Skriv här det du söker efter!

Korpo jwlafisk hara – Historien om julgäddan från Korpo

Pressbild från Presidentens kansli på julgäddan 2020.

”Korpo jwlafisk hara” – Korpo hade att till julen leverera julfisk. Så står det i marginalen i Birger Trolles skatteräkenskap för Åbo slott år 1464. Denna anteckning är det tidigaste nu kända omnämnandet av julgäddan från Korpo, en tradition som alltså har många hundra år på nacken. I dag är julgäddan nationellt känd som Korpobornas julgåva till Finlands president. Enligt traditionen ska Korpoborna även ha försett det kungliga slottet i Stockholm med julgädda – men hur tillförlitlig är denna sägen?

Gäddan på skärgårdsbornas julbord

I Åbolands skärgård finns en lång tradition av att äta gädda på julen. Vardagsmaten bestod oftast av salt strömming i olika former, så när julen kom ville man ha någonting färskt på borden. Julgäddan och nybakat bröd ingick som en naturlig del av skärgårdsbornas julbord. Även abborre och braxen kunde serveras till jul, ifall ingen gädda simmade in i näten. Även befolkningen i städerna åt fisk till jul, men stadsborna åt troligtvis mer lutad än färsk fisk. 

Gäddan fanns även på de rikssvenska julborden. Speciellt Upplandskusten är känd för sin julgädda, som tidigare var ett budgetalternativ till den historiskt sett dyrare lutfisken.

Bakgrunden till att gädda ingår i det traditionella julbordet finns i de katolska traditioner som var inrotade i allmogens festtraditioner, berättar etnolog Marcus Lepola. Adventsfirandet har sina historiska traditioner i julfastan, en fasteperiod som i likhet med påskfastan varade i 40 dagar och därmed omfattade sex söndagar. Under fastetiden var det inte tillåtet att äta kött. Eftersom fastan varade ända till julafton, fick man vänta tills juldagen för att äta skinka.

En helkokt gädda i en gryta.
Julgäddan hör till julbordet i ytterskärgården. Styling: Solveig Kovanen, Foto: Arto Kangas.

Gäddan på kungligheternas bord

Det är smått fantastiskt att traditionen kring Korpos julgädda kan luta sig tillbaka på ett historiskt dokument som är över 550 år gammalt. Birger Trolle den yngre, svensk riddare och riksråd, var åren 1463–1464 ståthållare på Åbo slott och en av kung Karl Knutssons trognaste anhängare. I Trolles skatteräkenskap för Åbo slott från år 1464 kan man på sidan 31 läsa ett litet tillägg uppe i marginalen:

”Korpo jwlafisk hara”. Korpo skulle alltså leverera julfisk. Det står inte uttryckligen att det var fråga om gädda, men tack vare Biskop Brask kan vi gissa oss till att gäddan hade sin givna plats på julbordet. 

Biskop Brask hade en nyckelroll i Sveriges historia i början av 1500-talet. Brask var biskop i Linköping och högt bildad vid flera av Europas finaste universitet. Han var en mycket systematisk person, som satte en ära i att noggrant dokumentera det mesta som rörde stiftets ekonomi. Detta gällde även mat och hushållning. När Linköpings stift år 2013 firade att det var 500 år sedan Brask vigdes till biskop, bjöds olika forskare in för att närmare undersöka Brasks dokument. Resultatet kan man läsa i boken ”Biskop Brasks måltider – Svensk mat mellan medeltid och renässans”, där Marja Hartola bidrar med kapitlet ”Finska gäddor – en delikatess på biskop Brasks bord”.

Ffinsche geddher eller ffinska gedder nämns många gånger i biskop Brasks matordning. Finska gäddor var torkad fisk, som bland många andra livsmedel transporterades från den finländska landsdelen av Sverige över Bottenhavet. Även i Brasks mattraditioner ser man tydligt det katolska inflytandet – fastan indelade årets dagar i fiskdagar och köttdagar. På den tidiga medeltiden var mer än hälften av dagarna fastedagar. I början av 1500-talet fastade lekmän bara på lördagarna, men i kyrkliga hushåll fastades även på onsdagar och fredagar. Efter reformationen 1523 och till århundradets slut åt man fortfarande mycket fisk, eftersom man fruktade att tillgången på kött inte annars skulle räcka till. 

Europas katolska befolkning behövde dock så mycket fisk att det ofta var brist på fiskprodukter i många länder. Torkad fisk var därför en eftertraktad vara, som hade en stor betydelse för fiskhandeln. Den största delen av torrfisken, såsom torsk, kom från Norge, men annan torrfisk, såsom gädda, transporterades även från Sverige och särskilt från Finland.

Marja Hartola skriver vidare att fiskprodukterna som kom till Brasks kök var färska eller torkade, rökta/kallrökta, surnade, lättsaltade eller saltade. På vintern transporterades fisken ibland frusen. Gäddan har varit en av de viktigaste matfiskarna i både Finland och Sverige. I Brasks matordning nämns skärgårdsgäddor, torra gäddor och finska gäddor. Skärgårdsgäddor kunde vara färska gäddor som troligtvis kom från närområdet, men torra gäddor kunde också vara gäddor från Finland. Finska gäddor var troligtvis torra gäddor. 

Torra gäddor var även en vara som användes för att betala skatt. Eftersom prästerskapet fick sitt tionde och kungen sin skatt av fiske fanns finska gäddor även på biskopens och kungens bord. Finska gäddor var dyrare än annan fisk; som jämförelse betalade man år 1540 i Stockholm 3½ öre för ett lispund gäddor, medan torra abborrar kostade 2 öre. I Tyskland hade lax, torsk och gädda lika stort värde som koppar eller järn. 

