18.11.2020
Jag är fortfarande kung på min ö, säger Kurt Kronehag i en intervju i Tidskriften Skärgård 4/2020. Det här efter att Gulli och Kurt Kronehag i oktober 2020 skrivit på gåvobrevet där de donerar sitt livsverk, så gott som hela sin fastighet på cirka 22 hektar inkluderande en semeserby på ön Björkholm i Pargas skärgård till Åbolands skärgårdsstiftelse. Tidskriften Skärgård besökte Kronehags på Björkholm också i denna artikel som publicerades i Skärgård nummer 1/2011.
En liten stig leder upp till det högt belägna kapellet på Björkholm. Utsikten över Pargas södra skärgård är fantastisk. Genom det stora fönstret kan man se en ensam segelbåt kryssa fram mellan öarna. Ovanför fönstret hänger en tavla snidad av trä, företällande Jesus på ett skär välsignande fiskare i en båt på ett böljande hav.
– Jag brukar komma upp hit ibland, när jag känner att jag vill stressa av efter en intensiv dag, berättar Kurt Kronehag. En eftermiddag var jag extra trött och jag satt här i den andra bänkraden och vilade. Plötsligt ser jag hur vågorna på den snidade tavlan börjar glittra som av solstrålar! Jag kan knappt tro mina ögon. Jag tittar på den lysande tavlan en god stund. Snart märkte jag nog att det var solen som på något märkligt vis reflekterades via golvet upp på tavlan, så att vågorna glittrade. Men tröttheten var i alla fall som bortblåst.
Kapellet är ganska nytt och invigdes sommaren 2001. De gamla kyrkbänkarna har Kurt hittat på vinden till Agricola-kapellet intill Pargas kyrka.
– Det var ett ståhej att få ner dem, kan jag berätta. Vi fick ut dem genom ett gavelfönster och lyfte ner dem med en skylift. Men hur kyrkbänkarna hamnade där i slutet av 1800-talet – det kan man allt undra.
Barndomen
Kurt Kronehag har haft Björkholm som bas i nästan hela sitt liv. Han föddes 1935 och bodde på Haradsholm de första åren. I samma veva som pappan fick jobb på Pargas lotsstation, fick Kurts föräldrar reda på att den närbelägna ön Björkholm var till salu och slog till. Den kostade 90 000 mark, vilket var mycket pengar i slutet av trettiotalet.
– Men i slutet av kriget var det ungefär så mycket som han förtjänade på tre månader, berättar Kurt, så stor var inflationen.
– Jag minns väl den dagen när vi flyttade hit till Björkholm. Året var 1939 och jag var fyra år gammal. Det var auktion. Ett dödsbo sålde bort lösöre, för barnen skulle ha ut sin del. Änkan Mina Blomqvist stannade kvar på holmen på så kallad sytning, änkor på den tiden hade ingen hög ställning. I köpeavtalet för ön stadgades det hur mycket mjölk, potatis, ved, och säd hon skulle få per dygn. Hon dog redan i slutet av 40-talet. Jag minns henne som en mycket gammal, liten gumma – fast hon var väl knappast mycket äldre än vad jag är nu!
Kurt gick i folkskola på Heisala, ön mitt emot, i fyra år. På den tiden fanns det ganska mycket barn på öarna och skolan hade en tio, tolv elever. Varje morgon roddes Kurt över det halv kilometer breda sundet och fick sen traska tre kilometer genom skogen för att komma till skolan. På vintern var det oftast skidorna som gällde. Ofta tog han vägen via lotsstationen där det fanns en vinterbro, för det var enda stället man kom över rännan som båtarna brutit upp. På den tiden var båtarna inte så stora och rännan ganska smal, så när rännan frös över hade han ganska kort väg hem.
– Jag minns så tydligt en gång när jag var på väg hem från skolan, berättar Kurt. Rännan hade varit frusen en vecka och jag såg fram emot att kunna åka raka vägen hem över isen. Men när jag kom ner på Heisala-stranden såg jag hur isbrytaren närmade sig. Då fick jag allt fart på skidorna för att hinna över rännan innan isbrytaren passerat. Så jag har faktiskt åkt ikapp med en isbrytare. Och jag vann!
