Skriv här det du söker efter!

Jungfrudanserna – en gåta som fortfarande gäckar oss

Den större, njurformade jungfrudansen på Rågskär, i Borgå yttre skärgård. Högt uppe på ett berg, ovanför en traditionell ankarplats. Holmen fungerade som lotsplats under 1800-talet. Diametern 11,7 och 10,2 m, öppningen mot ONO. Foto: Thomas Rosenberg.

Förhistoriska eller relativt nya? Magi och ritualer eller lek och tidsfördriv? Jungfrudanserna fortsätter att gäcka forskarna, som inte tycks ha kommit så mycket längre jämfört med de första pionjärernas utforskningar under 1800-talet.

För mig har jungfrudanserna alltid känts hemvana eftersom vi råkar ha en sådan på den holme där jag vistats alla mina somrar. En stor och välbevarad dessutom, enligt den muntliga traditionen kallad ”Jerusalem”. En labyrint vi alla som små har sprungit igenom, och senare försiktigt har traskat. Och som vi stolt förevisar för våra gäster. Jag har därför länge samlat på mig litteratur om jungfrudanserna och deras historia. Den är till min förvåning är ganska blygsam, med tanke på hur gåtfulla de är. Och det är fortfarande ganska tunnsått med goda förklaringar.

Det var därför med nyfikenhet jag tog mig an en av de nyare böckerna på området: antologin ”Jungfrudanser – myt och verklighet. Om labyrinter i norr”, utgiven av Svensk-Österbottniska samfundet, i samarbete med Kungliga Skytteanska Samfundet i Sverige. Den bygger på ett seminarium hösten 2016 i Academill i Vasa. Men jag blev smått besviken. Forskningen tycks fortfarande full av frågetecken kring jungfrudansernas ålder och funktion. Man tycks inte ha kommit så mycket längre jämfört med de första pionjärerna under 1800-talet.

 

En karta över Norge, Sverige och Finland som visar var jungfrudanser förekommer.
Jungfrudansernas utbredning i Norden, enligt John Kraft (ur artikeln ”Labyrinter i magins tjänst”, i Christer Westerdahl (red.): Bottnisk Kontakt I, 1982). Klicka för större bild.

LÅT OSS börja med att fråga oss var det finns jungfrudanser, och hur många de är. Eller trojeborgar som de tidigare kallats, framför allt i Sverige. Där talar man numera oftast om fält- eller stenlabyrinter. Tidigare har det funnits många benämningar, såsom Trinneborg, Trelleborg, Tröborg, Jerusalem(s stad, eller förstöring), Rundborg, Ninives, Jeriko, Viborg, Lissabon, Babylon och Sankte Pers lek. På finska oftast jatulintarha, men också Jätin katu, Pietarin leikki, Nunnantarha, Kivitarha, Jerusalem(in hävitys), Jeriko, Ninive och Lissabon. Redan namnskicket visar att man ofta har anspelat på antingen antika eller kristna berättelser. 

Som vi ser av kartan finns det jungfrudanser i alla nordiska länder. De flesta i Sverige, 300-400 stycken, ungefär 200 i Finland och cirka 20 i Norge. Det finns labyrinter också kring Vita havet i Ryssland och i Estland, och belägg för att sådana funnits på Island.

Det finns även ett stort antal labyrinter av torv, eller spår av dem, i flera länder söder om Östersjön och på de brittiska öarna. Det förekommer alltså labyrinter i de flesta länder kring Nordkalotten. De flesta längs kusterna, invid traditionellt viktiga farleder. Men det finns också stenlabyrinter inne i landet, framför allt i Sverige. 

Den senaste detaljerade förteckningen över jungfrudanserna i Finland gjordes av Christina Bäcksbacka i början av 1970-talet, och den upptar sammanlagt 141 stenlabyrinter. Hon tillägger att det dessutom finns nio stycken österom den nuvarande gränsen i Vederlax (Virolahti). En relativt färsk förteckning över fältlabyrinterna i Österbotten, med koordinater, finns i en artikel av landskapsarkeologen Pentti Risla, i Skärgård från 2001.

Nyast är den förteckning som finns i Museiverkets ”Kyppi”-service på nätet. Det är en förkortning av ”Kulttuuriympäristön palveluikkuna”, med relativt detaljerade uppgifter om olika jungfrudanser. Den upptar tillsvidare 99 olika jungfrudanser. Varför de inte är fler vet jag inte, men jag har på känn att det återspeglar, förutom kronisk resursbrist inom Museiverket, det bristande intresse som funnits bland arkeologerna i Finland.