 

Strömmingen gödde skärgården

Tack vare fisket har skärgården alltid varit relativt välmående, säger Anne Bergström, museiamanuens vid Pargas stad. Under medeltiden var det framför allt den saltade strömmingen som var en efterfrågad vara i norra Europa. Fisken var inte bara befolkningens viktigaste livsmedel, utan också en central handelsvara och ett begärligt skatteobjekt. 

Ännu på 1580-talet var Stockholm en liten stad med 8.000 invånare. Men under stormaktstiden växte staden i omfång och makt, så i mitten av 1670-talet hade Stockholm troligen mellan 50.000 och 55.000 invånare. De som skulle ha mat och husvärme blev allt fler vid låset till Mälaren.

Man kan med fog påstå att skärgårdsborna livnärde de stora städernas växande befolkning med fisk. Under 1600-talet var det huvudsakligen Tövsala, Korpo, Nagu och Rimito som tillsammans med Kumlinge-Brändö och Föglö-Kökar försedde Stockholm med den fisk som huvudstadsborna behövde. 

Stockholms tullräkenskaper från år 1624 visar att mer strömming levererades från Korpo än från något annan socken öster om Bottniska viken. År 1681 förde Korpoborna mer än 3500 tunnor strömming till Stockholms stad för försäljning. 

Livet inom ett skärgårdshushåll har inte alltid varit fattigt. Av 1571 års silverskattelängder framgår det att skärgårdsborna ofta ägde pengar eller silver.

En man håller i en gädda han fångat.
Ole Lindestam kan sälla sig till den skara av fiskare som fångat julgäddan till presidenten genom åren. Hit hör även Klas Mattsson, Jurmo, Tore Johansson, Aspö, Tom Jalas, Gyltö, Jörgen Blomqvist, Iniö, Rainer Ehrman, Stenskär, Torsten Pettersson och Richard Jansson från Korpo. Foto: Åbo Underrättelser

Sägnen om julgäddan som fördes till kungen

Då Korpoborna under medeltiden idkade mycket fiskhandel med Stockholm, brukade de också uppvakta kungen med en julgädda. Samtidigt kunde fiskarna berätta för kungen om olika problem på andra sidan Skärgårdshavet. Så säger i alla fall sägnen, som är av en mycket seglivad art. 

Bland andra forstmästare Arthur W Granit nämner traditionen med julgäddan i fler av sina texter. Granit skriver till exempel i Trädgårdsodlaren 1939 att ”Korpo socken i Åbo län redan under hedentid levererande de obligatoriska ”julgäddorna” till konungens hov i Uppsala och fortsatte därmed åtminstone till inemot slutet av 1400-talet”. I en artikel i Åbo Underrättelser (27.3.1953) konstaterar Granit att ”Uppsala kungarna enligt en urgammal Korposägen alltid skulle ha sina julgäddor från Korpo”.

Enligt hörsägen tros julgäddan ha varit en form av muta. Vissa hävdar att det var för att få sälja fisk i Stockholm, andra för att Korpoborna skulle få sälja levande fisk i Åbotrakten. Ofta nämns Gustav Vasa, såsom i artikeln om Västra Korpo Fiskargille i ÅU 1989: ”Det handlade om Korpobornas uråldriga rätt att saluföra fisk i Stockholm, med traditioner från Gustav Vasas tid”. Gustav Vasa regerade under 1500-talet, men lika ofta talas det om att traditionen härrör sig från 1600- eller 1700-talet.

För att få någon rätsida på detta krävs en inblick i hur handeln med fisk sett ut genom århundradena. Denna inblick kan professor emeritus Nils Erik Villstrand ge oss, i artikeln “De ”rätta skärkarlarnas mälarhandel” i Tidskriften Skärgård 1/2008. Han påpekar inledningsvis att skärgårdsbondens hushåll  inte var självförsörjande – de åkerlappar man höll sig med gav inte tillräckligt med spannmål, utan man måste ha produkter för avsalu för att överleva. Här var fisk ur havet en livsnödvändighet.

 

Handel västerut

Nils-Erik Villstrand skriver att skärgårdsbönderna på Åland och i Egentliga Finlands skärgård föredrog att vända stäven västerut när de hade lastat sin båt. Som tidigare nämnts växte Stockholm kraftigt mellan 1580 och 1670. Även Bergslagen, som omslöt Mälarbygden, hade redan på 1500-talet en stor befolkning som jobbade inom bergsbruket. Troligtvis var det i bergsorterna som en del av fisken från skärgården blev konsumerad. Skärgårdsborna ville framförallt byta till sig spannmål mot fisk, och bönderna i mälarregionen producerade ett spannmålsöverskott. 

Många av bönderna från Finska skären valde troligtvis att fortsätta med sina varor förbi Stockholm in i Mälaren. Under 1500-talet var skärgårdsbornas passage genom Strömmen vid Stockholm fri. Även Åbo stad fick 1569 inskrivet i sina privilegier rättigheten att segla med ”fisk eller annat” till uppstäderna i Mälaren. 

Detta var givetvis en nagel i ögat på Stockholms handelsmän, som lyckades övertyga Johan III om att handeln borde begränsas till ett minimum. År 1589 inskränkte kungen rätten till strömpassage med fisk eller andra varor till att gälla enbart ”rätte Skäriekarler”. ”Skärkarlar” var skärgårdsbönder som bedrev seglation i syfte att ”förbythe vdi spnamåhl then fisk som the hafua sielfue tilwerckat”. I en handelsordinantia 1614 stipuleras att alla ålänningar och bönder i Korpo, Rimito, Tövsala, Nagu, Kimito och Tenala samt i ”Nylands Skären” som seglade västerut måste välja Stockholm som destinationsort. Men här upprepas att alla ”rätte Skäriekarlar” fick fortsätta förbi Stockholm in i Mälaren. 

