Skriv här det du söker efter!

Kyrkogårdsö – riket i havet

Senhöst i hemhamnen på Kyrkogårdsö, där några av fartygen som hör till Ålands sjötrafik ligger förtöjda. Foto: Markus Nordberg

Mitt emellan Kökar och Sottunga, omringad av en egen skärgård, ligger ön som ett eget litet rike. Kyrkogårdsö, som en gång var Havskungens rike.

– Nu hörni, nu öppnar sig paradisets portar!

Förmiddagssolen glittrar mot vågtopparna och vi bländas för ett ögonblick, när Markus Nordberg som många gånger förr styr in i hemhamnen på Kyrkogårdsös västra sida. Så som femton generationer av släkten Nordberg gjort innan honom.

Markus Nordberg sitter på en fyrhjuling. I bakgrunden en skylt där det står Kyrkogårdsö.
Markus Nordberg väntar på varuleverans från förbindelsebåten.

I motljuset skymtar Storgårds, den äldsta gården på ön, byggd 1880 och idag Markus hem. Gårdens marker sträcker sig tvärs över ön, som i nord-sydlig riktning är två kilometer lång och cirka 1,5 kilometer bred. Eller ja, en ös egentliga gräns tar ju inte  slut vid strandkanten, utan Markus äger även en försvarlig mängd mindre öar och skär. Exakt hur många vet han inte riktigt.

– Jag ser det mer som ett förvaltarskap, konstaterar Markus, så det gör ingen större skillnad om de skulle vara 10 eller 100 till antalet. Öarna i sig är inte så mycket värda på Åland och en del har sålts till Ålands landskapsregering som naturreservat. Förr
var öarna viktiga för jakt och fiske, men så är det ju inte längre. Nu handlar det mer om att föra ut turister och gäster på picknick, kanske få syn på en örn i ett av områdets tre örnbon eller bara njuta av naturen.

 

En gammal, svartvit porträttbild på Jan-Erik Nordberg.
Havskungen Jan-Erik Nordbergs arv omfattar bland annat businessanda och en stark kristen tro. Foto: Provat.

Markus farfars far, Jan-Erik Nordberg, även kallad Havskungen, var den sista som ägde hela ön ensam. Han hade lika många öar, kobbar och skär som året har dagar. Havskungen ha de sex barn och bestämde att ön är stor nog för tre gårdar – tre
kan alltså stanna kvar och livnära sig på Kyrkogårdsö, medan tre får flytta bort. Så sedan början av 1900-talet har ön tre hemman: “Magnusas” i söder, “Linusas” i nordväst och den ursprungliga gården Storgårds i mitten, den som Markus farfar Anton fick överta.

Gården Linusas är lite mindre; Magnus och Anton blev fiskare och bönder och behövde mera mark, medan Linus fick ta hand om fartygen och sumparna.

– Det fanns ingen dramatik bakom delningen av gården, konstaterar Markus.

Av de tre andra barnen blev en lärare i Seglinge, en gifte sig till Föglö och en flyttade till Kökar. Varje sommar kom de hem. Och så är det än idag, många släktingar tillbringar sina semestrar här på ön.

 

Markus förtöjer den charmiga träbåten Husö II som vi åkt med från Sottunga. Alla årets dagar ansvarar hans företag Ålands sjötrafik för passbåtstrafiken mellan Sottunga och Finnö, Hästö, Husö och Kyrkogårdsö. Det innebär turer enligt tidtabell under sommaren, körningar mot beställning resten av året. Passbåten fungerar också som skolbåt för de barn som bor på öarna. Markus söner Jonas, 24, och David, 14, har hela sin skoltid kunna komma hem från Kökar till kvällen.

Förtöjda i hamnen ligger också Sommarö för upp till 50 personer och Storskär, som Markus utrustat med flygplansfåtöljer och som han vanligtvis använder för passbåtstrafiken. Inte för att dessa flytetyg räcker till: i arsenalen på ön ingår även en  ambulansbåt, en svävare, ett menföresfartyg, en lastbil, en traktor, en grävmaskin, en fyrhjuling, en truck… och säkert några fordon till som jag inte hann få ögonen på. Ålands sjötrafik sysslar med allt från charter och sjötaxi till sjuktransporter, båtvarv, samt bogser- och bärgningsassistans.

Markus visar runt i sin ”lekstuga”, det vill säga den mekaniska verkstaden nere i hamnen. Här trivs även Jonas, som är utbildad fordonsmekaniker. Har man ett trafikföretag finns det oändligt med projekt att mecka med.