 

INTRESSET FÖR de gamla stenlabyrinterna vaknade under 1800-talet med dess romantiska strävan att stärka den nationella självkänslan. Det gällde att hitta belägg för att den egna kulturen hade rötter bakåt, helst så långt tillbaka som möjligt. Det fick unga forskare och studenter att göra långa expeditioner ut till bygderna för att samla in kunskap om såväl folkkultur och gamla föremål som fasta fornlämningar och speciella naturformationer: dialekter, ortnamn, folkvisor och sägner, fornborgar, grav- och stenrösen, jungfrudanser, stenkompasser, ryssugnar och hällristningar, samt jättekast och jättegrytor.

En av dem var språkvetaren Axel Olof Freudenthal (1836–1911). Han gjorde långa expeditioner runtom i Svenskfinland, med början i östra Nyland. Han beskriver 1874 hur jungfrudanserna förekommer ”här och där på flata berg i skärgården, om hvilka berättas att de fordom varit lekplatser för nejdens ungdom”. Utan att ta ställning till vilken funktion de haft konstaterar han att ”Innerst i labyrinten skall en jungfru hafva haft sin plats, till hvilken de öfriga framdansat, följande stensättningens gångar: däraf namnet ’jungfrudans’.”

Om deras eventuella ålder är Freudenthal försiktig: ”Flera af dessa stensättingar äro fullkomligt väl bibehållna och de med mossa öfvervuxne stenarnes insjunkna läge tyder på att en ganska lång tid förflutit sedan anläggningen”. Han beskriver två jungfrudanser i östra Nyland: den ena på Rågskär i Borgå lk och den andra på Asplandet i Sibbo. 

Olika former på jungfrudanser.
Skisser av olika jungfrudanser i J.R. Aspelins artikel i Finska Fornminnesföreningens tidskrift från 1877. Uppe t.v. labyrintmönster från bronsåldersspänne, t.h. jungfrudansen på Rågskär, nere t.v. jungfrudansen på Svartviran i Pyttis, t.h. jungfrudansen på Asplandet i Sibbo.

Några år senare publiceras arkeologen Johan Reinhold Aspelins (1842–1915) föredrag om jungfrudanserna i Finland. Han bestrider den då vanliga uppfattningen att jungfrudanserna skulle ha tillkommit enbart som tidsfördriv, eftersom de enligt honom är alldeles för omsorgsfullt lagda för att ha tillkommit av en slump. Han räknar upp många jungfrudanser inte bara i Finland, utan också i Sverige och Ryssland, mest baserat på andrahandskällor.

Han konstaterar helt logiskt att jungfrudanser borde påträffas också inne i landet och på bebyggda holmar, ifall de hade byggts som tidsfördriv. Att de framför allt finns invid farleder tyder enligt honom på att de haft ett samband med sjöfarten, kanske för navigering. Han fäster uppmärksamhet vid att labyrintmönstret har gamla rötter, och vågar rentav gissa att jungfrudanserna härstammar från den yngre bronsåldern. Som stöd för teorin anför han de föremål från bronsåldern som hittats vid labyrinter i Ryssland. De tyder enligt honom på kontakter mellan skandinaver och perm-kulturen redan före vår tideräkning.  

I en artikel från 1972 beskriver Anatolij Kuratov labyrinterna på öarna i Solovetskij-arkipelagen i Vita havet, som undersöktes av ryska forskare redan på 1800-talet. Kuratov konstaterar att labyrinterna sannolikt utgör helgade platser, som omfattade gravsättning och andra ritualer av magisk natur. Enligt honom visar spridningen av liknande stenlabyrinter över en bred polarzon, från Scilly-arkipelagen i väst till Vita havet i öst, att fiskar- och jägarkulturerna inom detta område hade en likartad materiell kultur (med redskap av kvarts, skiffer och klint) och en likartad ideologi. I närheten av labyrinterna finns olika kvartsföremål som daterats till förhistorisk tid.  

I Norden har jungfrudanserna ofta förknippats med traditionella ring- och banddanser, men enligt Kuratov är de av betydligt äldre datum och härstammar från primitiva kultdanser långt före vår civilisation. Han jämför bland annat med motsvarande riter hos de australiska urfolken.