År 1622 införde Gustav II Adolf inrikestullen eller ”Lilla tullen” som ett sätt att dra in pengar till krigsmakten. Tullen skulle tas ut på alla ”ätliga, slitliga och förnötliga varor” som skulle säljas i städerna. Seglande skärgårdsbor som passerade Stockholm på väg in i eller ut ur Mälaren skulle inte behöva betala tull två gånger varken för fisken eller spannmålen: skärgårdsborna skulle vid inresan betala tull vid Stockholm, närmare bestämt vid Blockhusudden, medan spannmålen skulle förtullas av mälarbönderna. Men mycket tyder på att skärgårdsbönderna inte kom undan med enkel tull. 

Den dubbla tullavgiften var en belastning som man kunde leva med, men år 1642 förbjöds skärgårdsborna att segla förbi Stockholm. Som orsak nämns bland annat att skärgårdsborna ”swäfwa kring i Landent” alltför länge och försummade ”huus och hemnähring”. Spannmålsbönderna kunde spara tid om allt ”ordenteligen tilginge” och handeln koncentrerades till en ”beqwämb” ort. Naturligtvis var det borgerskapet i Stockholm som låg bakom förbudet, och den ”bekvämaste” orten blev därmed huvudstaden. 

Fiskarbönderna från Finska skären och Åland uppvaktade centralregeringen med besvär och skrivelser, men det svar som korpoborna erhöll sommaren 1643 kan inte ha uppfattats som annat än provocerande. Centralregeringen förklarade nämligen att ”korpoboerne medh flere ifrån Åhland och Finland” i handelsordinantian från 1614 hade förbjudits genomfart och att de således seglat in i Mälaren i strid mot gällande lag. Korpobönderna skulle i själva verket se det som en ”gunst och nåde” att de tillerkändes samma rätt ”som skärekarlarne” att segla med sina varor till Stockholm. Centralregeringen ville alltså göra gällande att korpobor och ålänningar inte var skärkarlar, aldrig hade räknats som sådana och således aldrig hade haft rätt till mälarseglation. Argumentationen är mycket märklig. Som Villstrand konstaterar: irritationen över den olaga handeln tycks ha försatt rikskansler Axel Oxenstierna och resten av centralregeringen i mental knockout.

Trots idog klagan upprepades förbudet år 1696. Det överväldigande flertalet skärgårdsskutorna lade i fortsättningen till i huvudstaden, för den enda vägen in till Mälaren kontrollerades av stockholmarna. Här både fortsatte och ökade handeln, men vinsten för skäriborna blev dock lägre. 

Handel med Åbo

Helt fel hade inte centralregeringen 1643 när de skrev att det var ett privilegium för korpoborna att få segla till Stockholm. Fiskarbönderna i Finska skären borde egentligen ha seglat till närmsta köpstad, som ofrånkomligen var Åbo. Under 1700-talet gjordes allvarliga försök att från Åbobornas sida att få till stånd bestämmelser som skulle tvinga skärgårdsborna att inrikta sin handel på Åbo snarare än andra orter, skriver Beatrice Moring i boken ”Skärgårdsbor”. Man motarbetade även Stockholm fiskköparämbetes uppköpningsresor i skärgården. 

Sedan 1590 hade Åbo stad haft monopol på “fiskesaltning” inom ett område upp till 6 mil ut från staden. Under 1600-talet omfattade detta även ett förbud mot fiske för Stockholmarna inom detta område. Korpo låg dock utanför den omtvistade 6-milsgränsen, och rent juridiskt kunde bestämmelserna inte heller begränsa handeln med färsk fisk. Åboborna hade också, till exempel genom att höja priset på salt, skapat sig ett dåligt rykte bland skärgårdsborna, som hellre sålde sin fisk till fiskköparna varav många var skärgårdsbor.

Trots Åbobornas farhågor uppstod ingen fiskbrist. Rörelsefriheten var stor för skärgårdsborna och man besökte både Stockholm och Åbo. Medan totalinförseln av strömming till Åbo var 4267 tunnor år 1770, förde Korpoborna 1256 tunnor till Stockholm samma år, enligt Moring.

Vid riksdagen 1765–66 avgjordes dragkampen om allmogens seglation, enligt Nils Erik Villstrand. Kust- och skärgårdsborna tilläts enligt en förordning från november 1766 inom rikets gränser segla med egna produkter vart man ville. Allmogens rätt till stockholmsseglation bekräftades i freden i Fredrikshamn 1809 och trafiken fortsatte över den nya riksgränsen. 

Handel med levande fisk från mitten av 1700-talet

Under nästan 300 år levererade fiskköpare och sumpskeppare levande fisk till Stockholm från den svenska ostkusten samt från Skärgårdshavet. Om detta ämne har Lars G Soldéus skrivit en trilogi, där den sista boken ”Fiskköpare och sumpskeppare i Ålands och Åbolands skärgårdar” ger en heltäckande bild av handeln med levande fisk i Korpo och övriga Åboland. 

Handeln med levande fisk inleddes på allvar i början av 1600-talet. Stockholms Magistrat beslutade därför att att bilda ett särskilt skrå, Stockholms Fiskköpareämbete, som år 1636 fick monopol på att köpa levande fisk i skärgårdarna och sälja den vid fiskaretorgen i staden. Ämbetet utsåg också särskilda hamnställen där inköpen skulle ske. Till en början köpte fiskköparna endast fisk i Stockholms närhet, men när sumparna i början av 1700-talet blev snabbare möjliggjordes resor ända till Åboland. År 1725 fick Korpo sitt första hamnställe i Utö, Kälö utsågs 40 år senare år 1765. I Åland och Åboland uppgick antalet hamnställen till ett fyrtiotal.    