– Jag älskar att skruva och reparera, säger Markus. Det var väl också en av orsakerna till att det rätt tidigt stod klart att det kanske var jag som skulle överta gården och verksamheten på ön. Jag hade intresse och möjlighet att driva ett företag här året om.

 

Redan 1539 nämns Kyrkagordzöö i svenska tullhandlingar, men ön fick troligtvis sina första bosättare redan på 1400-talet. För som Markus konstaterar: om man på 1530-talet hade en så stor båt att man kunde segla med last, då har man nog börjat några tiotals år tidigare. Kyrkogårdsö, ja, bara namnet är fantasieggande. Fast det låter mer som Chörrgåssö när öborna säger det.

Liknande namn är rätt vanliga längs med gamla farleder i Norden och många av öarna har mycket riktigt använts för att begrava sjöfarare. Men teorierna går lite isär när det gäller Kyrkogårdsö. Den medeltida farleden i österled tros ha gått direkt över havet till Kökar, men det finns även teorier om att den gått mer inomskärs, norröver via Sottunga och då också  Kyrkogårdsö.

Enligt författaren Björn Rönnlöf kan namn som Gravåkern och de tydliga stenrösen som kallas Munkgravarna tyda på gamla gravplatser. Men namnet kan också kommit sig av att man mellanlandat på Kyrkogårdsö när man varit på väg till kyrkan på  Kökar, den har alltså använts som en ”kyrkogångsö”.

Seglation och handel har alltid varit viktigt på ön. Nordbergarna är ett företagsamt släkte. Man har köpt, sålt och levererat – tidigt började man segla till både Åbo, Helsingfors och Stockholm för att sälja fisk. Tittar man bakåt i historien återkommer  regelbundet toppar på några årtionden, då affärerna gått extra bra. Ofta sammanfaller de mest lukrativa perioderna på ön med ofärdstider.

– Den som kan leverera bristvaror kan oftast tälja guld. Kyrkogårdsöborna kunde sina vägar och tog sig fram över havet trots mörker och stormar. Och trots att det kanske var olagligt. När engelsmännen under Krimkriget rörde sig i skärgården
försåg man krigsherrarna med varor och levererade mat och fisk till armén, berättar Markus.

Foto taget inifrån, genom ett fönster, utanför ser man ett stort rött hus en vacker sommardag.
Vy över Storgårds från ladugården, som inhyser 20 bäddar.

På 1700-talet hörde Storgårds hemman till ett av de mer välbeställda på Åland. Öborna bedrev livlig seglation med levande fisk, först med segelsumpar och sedan med motorsumpar. Kyrkogårdsö hade Finlands första motordrivna fisksump, Vega I, som lastade 4 000 kilogram levande fisk. När Linus Nordberg i september 1911 körde Vega från Åbo Båtvarf till Kyrkogårdsö väckte båten stor uppmärksamhet i skärgården, där folk hade samlats längs farlederna för att se henne köra förbi.

– För Kyrkogårdsöborna var det aldrig för dåligt väder, berättade alltid pappa. Det kunde vara kolsvart och snöstorm, när de utrustade med klocka, kompass, sjökort och Bibeln for ut på havet. Det satt i ryggmärgen: med den här vinden och den här
farten ska vi åka exakt 2 minuter och 30 sekunder, sen svänger vi. En natt, på väg hem genom Åbolands skärgård, hör man hur det rasslar till men ser inget speciellt i mörkret. När det ljusnade såg man att en remmarkorg fastnat i ett av stagen.

Under kriget beslagtog armén många sumpar. Liksom på alla andra ställen var det tuffa tider på Kyrkogårdsö, men tack vare fiske och sina småbåtar klarade man sig hyfsat. Även Vega beslagtogs och hamnade så småningom i Sverige. 1919 fick Linus Nordberg av en tillfällighet höra att sumpen fanns utanför Grisslehamn. Han åkte dit och hittade mycket riktigt Vega, som en svensk dock påstod att han ägde. ”Du kan inte ha köpt den, för jag har aldrig sålt den”, konstaterade Linus, kom tillbaka efter mörkrets inbrott och seglade hem till Kyrkogårdsö genom minbältena i Ålands hav.

 

NÄrbild på ansiktet av en glad äldre kvinna, Ea Nordberg.
Ea Nordberg har alltid haft en havslängtan. Redan innan hon flyttade till Åland skrev hon följande dikt: Vackra tankar vill jag alltid ägna åt det folk jag kallar mitt, / skärgården med öar holmar och ett hav som svallar fritt. / O hur skönt när skummet stänker, vågen mot mig slår, / då jag livets pulsslag känner, och en evig vår.

