Skriv här det du söker efter!

Inledaren 2/2021

Inledaren 2/2021

Gästskribenten Sandra Bergqvist:

Det unika måste få ett eget språk


Skärgården är unik. Det här är en fras som jag tror många är bekanta med och många också håller med om. Däremot är det betydligt svårare att definiera vad det säregna egentligen handlar om.

I mitt uppdrag som ordförande för Skärgårdsdelegationen har jag ofta märkt att uppfattningarna om skärgården kan vara väldigt olika. Till delegationens främsta uppgifter hör att lyfta upp specifika ärenden som berör just skärgården och informera om hur livet i skärgården faktiskt ser ut. Skärgårdsdelegationen ger utlåtanden om hur olika saker fungerar eller inte fungerar och för fram synpunkter på hur vi skulle vilja att den skulle utvecklas. Det handlar väldigt långt om att definiera skärgården och våra specifika behov och det är just här som jag har märkt att skärgården ofta faller mellan olika kriterier och definitioner.

I Finland bereds och fattas beslut utgående från tillgänglig information och vi är vana att gå enligt vissa mönster. Det krävs forskning, uppföljningar, exceltabeller och bakgrundsmaterial. Det krävs tillförlitlighet och många gånger också vedertagen praxis. Det går inte alltid att motivera med att “sidu, hos oss fungerar det inte så där” eller “vi brukar göra på ett annat sätt”. Att skärgården i sig har variationer i form av kust-, insjö- och ytterskärgård – där dessutom tillgängligheten varierar väldigt mycket – kräver att vi får klara definitioner för skärgårdens mångfald. Det här är ett av de stora och verkligt fundamentala utredningsarbeten som vi arbetar med i Skärgårdsdelegationen just nu. 

Ett aktuellt exempel på myndigheternas okunskap är stödet för utbyggnad av bredband på områden där det inte byggs ut på marknadsvillkor. Det handlar alltså om glesbygd, där avståndet ofta fungerar som måttstock när det gäller den här typen av bidrag. Det knasiga är att bebodda öar i bland annat Åbolands skärgård riskerar beräknas som tätort, eftersom bebyggelsen är tät i jämförelse med till exempel östra eller norra Finland. Vattnet mellan öarna räknas sällan med i dylika beräkningar och då kan slutresultatet få rätt märkliga drag. Samma problematik fanns också gällande stödet till bybutiker. Skärgårdsförhållandena hade i beredningen kort och gott glömts bort innan felet kunde rättas till.

Det är just vattenelementet som jag upplever att ofta skapar frågetecken och missvisande tolkningar. Det är här som skärgården faller emellan. På sina ställen finns det visserligen bilväg hela vägen fram, men man beaktar inte färjan eller förbindelsebåten som finns på vägen. Det beaktas inte att man kan ta sig till fastlandet kanske bara en gång per dag eller att det inte finns någon nattrafik. Även om öarna på kartan ser ut att ligga nära varandra så är vägen i verkligheten mycket längre. Det här vet ju förstås alla som bor och lever i skärgården, men då det kommer till att bereda lagar och göra myndighetsbeslut är det här långt ifrån en självklarhet. Det är här som det verkliga problemet finns. För att ministerier och myndigheter ska förstå oss, måste vi skapa ett språk som de förstår och som passar in i en myndighets sätt att bereda ärenden.

 

Även om intresset för skärgården ökat det senaste året behövs det forskning som tar fram dessa unika särdrag i vår skärgård. Det är genom forskning som vi får in skärgårdens egenskaper i vårt stora myndighetssystem. […] Genom forskning och faktabaserat material kunde det vara möjligt att fatta beslut som bättre tar i beaktande de verkliga förhållandena.

 

Det finns ett klart behov av att bättre definiera vad skärgård är och här ser jag att betydelsen av skärgårdsforskning är väldigt central. Det finns ett stort behov av forskning som belyser de verkliga förhållandena i skärgården. Även om intresset för skärgården ökat det senaste året behövs det forskning som tar fram dessa unika särdrag i vår skärgård. Det är genom forskning som vi får in skärgårdens egenskaper i vårt stora myndighetssystem. Det behövs också mycket mer statistik över skärgårdsrelaterade ärenden. Genom forskning och faktabaserat material kunde det vara möjligt att fatta beslut som bättre tar i beaktande de verkliga förhållandena. Vårt land består av olika skärgårdsområden och skärgårdsdelegationen jobbar för att dessa bättre skulle beaktas i all form av myndighetsbeslut och lagberedning. Det behövs faktabaserat material som ger skärgården legitimitet som ett säreget område vid sidan om stad och landsbygd. Det unika vi ser i skärgården måste få ett eget språk.

 

Sandra Bergqvist, riksdagsledamot (Sfp), ordförande, Skärgårdsdelegationen. 

Inledaren är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2021.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!