Från mitten av 1700-talet började även de åländska och åboländska skärgårdsbönderna att bygga allmogesumpar, som kunde transportera både levande fisk och lantmannavaror till Stockholm. Men på grund av fiskköparnas monopl var bönderna tvungna att sälja sin fisk till fiskköparna, vilka i sin tur sålde den till stockholmarna. Först i mitten av 1800-talet, när näringsfrihet infördes i Sverige år 1847, kunde skärgårdsbönderna fullt ut konkurrera med fiskköparna om handeln med levande fisk. 

Bevis för julgäddan på det kungliga slottet?

Tillbaka till julgäddan. Vad vet vi nu? Med stor säkerhet kan vi säga att kungen/kungarna i Stockholm åt gäddor från Finland. En stor del av den fisk som såldes i Stockholm kom från Åboland och Korpo, så högst troligt hamnade även gäddor från Korpo på konungens bord. Finska gäddor var dyrare än annan fisk och utgjorde även en vara som användes för att betala den skatt som tillföll både kung och prästerskap. 

Här finns det skäl att minnas att vi fram till 1700-talet talar om torkad fisk. Innan sumpbåtarna kom in i bilden var det i praktiken omöjligt att transportera färsk fisk till Stockholm och Åbo, eftersom avstånden och transporttiderna blev för långa. Först på 1800-talets senare hälft började den färska fisken på allvar få ett större fotfäste jämfört med den saltade och torkade fisken.

Korpobornas särställning då? Vilken ynnest gav Korpoborna en orsak att visa sin uppskattning gentemot kungen? Vilken tjänst kunde tänkas fordra en gentjänst, såsom fisk till julbordet? 

Korpoborna verkar inte ha haft en särställning framom andra skärgårdsbor. Alla ”rätte Skäriekarlar” fick fortsätta förbi Stockholm in i Mälaren med sina varor – under 1500-talet ända fram till 1642 var skärgårdsbornas passage fri. Tvärtemot kan man påstå att Korpoborna fick allt annat än en positiv särbehandling, när de år 1643 fick en oförståelig tillhutning av centralregeringen om att de seglat in i Mälaren i strid mot gällande lag. Centralregeringen ville då göra gällande att korpobor och ålänningar inte kunde räkna sig till skärkarlar, och så aldrig hade kunnat. Ingen orsak till glättighet eller tacksamhet från Korpobornas sida här alltså. 

Naturligtvis kan Korpoborna ändå gjort sig ärende till kungs, kanske i ett försök att återfå sin rätt som skärkarl. Det finns även teorier om att resan till kungen var ett sätt att lobba för Korpobornas rätt att sälja levande fisk i den kungliga huvudstaden något som Stockholms Fiskköpareämbetet hade monopol på i över 200 år.

Men när vi skriver våren 2021 saknas tillförlitliga dokument om att julgäddan förts till det kungliga slottet i Stockholm. Jag kontaktar därför Kungliga Husgerådskammaren i Stockholm. Husgerådskammaren har två huvuduppgifter: att stödja statschefen och hans familj, samt att förvalta de kungliga lösöresamlingarna. I förvaltningsuppdraget ingår bland annat katalogisering, registrering och dokumentation av de betydande samlingarna, som i Bernadottebiblioteket uppgår till cirka 100.000 böcker och 500.000 fotografier.

Från Husgerådskammaren meddelar man att om det finns dokument som kunde styrka historien om julgäddan, så finns de på Riksarkivet som handhar Slottsarkivet. I Slottsarkivet finns de hovförtäringsräkenskaper som dag för dag anger vad som kvitterades ut till köket.

Från Riksarkivet i Marieberg anländer så detta svar, daterat 27.1.2021, från 1:e Arkivarie/Slottsarkivarie Mats Hemström

”Angående din fråga om julgäddan från Korpo och om traditionen med att Korpoborna förde julgäddan till Stockholm har jag följande information att lämna: 

Vi har i Slottsarkivet sökt i Instruktioner, ceremoniel etc. volym 9 angående julgratifikationer, Hovförtäringsräkenskaper för december månad åren 1723, 1735, 1745, 1771, 1788 och 1790. Vi har inte kunnat finna några uppgifter om gäddor från Korpo. 

Däremot kan jag nämna att för december månad 1735 fann jag att man på Kungliga slottet i Stockholm den 23/12 noterat 10 gäddor i hovförtäringsräkenskaperna, den 24/12 åt man gäddor i två omgångar, den första 10 gäddor och den andra 12 gäddor. Likaså gjorde man juldagen den 25/12 då man först åt 8 gäddor och sedan 16 gäddor. Emellertid står inget skrivet om varifrån gäddorna kom. Det kan ju inte uteslutas att en eller flera gäddor kom från Korpo men det kan inte heller beläggas. Jag föreslår att du provar med att söka i litteraturen om någon har skrivit om julgäddan och i så fall kanske du kan få fram en referens till arkivhandlingar.

Svaret ger alltså vid handen att man under nämnda år på 1700-talet inte hittat några uppgifter om några uppvaktningar eller gäddor från Korpo. Men gäddan hade definitivt sin plats på kungligheternas bord. Under jultiden 23–25.12.1735, när Fredrik I var kung av Sverige, satte alltså hovet i sig hela 56 gäddor.