Ea Nordberg väntar på oss i solskenet utanför Storgårds. Markus mamma bor vintertid i Mariehamn, men har också ett eget vackert hus på Norrberget på Kyrkogårdsö. I början av sextiotalet bodde hon här året om, men har tillbringat varje sommar här sedan dess.

– Jag har alltid varit en god simmare, berättar Ea på klingande finlandssvenska. Skärgårdsborna konstaterade att ”nog e du touko” när jag simmade mellan holmarna. Men jag älskade att ha havets djup under mig, himlens höjd ovanför, där jag mitt
mer för mig själv. Men när min man dog kunde jag inte simma på åtta år.

Helsingforsbon Ea kom som 22-åring till Mariehamn, där hon jobbade för pingstkyrkan. Även Lars Nordberg deltog aktivt i verksamheten. Ea tyckte han verkade trevlig, men han var redan då över 35 och kändes inte som en jämnårig, så hon avvisade vänligt hans första frieri. Två år senare var hon ute på Föglö för att sköta om en äldre kvinna inom församlingen när det knackade på dörren.

– Lars var hjälpsam och ville alltid dela med sig, så han förde ofta fisk och fågel till de ensamma när han hade vägarna förbi. Den dagen på Föglö konstaterade han att ”bara riktiga friare kommer igen – så nu frågar jag av dig, vill du bli min hustru?”. Varpå jag svarar ja. Och jag är förvånad ännu idag. Men i den stunden kände jag i mitt hjärta att detta var rätt.

 

Lars och Ea gifte sig i maj 1961. Det var omvälvande för Ea att som stadsflicka komma ut till ett skärgårdshemman och dessutom bli värdinna på gården, där de sommartid drev pensionat. Lars var visionär och mycket samhällsaktiv, han satt i Kökars kommunstyrelse, i Ålands skärgårdsnämnd och var med om att starta upp skärgårdsflyget. Men han drevs också av viljan att hjälpa sina medmänniskor.

År 1965 flyttade familjen till fastlandet, där Lars fått en pastorstjänst i Bromarv. 1971 öppnade Lars och Ea ett hem för hemlösa i Karis och efter några år landade familjen Nordberg i Pargas, där de också hade ett hem för behövande. Här gick Markus och hans tre bröder i skola, men hemma var fortsättningsvis på Kyrkogårdsö.

All ledig tid och alla somrar tillbringade man på ön, där man fortsättningsvis drev pensionat. Än idag är ön viktig för Eas fyra barn och 14 barnbarn, varav en del varit fast bosatta på ön i olika etapper.

 

Vi blir bjudna på lunch i stenhuset strax intill Storgårds. På grund av tidigare problem med husbock ville Lars bygga ett hus i sten. Han gjorde själv alla tegelstenar, soltorkade av sand och cement. 1959 stod huset färdigt och i samma veva fick ön ström. Kyrkogårdsö hade tur och råkade ligga mitt i dragningen för kabeln, grannholmarna var utan elektricitet ännu på 70-talet. Kökarfärjan kom 1957, så slutet av 50-talet innebar ett stort lyft för ön.

På övre våningen finns flera gästrum, alla färdigt utrustade med pipa för kamin. Åldringsvården, speciellt i skärgården, inte var så utvecklad på 50-talet, så Lars tänkte sig att äldre ensamboende skulle kunna börja hyra in sig över vintern. I stenhuset serveras alla måltider för de nutida gästerna på ön, som oftast deltar i olika musik-, konfirmations och bildkonstläger.

På 60-talet var Kyrkogårdsö Ålands populäraste sportfiskepensionat. Gäddor fanns det i överflöd. Rekordet för en dags fångst för en person var 98 gäddor. Under den tiden fick sportfiskarna en gädda med sig hem, resten tillföll gården. Man fick anställa en snickare för att bygga nya sumpar för all fisk, som gården sedan kunde sälja. År 1967 var även storfiskaren Kekkonen här på besök.

 

Driftigheten tycks inte ha minskat i den yngre generationen. I den vindskyddade sänkan nedanför huset har Markus just byggt klart ett stort växthus. ”Jag har ju redan ett litet rederi och ett litet leksaksåkeri, så nog måste jag väl också ha ett orangeri.” Kvällen innan fick Markus klart den nya väg han dragit över ön, sådär lite som hobby.

