Östersjöns botten där vattnet rann ut. Biskopen i Åbo, Johan Browallius, hade däremot en annan teori. 1755 gav han ut Betänkande om vattuminskningen, hvaruti denna läran efter den heliga skrift, naturens lagar och förfarenheten pröfvas. Samt oriktig befinnes. Med detta verk ville han få slut på de anstötliga hypoteserna genom att konstatera att alltihopa helt enkelt berodde på att syndaflodens vatten fortfarande höll på att dra sig tillbaka!

Nåväl, vetenskapen kom att bygga allt mer på empiriska undersökningar och man behövde hursomhelst kontrollera hur stor denna vattuminskning faktiskt var. För sjöfartens skull om inte annat. Någon bättre mätmetod fanns inte på den tiden än att skicka ut lantmätare för att hugga in märken för medelvattenståndet i stora jordfasta stenar och klippor längs Östersjöns kuster – och sedan vänta. I Wargö (nuvarande Bergö i Malax) berättade bonden och säljägaren Simon Mattsson cirka år 1758 för lantmätaren Erik Klingius att han år 1697 sköt en säl, som låg på en viss sten på en bergknall i Rönnskärsarkipelagen och att stenens nedre kant då var i vattenbrynet. Klingius knackade då in vattenmärket 1697 samtidigt som han gjorde sitt eget märke en bit bort med årtalet 1758. Mattssons märke är därmed det äldsta vi känner till från Kvarkens skärgård.

En trekantig sten med inristningen WattenMärk. År 1697.
Simon Mattssons vattenmärke från 1697, inristat år 1755 av lantmätare Klingius – det äldsta vi känner till från Kvarkens skärgård. Foto: Per-Erik Berglund

Under 1700- och 1800-talen kunde man läsa av vattennivåskillnaderna och upptäckte då att vattnet sjunkit olika mycket vid olika delar av Östersjöns kuster. Eftersom vatten alltid jämnar ut sig till en platt yta, och Östersjön därför i princip måste vara lika hög överallt (frånsett hög- och lågvatten), så kunde inte vattenminskningsteorin stämma. Därför kunde man konstatera, att det ju istället måste vara landet som steg olika mycket vid olika delar av Östersjön. Heureka!

Men vad var det då som orsakade landhöjningen? Återigen var teorierna många. Kanske hade jordklotet en gång varit hett, och när det nu svalnade så krympte det och skrynklade ihop sig. Var det därför det blev landhöjning på vissa ställen, som i Höga Kusten i Ångermanland och landsänkning på andra platser, som i Danmark? År 1840 lade den schweizisk-amerikanske zoologen och geologen Louis Agassiz fram teorin att stora delar av norra jordklotet varit täckta av enorma ismassor i gången tid. Aha, en ledtråd. Men först 1865 lade den skotske geologen Thomas Jamieson ihop två och två. Jordskorpan måste vara elastisk! Tunga inlandsisar kan tynga ner den, och när de smälter ”fjädrar” jordskorpan uppåt igen. Den svenske geologen Gerhard de Geer kunde nu applicera den här teorin på Östersjöns kuster och blev en pionjär inom landhöjningsforskningen. (Jo, det är han som fått ge namn åt de långa, smala moränryggarna i Replot och Björkö).

 

Men bara för att vetenskapsmännen nu visste vad landhöjningen berodde på, var det inte så lätt att mäta den – och således veta hur stor effekt den hade på landskapet. När man runt sekelskiftet 1900 debatterade i lokaltidningarna om bland annat huruvida tågbanan skulle dras till Brändö eller Vasklot hamn i Vasa, var den allmänna uppfattningen bland tjänstemännen att landhöjningen i nejden för närvarande hade upphört! Ingen muddring skulle därför behövas i Brändö hamn, varken då eller senare. Alla dessa vattenmärken hade ju mätts och mätts igen och de visade att landhöjningen faktiskt avtagit avsevärt redan en längre tid, vilket såväl Polytekniska institutet kunde intyga år 1908 och Hydrografiska byrån år 1911. Kanske hade de dock en gnagande misstanke om att alla vattenståndsmärken nog inte blivit gjorda eller mätta efter den faktiska medelhavsnivån alla gånger. Tre år senare mätte Hydrografiska institutet landhöjningen med vattenståndsspeglar istället och korrigerade sig: landhöjningen vid Brändö hamn var fortfarande 85 cm på 100 år.

Vetenskapen går ständigt framåt och 2014 konstaterade forskare från bland annat Finska Geodetiska Institutet och Lantmäteriet i Sverige att landhöjningen i världsarvet Höga Kusten och Kvarkens skärgård är 9 millimeter per år. Detta räknat från geoiden (den nivå havsytan i alla oceaner skulle ha utan påverkan av externa faktorer) och mätt bland annat med laser från satelliter. Mycket tack vare att Kvarkens skärgård år 2006 utnämndes till världsarv av Unesco – på basen av att man här så tydligt kan se spåren efter den senaste istiden och landhöjningen – får de flesta invånare och besökare numera kunskap om varför landet höjer sig just här. Idag vet ”alla” att det inte är vattnet som försvinner.

 

Även om orsaken är klarlagd har landhöjningen inte slutat påverka landskapet. Genom att koppla ihop geologin och naturen med människorna som bott här, blir landhöjningen rent fascinerande. Inom projektet Människan och landhöjningen träffas grupper intresserade av hembygden i världsarvsområdet Kvarkens skärgård och närliggande skärgårdsbyar. Man plockar fram bitar ur lokalhistorien och -kulturen som visar hur det ständigt föränderliga landskapet påverkat människorna och hur människorna i sin tur påverkat det. Den kulturhistoriska berättelsen vävs sedan ihop med de omfattande kunskaper som redan finns om geologin och biologin i området.

På träffarna ser plötsligt deltagarna sin hembygd genom nya glasögon. ”Min farmors mor, som var född 1895, brukade dra not vid Notören! Kolla på kartan [strax sydväst om Björköby], idag är det ju mer än en och en halv kilometer från stranden!” utbrister en ung kvinna i Replot. Och visst är den ju förunderlig, vår skärgård, som ständigt stiger som nyfött land ur havet.

 

Projektet Människan och landhöjningen pågår till sommaren 2022. Det finansieras av Undervisnings- och kulturministeriet, KulturÖsterbotten, Svenska Kulturfonden och Forststyrelsen, och projektägare är Världsarvet i Kvarken rf. Av materialet görs bland annat en omfattande audioguide och skräddarsydda guideprodukter för aktörer inom besöksnäringen. Läs mer på highcoastkvarken.org.

 

Liselott Nyström Forsén.
Foto Piia Orava.

Artikelförfattaren Liselott Nyström Forsén leder projektet Människan och landhöjningen. 

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2021.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!