Gäddspekulationer

Trots att man under nämnda år på 1700-talet inte kunnat hitta några bevis för att julgäddorna (eller en del av dem) kom från Korpo, är det inte uteslutet att det skulle gå att hitta uppgifter från 1500-eller 1600-talet. Eller varför inte från 1800-talets början, innan 1808–09 års krig?
I uppgifterna från Riksarkivet har man fokuserat på den mat som serverades på slottet. Rimligtvis borde det ju också finnas dokument där olika besök och audienser hos kungen är nedtecknade. Jag ställer frågan till slottsarkivarie Hemström, som ger följande svar:

När det gäller beviljade audienser till kungen så kan man återfinna sådana i flera olika arkiv. Som exempel kan jag nämna Utrikesdepartementet 1902 års dossier. Här kan man söka i
volym 151 Allmänt rörande audienser 1853-1901;
volym 152–153 Audienser och presentationer;
Utrikesdepartementet, Protokollet, Audienser och ceremoniel 1886–1905;
Utrikesdepartementet, Huvudarkivet D 4: volym 1 Liggare över audienser 1872–1886;
Slottsarkivet, Riksmarskalksämbetet F 2: volym 1 åren 1592–1771.

Du kan även kontakta Bernadottearkivet och fråga om det där förvaras några audienser. I Riksarkivet i Arninge, Konsulat- och beskickningsarkiv förvaras en del audienser.” 

Hemström avslutar sitt mejl med att konstatera att det under normala förhållanden går alldeles utmärkt att besöka Riksarkivet och beställa fram handlingar från till exempel 1600-talet. Man kan alltså konstatera att det här finns sysselsättning för den hugade för en lång tid framåt . 

En möjlighet är förstås också att uppgifterna om julgäddan förändrats och förvanskats genom de muntliga berättelserna. AW Granit nämner såvitt vi vet inte 1700-talet utan 1400-talet i sina texter. Från 1400-talet finns det skriftliga bevis för att Korpoborna – som en del av sin skattebetalning – förde julfisk till Åbo slott, som var underställt den svenska kungen. Kanske har detta i folkmun ändrats till att man förde fisk till kungahuset – i Sverige? Utan mer forskning i de kungliga arkiven är det troligt att vi aldrig kommer att få svaret på om julgädda från Korpo fördes till kungen i Stockholm eller ej. 

President Urho Kekkonens namnteckning i en gästbok.

Fiskeentusiasten Kekkonen fick 1900-talets första julgädda

Traditionen med julgäddan återupplivades under president Urho Kalevi Kekkonens tid, då Kekkonens fiskekompis, Brunskärsbon Anders Danielsson, gav presidenten en gädda inför julfirandet. Hur detta gick till i praktiken minns kanske ingen längre, men året var 1965. Under drygt tio år var det Danielsson, eventuellt i sällskap med andra Korpobor, som uppvaktade Finlands president och överräckte en julgädda. 

President Kekkonen hade ett stort intresse för skärgårdsfrågor och trivdes i Åbolands skärgård. Han besökte själv ofta skärgården under sina fiskefärder och skaffade sig ett eget fiskeställe på Åselholm i Iniö. Så här berättar Anna Danielsson, systerdotter till Anders Danielsson, i ett brev till tidskriften Skärgård inför numret ”Kekkonen i Skärgård” 4/2015:

Mellan presidenten och Anders utvecklades genom åren en äkta vänskap. Kanske hade de träffats i Helsingfors, när den första skärgårdskommittén, ledd av Ilmari Hustich, startade. Anders blev kallad som sakkunnig i skärgårdsfrågor. 

Som en vänlig gest tog Anders upp traditionen med att föra en julgädda till rikets överhuvud. Seden härstammar troligtvis från 1700-talet (?) då skärgårdsborna “gick till kungs” dagarna före jul. Då de medförde en gåva, fick de audiens och därmed också ett tillfälle där de kunde klaga över höga skatter mm. Den traditionen är ännu vid liv. Korpoborna sätter en ära i att föra en julgädda till slottet, helt utan klagomål.

När Anders tragiskt omkom i en drunkningsolycka 1976, fick min mor som var hans närmaste motta ett telegram med vanliga kondoleanser, men det fanns en rad därtill där det stod: ”Anders var min goda vän. Republikens president Urho Kekkonen”.

Under Kekkonens tid var delegationen från Korpo alltid inbjuden till fiskepolitiska diskussioner på slottet. Som regel bjöd presidenten på glögg eller annat motsvarande och gav sig alltid tid till att höra nyheter från skärgården. Ibland kunde vissa ärenden få sin lösning efter ett julbesök hos Kekkonen. Enligt Helsingin Sanomat (16.12.2003) fick Kekkonen på bara några veckor åtgärdat en transportstödsfråga som tjänstemän hade jobbat med i flera år, efter att gäddelegationen hade nämnt problemet för landets främsta fiskare.

De två sista åren, när Kekkonen var sjuk, mottogs gäddan av personalen på sommarresidenset i Nådendal. Då meddelade presidentkansliet att presidenten inte kan ta emot några gäster utan att han önskar att julgäddan förmedlas via personalen på Gullranda.

 

Fiskarförbundet och Mauno Koivisto

År 1976, då Anders Danielsson dog, övertog Åbolands fiskarförbund med verksamhetsledare Carl-Henrik Stuns i spetsen uppgiften att överräcka julgäddan till Kekkonen. Traditionen fortsatte med Mauno Koivisto, som blev Finlands president i januari 1982. Koivisto inte hade samma genuina intresse för skärgården som sin föregångare, men han tog emot fiskarförbundets delegation som framförde sina hälsningar. Visiterna avrundades med några fraser om gäddan samt en önskan om en God Jul, utan någon längre pratstund.