Kriget
När Kurt var barn fanns det fyra hektar jordbruksmark på Björkholm. Alla åkrar var ingärdade och kossorna betade i skogen. Med en häst, tre kor, några grisar, lite höns och får klarade sig familjen på fyra personer sig ganska bra, och behövde bara köpa till sådant som salt och socker. Under krigstiden måste de som hade jordbruk leverera en del av skörden till folkförsörjningsnämnden.
– Liksom alla andra hade vi det väldigt knapert under krigstiden. Det värsta var skorna. Vi fick kängor med pappsulor. De gick bra att använda under vintern när det var kallt och torrt, men sen när det blev regnigt gick de ju bara sönder. Någon som inte var med då kan nog inte föreställa sig hur eländigt det var.
Kurts far var befriad från militärtjänst i och med att han var lots.
– Men försvarsmakten hade nog rustat honom med gevär. Han hade en ”pystykorva” som hängde på väggen, men han behövde aldrig använda den.
Enligt Kurt kände inte han och resten av barnen av kriget på det viset att de skulle ha varit rädda. Men ett tydligt minne från 1943 har etsat sig fast.
– En tidig kväll flög en stor rysk flottilj med bombplan nästan rakt över Björkholm. De var på väg för att bomba Åbo. Jag minns ännu motorljudet. Klockan var ungefär sex, för mamma var ute i ladugården och mjölkade. Bombplanen hittade dock aldrig det mörklagda Åbo. Vid niosnåret kom de tillbaka och släppte hela vägen sina bomber; de var tvungna att göra sig av med last för att ha tillräckligt med bränsle för tillbakaresan. En bomb exploderade 100 m ut på isen från lotsstationen, en annan vid Heisala udde. Ett plan blev nedskjutet vid Lillmälö. När vi skidade till skolan på morgonen plockade vi upp skärvor från bomberna som var utspridda på isen. På isen låg massor med små metallbitar, som hade funnits i bomberna för att skada och ta död på så många männskor som möjligt. Pappa tog hem en bit av planet som blivit nedskjutet. Det var min dyrbaraste ägodel i många år, men nu har jag tyvärr tappat bort det.
Kurt och Gulli
Efter folkskolan gick Kurt fem år i mellanskola i Pargas. Vägarna var dåliga ännu den tiden, så han bodde hos bekanta. På vintern cyklade han hem över isen. Kurts mamma ville att han skulle ta studenten, men Kurt hade andra planer. Han skulle bli sjökapten.
– Jag gjorde ett muntligt avtal med mina föräldrar om att gå i navigationsskolan om jag får ett avgångsbetyg från femman (dagens högstadium). Jag slutade skolan, for genast ut på sjön och var borta 26 månader i ett sträck. Jag var på ett gammalt ångfartyg från Åbo på 5 000 ton. Vi körde mycket på Finland, men inte hade man ändå ledigt. Vi jobbade sex dar i veckan, ibland också sju. Man var glad att man hade ett jobb. Jag var 16 när jag for och drygt 18 när jag kom tillbaka. Sedan fick jag dispans att gå understyrmanskursen, trots att man egentligen behövde tre års arbetspraktik. Blev styrman och tog jobb på en tankbåt, som främst körde olja mellan Svarta havet och Finland. Vi var också till New York och lastade olja för Israel. Mitt under Kubakrisen var vi på Atlanten, och jag minns att vi med spänning lyssnade på radioutsändningarna på hur situationen utvecklades.
Kurt slutförde sina kaptensstudier på Åland och det var då han träffade Gulli. Hon kommer från hjärtat av Sverige, från Dalarna, men jobbade på Åland som fotograf. Paret gifte sig 1961, ett år efter att Kurt gått ut navigationsskolan. Han jobbade då som andre styrman på Gustav Erikssons Sommarö, som var ett mycket modernt fartyg på den tiden. När Kurt var ute på sjön var Gulli hemma i Orsa. Ett år tillbringade de i Åbo, medan Kurt studerade på handelsinstitutet. De har varit skrivna både i Orsa, Åbo och Pargas, men det mesta av sin gemensamma tid tillbringade de på Björkholm.