Markus har varit fast bosatt på Kyrkogårdsö i snart 30 år. Han tog över gården 1990 och startade företaget Havsgården med att renovera upp ladugården, där det finns 20 bäddar. Totalt kan Havsgården inkvartera 40 personer.

– Jag har bott här året om sedan år 1993. I början hade vi öppet sex månader, med lägerskolor på vår och höst, andra grupper under sommaren och sportfiskare på senhösten. Men med allt annat jobb blev det lite väl intensivt, så idag är Havsgårdens säsong tre månader lång, med nån vecka helt ledig på sommaren.

Kyrkogårdsö har ingen gästhamn, utan satsar uteslutande på grupper. Men enskilda båtar dyker upp titt som tätt. Öborna brukar vänligt upplysa om att här inte finns någon service för båtfarare överhuvudtaget, men att man är välkommen att titta sig omkring. En av dessa sporadiska besökare visade sig komma från Venelehti, som publicerade en mycket positiv artikel om ön med den underbara atmosfären. Det ledde förstås till att det kom ännu fler besökare. Men ”som tur”, som Markus säger med en glimt i ögat, finns det fem grynnor i hemviken, så hälften av besökarna kör på sten och svänger. Det är verkligt svårt att komma iland om man inte exakt vet var man ska köra.

Markus Nordberg står i ett stort rum och pratar framför två åhörare,
I stora salen i Storgårds har Markus Nordberg många gånger tidigare berättat om Kyrkogårdsös historia. Här pryds väggarna av släkttavlor och fotografier av tidigare generationer Nordbergare.

 

På Kyrkogårdsö känns gångna generationers närvaro starkare än på många andra ställen. Kanske är det en helt naturlig följd av att Markus söner är den sjuttonde generationen på ön. Många av oss kan berätta var farfar och kanske farfars far var bosatta, men sen blir det svårare. Jag kan ärligt talat känna ett visst avund över att få bo och verka på ett ställe som mina förfäder byggt upp under hundratals år. Där varje åkerplätt eller havsvik bär på en historia som jag känner, där kunskapen om de bästa fiskevattnena eller bärställena har nedärvts genom släktleden. Samtidigt som historielöshet kan vara befriande.

Ea berättar att farmor Lydia frågade av Markus om han var den som skulle ta över gården. ”Han är praktisk och har lätt att vara i kontakt med människor, född på en söndag som han är.” Tiden får utvisa hur Markus söners livsval kommer att se ut. David är mycket intresserad av datateknik och har ännu studietiden framför sig, medan Jonas och hans flickvän just nu delar sin tid mellan ön och Mariehamn.

 

På Kyrkogårdsö ärver man inte bara en släkt, utan även en gudstro. Man förlitar sig på att Gud håller en beskyddande hand över Kyrkogårdsö och dess folk. Under tidsrymden på 17 generationer har man överlevt stormar och hårda vintrar, ingen har drunknat eller gått ner sig genom isen. Det är alldeles unikt i utskären.

– Av nåd får vi bedja om att få fortsätta leva under detta beskydd, gestikulerar Markus med humor i rösten men med ett bakomliggande allvar. Och fortsätter: Visst kunde man bygga upp en av Ålands förmögnaste gårdar på 1700-talet genom seglation, men kanske gjorde man lite väl mycket pengar på kort tid för att bara idka normal handel. Det har säkert gått livat till i tiderna, men vad vi kan överblicka kommer det en viss kursändring i slutet av 1800-talet.

Havskungen spelade bort några öar på kortspel innan han fick en stark gudsupplevelse och kom till tro. Sönerna Magnus, Anton och Linus kom att kallas ”de tre patriarkerna” – en studerade Luther, en Rosenius och en Fjällstedt, de två sistnämnda föregångare inom frikyrkliga sammanhang. Söndagarnas kyrkkaffe ute på Kyrkogårdsö uppskattades stort av bland andra Kökarprosten Backman, som sade han aldrig kommer att få så mycket kunskap om skrifterna som dessa tre bröder hade.

 

Livet fylls av både stort och smått, så även på Kyrkogårdsö. Försommaren fylls av förberedelser: gräsmattor ska klippas, matförråd fyllas, blomkrukor planteras, motorer servas, färjtidtabeller passas, sängar bäddas, orangerier färdigställas och kanske finns det några fler vägar att dra. Allt under Guds och tidigare generationers beskydd.

 

Artikelförfattaren Pia Prost jobbar som redaktör för Tidskriften Skärgård och som kommunikatör på Skärgrådshavets biosfärområde. 
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2021. 

Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!