Som regel hade delegationen alltid en önskan inbyggd i sin hälsning; man lyfte fram en olägenhet eller en för skärgården angelägen fråga. Efter något år kom det dock ett meddelande från presidentkansliet att man inte mera önskar att dylika budskap ingår i julhälsningen. I historiken ”Åbolands Fiskarförbund och fiskerinäringen under 1900-talet” skriver Jan-Erik Järvinen att detta självfallet gjorde intresset för julgäddan mindre hos fiskarbefolkningen. Flera av fiskarna som deltog måste vara på resande fot i flera dagar, för att sedan få en mycket kort audiens hos Koivisto. I kombination med den arbetsinsats man fick sätta ner på att fånga och transportera gäddan, blev det rätt oproportionerligt i förhållande till den tid som man fick disponera på slottet. 

Julgäddans överräckande fick betydligt mera innebörd då minister Christoffer Taxell började bjuda in delegationen på lunch och en ordentlig pratstund efter besöket på slottet. Detta var mycket uppskattat, skriver Järvinen. Den årliga delegationen bestod i regel av ett par fiskare, förbundets verksamhetsledare och ibland dess ordförande. Fiskare från de olika regionerna i Åboland fick turvis ingå i den tremannadelegation som först besökte slottet och därefter Taxell. Gäddan skulle vara ett praktexemplar på cirka tre kilogram. Den fångades för det mesta några dagar innan resan och förvarades i sump, tills den transporterades till Helsingfors i en våt säck. Julgäddan överräcktes på granris- eller enrisbädd i en låda som snickrats av fiskaren eller någon i hans omgivning.  

Fram tills nu hade gäddan levererats levande till slottet. Djurskyddsaktivister reagerade på detta och en protest var att vänta. Men förbundet hade redan innan detta riktat in sig på att fisk i allmänhet skulle transporteras rensad och isad för att uppnå bästa kvalitet, konstaterar Järvinen. Så samma år kunde man gå ut i pressen med att presidentens gädda levereras rensad, på isbädd. Den eventuella protestvågen uteblev och härefter levererades fiskarförbundets gädda alltid som rensad. 

År 1989 meddelar presidentkansliet att man endast önskar en egentlig julhälsning – det vill säga ingen gädda. Just vid denna tidpunkt gjorde pressen många av presidentens göranden till ganska stora mediefrågor och julgäddan blev en av dem. I ett brev daterat 14.12.1989 beklagar president Koivisto att han inte visat tillräckligt stor uppskattning för julgäddan, nu när han genom tidningspressen gjorts uppmärksam på hur “tidsödande och mycket besvärlig operation” det är. ”Av allt att döma har jag inte på ett tillräckligt sätt uttryckt min tacksamhet för den uppmärksamhet ni visat mig, vilket jag beklagar”. Han konstaterar också att han inte har samma intresse för fiske som sin företrädare, “men fiskarbefolkningens liv och utkomst intresserar mig”.  Koivisto avslutar med att konstatera att han hellre skulle träffa representanter från skärgården under sommaren. 

Den sista julgäddan till presidenten i Åbolands fiskarförbunds regi överräcktes således på presidentens slott år 1988. Traditionen var nu bruten, till mångas besvikelse. Situationen hade genom tidningspressen fått överstora dimensioner och upplevdes av många som olustig. Därför ansåg ambassadör Klaus A Sahlgren från Korpo att man väl kunde ordna en sommarträff som presidentkansliet önskat. 

Till saken hör att Klaus A Sahlgren och Mauno Koivisto var studiekamrater sedan tiden på Åbo universitet. Koivisto kunde vara lite burdus ibland, minns Tua Sahlgren, änka efter Klaus A Sahlgren som gick bort år 2018, och konstaterar att något gällande fiskarförbundet hade gjort Koivisto uppretad. “Julgäddan var ju en trevlig tradition med många år på nacken och det var ju inte heller Fiskarförbundets mening att förarga Koivisto”, säger Tua Sahlgren. ”Någon på förbundet visste tydligen om Klaus koppling till presidenten och frågade därför om vi kunde bjuda in både Koivisto och fiskarförbundet till Korpo för att få avklarat bråket en gång för alla.” 

Sagt och gjort, Klaus A Sahlgren tog initiativet till ett möte i Korpoström sommaren 1989. Med på detta möte var förbundets ordförande Jan-Erik Enestam  tillsammans med några övriga inbjudna. Tua Sahlgren berättar att presidentens fru Tellervo också var med på besöket. Medan herrarna gick på sin skogspromenad skulle fruarna försöka njuta av skärgårdslugnet i Sahlgrens trädgård, medan presidentens helikopter med livvakterna surrade över deras huvuden. ”Herrarna kom tillbaka från sin promenad, allt var avklarat, vi drack kaffe och det var frid och fröjd”, minns Tua. 

Koivisto var president fram till våren 1994. Ingen julgädda överräcktes till presidenten mellan åren 1989 och 1994. 

 

Bild på ÅU:s förstasida där huvudrubriken rä: Julgäddan ska bli tradition igen.
På Åbo Underrättelsers paradsida 22.12.1995 kan man se fiskaren Richard Jansson överräcka julgäddan till Martti Ahtisaari.

Klaus A Sahlgren återupplivar traditionen

Ambassadör Sahlgren tyckte julgäddan var ett bra sätt för Korpo att hållas kvar i tidningsspalterna och få positiv publicitet. När Martti Ahtisaari hade varit president i ett år, tog Sahlgren initiativ till att återinföra traditionen med julgäddan. 

”Jag är mycket tacksam över att ni återupptar denna tradition, var president Martti Ahtisaaris första ord när han tog emot julgäddan som Richard Jansson från Korpo överräckte”, kan man läsa i Åbo Underrättelser 22.12.1995. Delegationen det året bestod, förutom av Jansson som dragit upp gäddan, av kommundirektör Erik Westerback, ordföranden för Korpos fiskevattenområde Henrik Jansson och initiativtagaren Sahlgren. Audiensen hos presidenten förlängdes till och med från en kvart till en halvtimme, eftersom Ahtisaaris gärna ville dricka sitt förmiddagskaffe med Korpoborna. Presidenten verkade ärligt intresserad av situationen i skärgården, ställde många frågor och önskade till slut delegationen välkommen igen nästa år. 