 

DET KÄNDASTE försöket hos oss att beskriva jungfrudanserna som dansplatser gjordes av konsthistorikern Lars-Ivar Ringbom, i en lång artikel från 1938. Han argumenterar för att byggandet av jungfrudanser, eller trojaborgar, bygger på en urgammal teknik för konstruktion av spiraler med hjälp av en enkel snörpassare.

Enligt Ringbom är det ”i högsta grad sannolikt” att trojaborgarna ursprungligen varit platser för lekar av idrottslig, sällskaplig eller rituell karaktär. Han kopplar dem till de kalkmålningar av labyrinter som finns i de medeltida kyrkorna i S:t Marie, Sibbo och Pernå, vilket enligt honom tyder på att kunskapen om labyrintmönstret och dess rituella funktion funnits mycket länge. 

När det gäller trojaborgarnas ålder konstaterar Ringbom att frågan måste lämnas öppen, även om många av dem med hänsyn till läge och skick ”mycket väl kunde vara förhistoriska”. Efter ett långt resonemang kring olika antika labyrintdanser frågar sig Ringbom hur man konkret kan utföra en banddans i trojaborgen. I den enklaste formen tänker han sig en man på den större stenen i mitten, med ett band som är bundet kring flickans midja eller arm.

tecknad bild på en jungfrudans.
Lars-Ivar Ringboms teckning av en tänkt jungfrudans (Ringbom 1938).

Han ställer emellertid den berättigade frågan hur det är möjligt att kunskapen om dessa danser idag är bortglömd, även om de utförts ännu under senmedeltiden i Norden, och dansplatserna ännu finns kvar? Han framför hypotesen att de äldre och mer oskyldiga ringdanserna försvann under senmedeltiden, som ett resultat av det ”dansraseri” som följde digerdöden i spåren. 

Ringboms artikel är intressant som exempel på en tämligen romantisk skrivbordsförklaring. För jag har nog svårt att tänka mig dylika danser på de vindpinade klipporna i vår ytterskärgård. Hans tankar fick ändå överraskande stort genomslag. En som inspirerades var John Gardberg, docent i nordisk folklivsforskning vid Åbo Akademi, låt vara med en glimt i ögat: 

”Inspirerad av Lars-Ivar Ringboms uppsats om ’Trojalek och tranedans’ i Finskt museum 1938 (varav jag fick ett särtryck, som jag läste i Iniö) gjorde jag vid badturerna på den något steniga sandstranden en ’jungfrudans’ – på så låg höjd över havet att ingen om landhöjningen medveten människa kan tro den vore ett fornminne, vilket dock ej hindrade att någon blott något år därefter ville ange den som ett sådant. Avsikten var bland annat att barnen genom att springa i labyrinten skulle ha en värmande motion efter sjöbadet.” (citerad i Nykvist 2016).

Det framgår inte av artikeln hur Gardberg själv förhöll sig till Ringboms hypoteser, eller till frågan om jungfrudansernas ålder och funktion, men formuleringarna vittnar om att han ville driva med dem som trodde att de var väldigt gamla.

Ett foto på en kvinna som går i en jungfrudans.
Den jungfrudans som John Gardberg, inspirerad av Ringbom, byggde i slutet av 1930-talet åt sina barn (Nyqvist 2016).

 

SAMMA ATTITYD verkar under en lång tid ha varit något av en officiell inställning bland våra arkeologer och museimyndigheter. Ett exempel är den översikt över Finlands fasta fornlämningar som utgavs 1966, där jungfrudanserna avfärdas på ett par sidor i slutet av boken. De konstateras i huvudsak vara från historisk tid och tillkomna närmast som ett tidsfördriv.

Det har blivit något bättre, men mycket återstår att göra. Det gäller såväl inventeringen av redan funna och fortfarande oupptäckta labyrinter som tolkningen av deras ålder och funktion. Jag misstänker att ointresset sammanhänger med den finsknationella ideologi som präglat finländsk arkeologi under hela vår självständighet, och som lett till att man inte brytt sig om den fornhistoria som inte passat in i den ideologiska ramen. Det gäller till exempel våra kustområden, med deras urgamla kontakter över haven. Ifråga om jungfrudanserna har man inte kommit så mycket längre än J.R. Aspelin för 150 år sedan, vår första arkeolog och det nuvarande Museiverkets grundare.

Jag har också till min förvåning märkt att de uppgifter om antal stenvarv och diametermått i jungfrudanserna som anges i Kyppi-databasen i de fall jag själv har kontrollmätt inte överensstämmer med verkligheten. Det inger inte förtroende. 