Paret började bygga hus på Björkholms västra udde. Det som först var tänkt som en sommarstuga blev till slut ett egnahemshus. 1972 fick Kurt lotsjobbet i Pargas.
– Jag hade då varit till sjöss i mer eller mindre tjugo års tid, och hade helt tappat kontakten till vänner och bekanta i Pargas. De få veckor jag var hemma var vi här ute på holmen. Skolkamraterna hade flyttat bort och pojkarna jag lekte med som barn gick också till sjöss som unga. Det fanns inte så många yrken att välja på då; antingen blev man fiskare eller så blev man sjöman, om man nu inte råkade vara jordbrukarson.
Turismen
Gullis hemort Orsa var tidigare en av de förnämsta turistorterna i Sverige. Hennes mamma hade uthyrningsstugor, så turismbranschen var inget nytt för Gulli.
– Min svärmor var på besök på Björkholm och tyckte detta skulle vara en idealisk plats för uthyrningsstugor och turister. Och för en gångs skull tyckte jag att svärmor kom med goda idéer, skrattar Kurt.
Sagt och gjort, Kurt och Gulli blev bland de första att hyra ut stugor i skärgården. Året var 1964 och skärgårdsturismen trampade ännu i barnaskorna. Paret började blygsamt med att hyra ut den stuga Kurt byggde under sitt studieår i Åbo.
– Under det första året var stugan uthyrd fem veckor till en hyra av 65 mk i veckan, berättar Kurt. Följande år byggde vi en stuga till, och sen en till… 1968 byggde vi tre på en gång. Det är samma stugor som finns här nu, men de är ju tillbyggda och renoverade många gånger om efter det.
I början skötte Gulli stuguthyrningen ensam sommartid och följde med Kurt på sjön på vintern. De sista fyra åren Kurt jobbade på sjön jobbade Gulli heltid som kocksutert med ansvar för mathållning för 16 personer på samma fartyg. Men på sommaren var hon alltid på Björkholm.
– När jag 1972 började jobba som lots och hade varannan vecka ledig fanns det hur mycket tid som helst att jobba här, konstaterar Kurt. Allt här på udden har vi byggt upp själva. Idag har vi 11 uthyrningsstugor.
I slutet av 1990-talet märkte Kurt och Gulli allt tydligare hur nästan all verksamhet koncentrerade sig till tiden mellan midsommar och mitten av augusti, medan det var glest mellan besökarna under vår och höst. Då föddes tanken att satsa på företag och fisketurister. Till viss del med hjälp av EU-pengar har paret byggt upp ett konferenshus med plats för sextio personer, en stor bastubyggnad med en ugn som eldas i sex(!) timmar och kapellet.
– Tanken var att locka hit firmor som kan hålla konferens här i två dar, bada bastu, övernatta i stugorna, fara ut och fiska och så vidare. Nu kan vi erbjuda ett helt paket, konstaterar Kurt. Vi hade också haft unga par som gift sig här och Pargas svenska kyrkoherde Henric Schmidt har hållit till och med trespråkiga gudsstjänster nere vid hamnplan i juli för våra gäster. Därför började vi tänka på det där kapellet. Nu kan man hålla vigsel där och ha fest nere i konferenshuset.
– Vi har nog inte haft så många bröllop här, säger Gulli, då borde man marknadsföra det mer. Men å andra sidan, då borde vi också börja anställa mera folk. Nu sköter vi allt helt själva. Stuggästerna är det inte mycket jobb med för många av dem stannar ganska länge, och är det fest så anlitar vi catering. Mest arbetskrävande är veckoslutsgästerna som kommer och fiskar; de ska ha båtar, maskiner, bränsle, fiskekort och ibland mat.
Satsningen har gett utdelning. Björkholm Semesterö har haft verkligt många gäster under de senaste åren, från att isarna går i mitten av april tills paret Kronehag stänger i slutet av november.