Från och med år 1995 återgick alltså traditionen med julgäddan till en Korpohälsning. Julgäddan överräcktes härefter av en delegation som bestod av representanter för samhället och näringslivet i Korpo. Det yrkesmässiga fisket hade inte längre så stor plats, men traditionen fortsatte där den en gång startat som en Korpotradition,

Traditionen fortsatte i obruten form när Tarja Halonen tillträdde som president. Klaus A Sahlgren fortsatte att vara eldsjälen bakom julgäddan i nästan 15 år. 

 

Korpo Kulturgille tar över traditionen

Traditionen med att uppvakta republikens president hade under ambassadör Klaus A Sahlgrens tid fått karaktären av delvis Sahlgrens privata, delvis Korpo kommuns årliga projekt. Då det blev klar att skärgårdskommunerna och Pargas skulle fusioneras, ville Sahlgren försäkra sig om att projektet skulle hållas i Korpo.

Hösten 2008 ringde telefonen hos Bosse Mellberg, sekreterare i Korpo Kulturgille rf. Paret Sahlgren ville bjuda på lunch och temat för lunchen var att Sahlgrens ville att Korpo Kulturgille skulle överta det praktiska kring den årliga proceduren kring julgäddan. Sedan 2009 har Korpo Kulturgille, i praktiken Bosse Mellberg, skött den årliga korrespondensen med presidenten kansli.

Den årliga delegationen har Korpo Kulturgille sammankallat. ”Det börjar med att i september skriva ett mail och be om audiens. Så fortsätter mailväxlingen bland annat med säkerhetsfrågor och information om delegationens sammansättning och annan, till och med sekretessbelagd information” berättar Mellberg.

Mellberg påpekar att detta inte är föreningens projekt, utan hela öns. Korpo Kulturgille har som mål att delegationen ska vara så mångsidig som en tre till fyra personers delegation kan vara. Båda könen ska vara representerade, både yngre och äldre personer ska ingå. Företagare, löntagare och tjänstemän ska vara representerade, liksom såväl Korpo kyrklandet som utskären. Varje år är en kompromiss. Några ivriga nätfiskare kontaktas i november då det gäller att få tag på en gädda mellan 2,2 och 3,5 kilogram.

Två år i rad, 2008 och 2009, levererades ingen riktig gädda. År 2009 ville Halonen förnya julbordet och tog inte emot någon julgädda. Dessutom blev den person som fiskat gäddan i många år och ingått i delegationen inbjuden till självständighetsbalen på slottet det året. Att en öbo med avec blev bjuden till balen var redan det en så stor heder för lilla Korpo, att man måste förstå att det kunde vara orimligt att ge Korpo så mycket favörer samma år.

År 2010 var riktigt exceptionellt, för det var första gången i historien som Korpoborna inte lyckades få någon gädda. President Tarja Halonen fick istället ta emot en gädda av keramik. Konstverket tillverkades av Anna Nyreén med rötter i Korpo. Klaus A Sahlgren, som ingick i delegationen tillsammans med Karl-Erik Jansson, Ulf Pakalen och Ole Lindestam, konstaterade att det var ett nödrop från Östersjön. Gåvan fick därför symbolisera det arbete som görs för att rädda vårt gemensamma hav.

Under åren har pressen ställt det till för Korpoborna. Alla visste att Halonen hade katt. En journalist frågade om man i Korpo trodde att presidentparet åt gäddan, eller om den kanske blev kattmat. Svaret från Korpo blev att man inte vet och att katter ju tycker om fisk, vilket gav upphov till rubriken:  ”Julgäddan blir kattmat tror man i Korpo”. År 2009 får man alltså ett vänligt brev från president Halonens kansli om att man inte detta år hade för avsikt att ta emot delegationen från Korpo, men att man hoppades att man kan återkomma följande jul. Ryktet spred sig ända till fastlandet: ”Halonen vill inte ha någon gädda”!  Tidningsmän kom till Korpo med en gädda som stektes och fotograferades och rubrikerna efteråt var ungefär ”Korpogäddan duger inte åt president Halonen”.  

År 2012 tillträdde Sauli Niinistö som landets president. I den första delegationen som överräckte julgäddan till Niinistö ingick Maria Lagström, Kirsi Sukala-Pettersson, Thomas Norrgård och Johan Simberg. Under Saulis tid är det främst hunden Lennu som stulit showen, när han ett år tänkte äta upp gäddan. 

En vackert utformad julhälsning till pappers, undertecknad av presidentparet Niinistö.
Presidentparets julhälsning till Korpo Kulturgille. Foto: Bosse Mellberg

Tillagning av julgädda

Vi hoppar igen tillbaka till 1500-talet och biskop Brasks matbord. Enligt Marja Hartola säger Brasks matordning inget om hur rätterna tillagades, men ibland står det med vilka tillbehör rätten serverades. Torr fisk kunde till exempel serveras med olja, smör och lök, mjölk, söt välling, mjölk och örter, russin och mandel eller med mölja, som var brödbitar kokade i flott. 

Brask nämner inte lutfisk, men det gör Olaus Magnus i boken “Historia om de nordiska folken”. I Sverige lutade man antagligen fisk redan på 1400-talet, troligtvis lutades även gädda. Lutfisk är den enda rätt som varit julmat i Norden i över 500 år och är en av de ytterst få traditionsrätter vi har kvar från medeltiden, skriver Hartola. När vi idag äter lutfisk kan ärterna och den vita såsen påminna oss om rätterna på medeltidens fastedagar, salt och kryddpeppar om medeltidens smakriktningar. 