Men det har hänt mycket positivt de senaste åren, inte minst tack vare enträget arbete av amatörarkeologer och andra entusiaster. Det tillkommer hela tiden ny kunskap som fyllt ut inte bara det så kallade tomrummet utan också förlängt historien bakåt. Som exempel de fynd som Jouni Jäppinen och hans kolleger under de senaste åren har gjort i östligaste Nyland och Kymmenedalen. Enligt honom överenstämmer kartorna över jungfrudansernas utbredning mycket bra med de vikingatida fynd man gjort längs Östersjöns kuster. De tyder på betydligt tidigare, starkare och mer långvariga impulser västerifrån än man tidigare har trott. 

Talande för det nymornade intresset är en arkeologisk inventeringsrapport från 2013 om Onas arkipelag i Borgå yttre skärgård, det område jag känner bäst. Författaren Vesa Laulumaa konstaterar att det gjorts minimalt med arkeologisk forskning i området, vilket kommer sig ”dels av att man behöver en båt för att ta sig fram i området och dels av att områdets arkeologiska potential tidigare tydligen bedömts vara tämligen liten”. Nu hade man en båt, och Laulumaa sammanfattar:

”Onas skärgård visade sig vara överraskande rik på arkeologiska fynd. Särskilt var fynden av gravruiner från bronsåldern viktiga upptäckter med tanke på områdets arkeologi. De tyder dessutom på att skärgårdens arkeologi fortfarande är dåligt kartlagd och dåligt känd. Vid inventeringen hittades ett antal konstruktioner med anknytning till historisk tid. Onas skärgård är bekant för sina fiskarsamhällen och sin sjöfart men man fann färre objekt kring dessa teman än vad som förväntats i förväg. Till exempel s.k. ryssugnar som byggdes av ryska flottan känner man fortfarande inte till i området fastän det sannolikt finns sådana där. Onas arkeologiska potential är fortfarande hög efter denna inventering. Öarnas bestånd av fornlämningar blev tillräckligt utrett för planläggningen, men i framtiden dyker det troligen upp nya objekt, i synnerhet från historisk tid.” (a.a., 6)

 

DEN LIVLIGASTE diskussionen och forskningen kring jungfrudanser finns av naturliga skäl i Sverige, där antalet stenlabyrinter är störst. De två kändaste debattörerna är Christer Westerdahl, professor emeritus i marinarkeologi, och John Kraft, journalist och labyrintforskare. Det var också kring dessa två som Vasaseminariet 2016 huvudsakligen kretsade.

Enligt Westerdahl härstammar labyrinterna från medeltiden och övergången från hedendom till katolicism, även om mönstret bygger på antika förebilder. John Kraft anser däremot att labyrinterna uppvisar betydligt längre kontinuitet bakåt, till förhistorisk tid. Speciellt de som finns högre upp på land, på höjder och i anslutning till gamla gravplatser, till exempel kring Mälardalen. Hans teori är att de äldre labyrinterna kan ha tjänat som kultplatser i var sitt hövdingadöme.

Däremot anser både Westerdahl och Kraft att de labyrinter som finns längs Bottniska viken och svenskbygderna vid Finska viken förmodligen tillkommit senare, och att de kan kopplas till den svenska kolonisationen, alltså tidigast från ungefär år 1200 framåt.

Vad gäller labyrinternas funktion ansåg Westerdahl tidigare att de fungerade som markörer för tidiga lotsar, invid speciellt farliga kustavsnitt. Men han övergav den teorin och anser numera att de ursprungligen hade en apotropeisk funktion, det vill säga avvärjde det onda och skyddade mot gengångare. Exempelvis ilandflutna lik och hedningar som inte begravts i vigd jord. En annan funktion var att de skyddade mot farorna på havet. Att labyrinterna är så utbredda talar enligt honom för att de uttrycker en gemensam maritim kultur. Att de i dag är kända som ”jungfrudanser” utesluter enligt honom inte att de tidigare haft andra funktioner.

Enligt Kraft har de kustnära stenlabyrinterna varit ett slags ”universalinstrument i magins tjänst”, för att ge fiskelycka och makt över vädret. Men de avsevärt äldre inlandslabyrinterna har enligt honom haft en annan funktion. Själva labyrintmotivet har kommit hit under förhistorisk tid, och labyrinterna fungerade då som arenor för hedniska fruktbarhetsriter om våren. Kraft erkänner att det är ren spekulation, men konstaterar att detsamma gäller Westerdahls teorier.