– Vår satsning på fisketurister har gjort att säsongen kunnat breddas med flera månader. Vi har investerat i båtar och fiskeredskap, men 2008 räckte inte ens våra 25 motorbåtar till. Vi har haft precis fullt, också in i veckorna. Ofta är det samma människor som kommer tillbaka: danskar, svenskar, tyskar, fransmän… Men den största delen av våra gäster kommer från Baltikum, vissa månader har 75% av våra gäster kommit från Lettland. Förra året var det därför mycket lugnare på grund av det ekonomiska läget, som slog hårt mot Baltikum. Våra finska gäster har dock inte minskat så mycket. Men fast vi har mindre folk så spelar det inte så stor roll, för vi har ju inga fasta löneutgifter. Står stugorna tomma drar vi ner värmen. Det har nästan varit skönt att ha det litet lugnare, ler Kurt.
Förbindelserna
Björkholm ligger 16 kilometer från Pargas centrum och med 15 minuters förbindelsbåtsresa från Granvik. Viken trafikerar flera gånger dagligen och tar 14 bilar. Men så har det inte alltid varit. Kampen för att komma hit har varit lång.
– När vi bosatte oss här 1972 tyckte jag genast att vi måste få ordning på förbindelserna. Gulli körde ut våra gäster med en liten roddbåt med aktersnurra på två och en halv hästar, så det tog ju hela dagen när vi körde här fram och tillbaka mellan Björkholm och Granvik. Av någon anledning har jag alltid haft god tumme med mediamänniskor, så jag fick in en stor artikel i ÅU med en plan jag gjort upp på förhand om hur man kunde lösa det här – vilka rutter båten borde ta, var det borde finnas bryggor och så vidare. Sedan började det rulla på.
Bland andra Hans Wennerström på Sorpo var också en aktiv part i arbetet att få en fungerande förbindelsebåtstrafik. Men det skulle räcka ända till 1987 innan drömmen gick i uppfyllelse.
– Jag brukar säga att det tog sju år för att få sin Rakel, skrattar Kurt. Har du inte hört om Lea och Rakel i bibeln? Jakob jobbade sju år för att få sin hustru, men så fick han fel syster och fick jobba sju år till för att få den rätta.
När Kurt var liten fanns det inga vägar som skulle ha underlättat transporten in till Pargas. Vägen till Granvik kom i slutet av 50-talet, bryggan kom ett tiotal år senare. Innan det var det båt in till Pargas centrum som gällde.
– Nog har det skärgårdslivet förändrats oerhört under vår tid, konstaterar Kurt. Inte är ju allt enkelt idag heller, man måste passa tider och så. Men det får man ju göra om man ska åka buss också. Men jag är väldigt mån om att använda tiden effektivt, så jag använder mycket egen båt och har alltid en bil stående på Granvik-sidan. När isen är dålig använder vi oss av en luftkuddefarkost, så man kan nog säga att vi inte alls är isolerade.
Kungar
Både Kurt och Gulli är och har varit mycket aktiva inom både politiken, kyrkan och föreningslivet.
– Med alla engagemang var jag ofta borta fem kvällar i veckan och Gulli var också ofta borta. Så vi brukade säga att vi träffas på bryggan i Granvik! Hon kom hem när jag for, eller tvärtom. Alla åtaganden har gjort att det aldrig känts ensamt här ute, det var bara skönt att komma ut hit och koppla av på veckosluten. Här fick man ladda batterierna.
– Trots att min hembygd Dalarna ligger mitt i landet tror jag att jag var förberedd på att bli skärgårdsmänniska, funderar Gulli. Jag tillbringade alla mina somrar hos min moster i Bohuslän, vid havet. Jag har alltid sagt att det var ödet som gjorde att jag hamnade här. Och där man skapar sitt liv så trivs man, eller hur?
Liksom många andra skärgårdsbor har Kronehags en övernattningslägenhet på fastlandet. Det har underlättat mycket att kunna stanna i Pargas över natten när olika möten har dragit ut på tiden.
– Men alltid är man med ett ben på väg hemåt i alla fall, säger Kurt. Första färjan på morgonen tar man för att komma hit till Björkholm. Det är på sin holme en skärgårdsbo är kung.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2011.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!
Artikelförfattaren Pia Prost jobbar som koordinator på Skärgårdshavets biosfärområde och som redaktör för Tidskriften Skärgård.