Om kungen åt gädda från Korpo kan fisken ha serverats på något av sätten ovan. När vi talar om dagens julgädda i skärgården finns den vita såsen, saltet och kryddpepparn kvar i mattraditionen. 

Utöbon Mats Bergman berättar att hans föräldrar alltid lagade julgädda med pepparrotssås på 1960- och 70-talet. Enligt Mats farfar Walfrid Bergman (1878–1960) var det i hans barndom västerifrån som nymodigheter inom fiskhanteringen introducerades – inte från det finska fastlandet. Till exempel hade konsten att röka fisk demonstrerats av två fiskare från Gotland som besökte Utö på 1880-talet. Likaså hade recepten på att tillreda julgädda tydligen kommit därifrån, enligt Walfrid Bergman. Havet har alltid förenat och infört nya ideér till skärgården. 

På 1990-talet ledde Solveig Kovanen på Utö ett projekt om fisketraditionerna i skärgården. Hon har fört över den muntliga mattraditionen till sin dotter Hanna Kovanen, som konstaterar att gäddan är en stor delikatess i december då fisken har ett fint och stadigt kött. Gäddan ska vara kort och kraftig, en riktig utskärsgädda som inte smakar dy. Fisket inleds några veckor innan jul och hålls sedan i sump fram till julafton. Men alltför länge ska den inte hållas fången för då blir den “sumpnött”, som skärgårdsborna säger.

En äkta julgädda ska vara kokt, enligt Kovanen. Man kan koka gäddan hel i en gryta tillsammans med potatis, lök och kålrot. Grytan smaksätts med med salt och kryddpeppar och gäddan kokas tills potatisen är mjuk. Själva såsen ska ha så mycket spad att man inte behöver tillsätta så mycket grädde, den ska smaka mycket fisk. Såsen kan kompletteras med ägg eller pepparrot. Rommen tas tillvara och blandas med peppar och vispgrädde. Även levern kokas tillsammans med gäddan och dukas fram. 

Naturligtvis kan en dokumentation om gäddan från Korpo inte avslutas på ett annat vis än med det enda rätta receptet på julgädda. Här enligt Utöbon Solveig Kovanen.

 

Recept på julgädda


För gäddan:
1½ – 2 kg rensad gädda
½ msk grovt salt
½ –1 kålrot
1 stor lök i klyftor
10 kryddpepparkorn
10–12 potatisar

För såsen:
½ liter fiskspad
2 msk smör
2 msk vetemjöl
1 dl grädde
pepparrot, ägg

Gäddan snittas i portionsbitar tvärs över ryggen så att buken hålls ihop. Strö salt i och på gäddan. Lägg hela skalade potatisar, skivad kålrot och den klyftade löken i grytan. Ovanpå allt läggs gäddan. Häll på så mycket kallt vatten att det knappt täcker fisken.

Koka snabbt upp och skumma. Tillsätt kryddpeppar och lägg en assiett i grytan som tyngd. Koka på svag värme i cirka en timme.

Såsen tillagas genom att fräsa smör och mjöl i en panna. Tillsätt spad och koka i 10 minuter. Smaksätt med pepparrot eller hackat hårdkokt ägg. 

 

Källhänvisningar

  • Ehrman, Göran. 1989. Västra Korpo fiskargille 1909-1989: 80-årshistorik.
  • Forth, Linda & Lund, Kim. 2013. Julgäddan – en åboländsk delikatess. Västra Nyland.
  • Granit, Arthur W. 1939. Importerade fruktträd skola ”brännmärkas”. Trädgårdsodlaren: organ för Nylands svenska trädgårdssällskap i Helsingfors och Sällskapet Aura trädgårdsvänner i Åbo. 
  • Granit, Arthur W. Ångsumpen Murena. Åbo Underrättelser 27.3.1953. 
  • Hartola, Marja. 2016. Finska gäddor – en delikatess på biskop Brasks bord. Ur boken Biskop Brasks måltider. Svensk mat mellan medeltid och renässans. Atlantis. 352 s.
  • Huuskonen, Matti. 2010. Presidentti sai korppoolaisilta keraamisen jouluhauen. Helsingin Sanomat 21.12.2010.
  • Järvinen, Jan-Erik. 2019.  Julgäddan. Åbolands Fiskarförbund och fiskerinäringen under 1900-talet. Del 1. 339 s.
  • Kovanen, Solveig. 1989. Åbo Akademi, Etnologiska samlingarna, Ljudbandsarkivet (KIVÅ L706)
  • Kuusisto, Anja. 1995. Ahtisaari vill se Korpoborna igen. Åbo Underrättelser 22.12.1995.
  • Mattsson, Kaj. 2013. Traditionen med julgädda. Fiskarposten 9-10/2013.
  • Moring, Beatrice. 1994. Skärgårdsbor: hushåll, familj och demografi i finländsk kustbygd på 1600-, 1700- och 1800-talen. Finska Vetenskaps-Societeten. 173 s. 
  • Orrman, Eljas. 1990. Den svenska bebyggelsens historia. Ur boken ”Finska skären”. Studier i åboländsk kulturhistoria. Zilliacus Kurt (red.). Konstsamfundet. 379 s.
  • Soldéus, Lars G. 2016. Fiskköpare och sumpskeppare i Ålands och Åbolands skärgårdar. Mediagallerian 2.0 AB, Stockholm. 192 s.
  • Söderlund, Nina. 2015. Kekkonen i Åboland. Tidskriften Skärgård 4/2015.

 

Artikeln är publicerad i kortare form i Tidskriften Skärgård 4/2021. 

Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!