 

EN DELVIS ny teori framförs av Marianna Ridderstad. Hon är arkeoastronom vid Helsingfors universitet och har forskat kring de så kallade jättekyrkorna (på finska jätinkirkko, jatulinkirkko). De är stora, ovala eller rektangulära stenvallar som förekommer främst längs Bottenvikens kust. Deras ursprung är inte helt klarlagda, men de dateras till ungefär 3000–2000 före vår tideräkning. De har bildats under istiden men har under stenåldern utnyttjats och omformats av människor, för både praktiska och rituella ändamål.

Ridderstad har tillsammans med arkeologen Jari Okkonen gjort astronomiska mätningar för att se om jättekyrkorna haft en rituell betydelse. En sådan har ju påvisats i de stora megalitbyggen som finns runtom i Europa, av vilka Stonehenge i England är mest känd. Enligt Ridderstad är både öppningarna och längdaxlarna i jättekyrkorna vanligen riktade så att de följer årets viktigaste solhändelser, i första hand sommar- och vintersolstånd, men också vår- och höstdagjämning. Enligt Ridderstad kan man till exempel i Jäknabacken, en jättekyrka i Pedersöre, följa med solens gång på samma sätt som i Stonehenge.

Föga överraskande har Ridderstad kommit till att också jungfrudansernas läge och öppningar oftast är riktade så att de följer solens gång, vilket enligt henne innebär att också de haft en rituell och årstidsbunden funktion, speciellt under vårens fruktbarhetsriter.

Intressant nog konstaterar Ridderstad att Aspelin var den första att uppmärksamma åt vilket väderstreck labyrinternas öppning var riktad. Enligt henne går dessa riter tillbaka på en förkristen tradition från bronsåldern och tidig järnålder. Att jungfrudansernas funktion, och berättelserna kring dem, har ändrat med tiden utesluter inte tidigare solriter. Hon har därför inga svårigheter att förena sig med flera av de sinsemellan olika tolkningar som framförts.  

Vilken hjälp har vi då av den exakta naturvetenskapen, och dess hårdare fakta? Ett problem vid dateringen har varit bristen på pålitliga undersökningsmetoder. En av de enklaste är att utgå från höjdkurvorna. Landhöjningen visar ju vilka jungfrudanser som ligger alltför lågt för att kunna vara förhistoriska. På den punkten är Westerdahl och Kraft ense.

En relativt ny metod för att uppskatta jungfrudansernas ålder är att använda sig av lichenometri, det vill säga mäta de lavar som växer på och kring stenarna. Den utvecklades av forskare i Umeå på 1980-talet och har använts framför allt i Sverige. Exempelvis kartlaven, Rhizocarpon geographicum, växer endast 4–6 mm på 100 år, och kan bli mer än 2 000 år gammal. Lavmätningar av stenlabyrinter i Norrland pekar på att de är från perioden 1250–1850, varav de flesta från 1500- och 1600-talet. Man har gjort lavmätningar också i Österbotten, bland annat av 12 stenkompasser, och daterat den äldsta till 1400-talet och den yngsta till 1700-talet.

Man kan också använda sig av geografiska informationssystem (GIS), där man med hjälp av digitaliserade höjddata får en bild av hur jungfrudanserna spatialt förhåller sig till varandra. Metoden har använts av arkeologen Petteri Pietiläinen, som på 1990-talet undersökte jungfrudanserna i södra Karelen, i Miehikkälä och Vederlax. Han anser att de kan dateras till åren 1300-1650, och att de förmodligen haft en både rituell och praktisk funktion, för att fastställa markägande.  

 

VILKA SLUTSATSER kan vi dra av allt detta? Några definitiva svar har vi inte, och gåtan kring jungfrudanserna gäckar oss fortfarande. Men kanske vi borde nöja oss med att alla frågor inte har ett svar? En viktig del av det som ger ritualerna kraft är uttryckligen att de är hemliga. Bättre kanske att förhålla sig som Carita Nyström, som konstaterar att den ”läkande labyrinten” är ett världskulturarv, i ordets djupaste mening. En ”världsomspännande urbild” som förbinder vår skärgård och kust med resten av världen, ”en symbol för själva livets mysterium”.

Ungefär så upplever också jag det när jag vandrar i ”Jerusalem”, jungfrudansen på Rågskär. Känd redan i mitten av 1800-talet och fortfarande välbevarad, mycket tack vare att den fått vara ifred. För mig räcker det att veta att den är mycket gammal, ja kanske rentav går tillbaka på traditioner från vikingatid.

Däremot känns många av förklaringarna angående jungfrudansernas ursprungliga funktioner tämligen fantasifulla. Det gäller speciellt försöken att spåra de rituella mönstren till den antika medelhavskulturen. Labyrinten förefaller ju helt uppenbart att vara en arkaisk symbol som alltid funnits och använts inom olika kulturer, oberoende av varandra? Att människor under olika tider tillfört labyrinten nya förklaringar, riter och danslekar ter sig naturligt. Möjligt är också att jungfrudanserna får uppleva en ny renässans, med delvis nya riter.

Ett exempel är den stora jungfrudansen i Strandparken i Lovisa. Den byggdes av frivilliga Lovisabor år 2004, som en större kopia av den som finns på Svartviran i Pyttis skärgård. Gjord i ett slitstarkt format, uttryckligen i syfte att användas av stadsbor och besökare.

En modern jungfrudans.
Den nya jungfrudansen i strandparken i Lovisa, byggd 2004. I bakgrunden Nordström-rederiets gamla bogserbåt Onni och småbåtshamnen Skeppsbron. Foto: Thomas Rosenberg.

 

Litteratur 

  • Aspelin, J.R.: Jatulintarhat Suomen rantamailla. Finska Fornminnesföreningens tidskrift – Suomen Muinaismuisto-Yhtiön Aikakauskirja II. Helsinki 1877, s. 155–164.
  • Bäcksbacka, Christina: Stenlabyrinter i Finland. Finskt Museum 1972, Finska Fornminnesföreningen, Helsingfors 1972, s. 64–73.
  • Freudenthal, A.O.: Öfversigt af östra Nylands fasta fornlemningar. Finska Fornminnesföreningens tidskrift – Suomen Muinaismuisto-Yhtiön Aikakauskirja I, Helsingfors 1874, s. 65–70.
  • Jungfrudanser – myt och verklighet. Om labyrinter i norr (red: Jacobsson, Roger). Bottniska studier 5. Svensk-Österbottniska samfundet och Kungl. Skytteanska Samfundet i Sverige, Korsholm 2018.
  • Jäppinen, Jouni: Rautakymi. Talonpoikia, seppiä, lohiylimyksiä. Loviisa 2020 (i tryck).
  • Kivikoski, Ella: Suomen kiinteät muinaisjäännökset. Suomalaisen kirjallisuuden seura. Helsinki 1966.
  • Kraft, John: När kom labyrinterna till Norden? I: Jungfrudanser – myt och verklighet, s. 40–51.
  • Kuratov, Anatolij: Stenlabyrinter i Solovetskij arkipelagen i Vita havet (USSR). Finska Fornminnesföreningen, Finskt Museum 1972, Helsingfors 1972, s. 59–63.
  • Laulumaa, Vesa: Borgå. Arkeologisk inventering av Onas skärgård 29.7-2.8 och 29.8.2013. Museiverket 2013, Inventeringsrapport.
  • Museiverket: tjänsteportalen ”Kyppi”: www.kyppi.fi
  • Nykvist, Ari: Labyrintens gåta olöst. Meddelanden från Åbo Akademi 7/2016.  
  • Nyström, Carita: Den läkande labyrinten. Skärgård 3/2014, s. 55.
  • Pietiläinen, Petteri: Miehikkälän ja Virolahden jatulintarhat. Seminaarityö 10.12.1996.
  • Ridderstad, Marianna: Megaliittiarvoitus meilläkin. Tiede 8/2012.
  • Ridderstad, Marianna: Knossoksesta Ultima Thuleen – jatulintarhat aurinkoriittien paikkoina. Muinaistutkija 2/2013.
  • Ringbom, Lars-Ivar: Trojalek och tranedans. Suomen Museo XLV, Suomen muinaismuistoyhdistys, Helsinki 1938, s. 68–106.
  • Risla, Pentti: Stenlabyrinter – från kult till tidsfördriv? Skärgård 1/2001, s. 67–75.
  • Risla, Pentti: Stenlabyrinter – en vindlande väg. I: Jungfrudanser – myt och verklighet, s. 10–18.
  • Westerdahl, Christer: Nya tankar om labyrinter. I: Jungfrudanser – myt och verklighet, s. 19–39.

 

Artikelförfattaren Thomas Rosenberg är sociolog och skriftställare.

Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!