Skriv här det du söker efter!

Framstående fästingforskning på Själö

Forsknignsassistet Johannes Sahlsten och forskningstekniker Katja Mäkinen fångar fästingar på Själö.

Artikelförfattaren Julia Ajanko kan inte bestämma sig för om fästingens liv är fascinerande eller väldigt långtråkigt – för det mesta gör de inget annat än väntar. På Själö finns det mångårig expertis om fästingar. Här hittades fästingar med borrelia första gången år 2000. På grund av detta detta startades det år 2012 ett större tvärvetenskapligt forskningsprojekt med Åbo universitets biologiska institution och institutionen för biomedicin.

I medeltal lever fästingen två till tre år, men den kan också leva mycket längre. Fästingen genomgår tre olika stadier i sin utveckling. Under sin livstid suger hanen blod två gånger; före den utvecklas från larv till nymf och en gång till för att kunna utvecklas från nymf till en vuxen fästing. En befruktad hona behöver blod ännu en tredje gång före den lägger upp till 2000 ägg. Efter detta dör honan. Emellanåt sitter fästingen någonstans i skuggan och väntar. Den flyttar sig inte, utan väntar bara på att ett lämpligt värddjur för följande bloddos ska passera.  

 

I FINLAND förekommer det tre till sex olika fästingarter. Bland dessa finns det två arter som biter människan: vanlig fästing (Ixodes ricinus) och tajgafästing (Ixodes persulcatus). Ibland hittas det även andra fästingarter som kommer till Finland till exempel med flyttfåglar. Oftast kan dessa arter dock inte övervintra i Norden.

Detta enkla leddjur har blivit ett fruktat hot speciellt i skärgården, även om det idag finns stora mängder fästingar också i städer. Enligt forskardoktor Jani Sormunen från Åbo universitet finns det fästingar nästan överallt där det finns lämpliga värddjur, såsom fåglar, gnagare, hjortdjur, mårdhundar och människor. På Själö hittades det fästingar med borrelia första gången år 2000. På grund av detta detta startades det år 2012 ett större tvärvetenskapligt forskningsprojekt med Åbo universitets biologiska institution och institutionen för biomedicin. Forskarna vill bland annat ta reda på i hurdana habitat fästingarna trivs och varför, följa med hur populationens storlek utvecklas och undersöka om det kommer nya patogener med i bilden. 

Forskningen startades på Själö, men idag är Själö en del av en större forskningshelhet och data samlas in i hela Finland. Enligt Sormunen, som koordinerar forskningen, är fästingforskningens omfattning helt unik för Finland. Innan 2010 hade det kommit ut endast cirka 20 publikationer med fästingen i fokus. 

På Själö finns det 15 forskningslinjer där man samlar in data om fästingarna varannan vecka, ungefär från april till oktober. Det finns tre linjer i fem olika habitat: barrskog, lövskog, äng, alskog och betesmark. Insamlingsmetoden har varit densamma sedan 1940-talet. Man fäster en vikt på ett vitt lakan med storleken 1m x 1m, och drar sedan lakanet över vegetationen 10 meter i taget. Efter detta räknas alla fästingar som har fastnat på lakanet, och samlas i en burk. Burken skickas till Åbo för vidare undersökningar av fästingarnas DNA. Sormunen skulle egentligen vilja komma ifrån habitatstanken. Enligt honom är det viktigare att forska i var det finns värddjur och skyddsplatser för fästingar, eftersom det är viktigare för deras överlevnad. Till exempel har man nu oväntat hittat mest fästingar i barr- och blåbärsskog, för där hittar de skugga och skydd. Fästingarnas värsta hot är värme och torka.  

En fästing kryper på ett vitt tyg.

UNDER DE senaste åren har mängden fästingar ökat i rask takt vid alla fältstationer. Forskarna är enhälliga om att klimatförändringen är en orsak till detta. Varmare höstar och mildare vintrar har lett till kortare perioder med snötäcke. Fästingen har därmed längre tid på sig att hitta värddjur och föröka sig. Också värddjuren drar fördel av kortare tid med snötäcke, vilket leder till ett ökat antal lämpliga värddjur. De ökade mängderna fästingar i skärgården beror enligt Sormunen på att djur ofta samlas nära strandområden, och dessutom lever djurpopulationerna närmare varandra på öar. På Själö har antalet vitsvanshjortar och mårdhundar ökat, vilket delvis förklarar det ökade antalet fästingar. 

Samtidigt som fästingantalet har ökat, har också förekomsten av borrelia-bakterien blivit allt vanligare. Mellan 10–30 procent av fästingarna bär på borrelia, hos vuxna fästingar förekommer den oftare än hos de yngre individerna. TBE-viruset (Tick-born encephalitis/Fästingöverförd hjärninflammation) är mycket mera sällsynt, och finns oftast koncentrerat på små områden. Även på dessa områden är det endast 0,5–1 procent av fästingarna som bär på viruset. Fästingen smittas av sitt värddjur, men alla värddjur bär inte på borrelia eller TBE-virus. Till exempel sorkar och trastar smittar fästingar, medan det finns bevis på att hjortdjur till och med kan rena fästingar från sjukdomar. Enligt Sormunen anser forskare i allmänhet att ju fler värddjursarter det finns, desto färre fästingar sprider infektioner i och med att alla arter inte bär på sjukdomar. 

 

PÅ SJÄLÖ finns en nötlund där TBE-viruset förekommer. I denna lund finns det knappt någon vegetation på marknivå – på grund av detta söker alla fästingar oberoende utvecklingsstadium mat på samma höjd. Sormunen berättar att TBE-viruset behöver ganska specifika förhållanden för att sprida sig. Men just på ställen där det samtidigt förekommer fästingar på olika utvecklingsstadier som äter nära varandra, till exempel bakom sorkarnas öron, sprids viruset lättare. 

I Finland insjuknar cirka 60–80 människor årligen i TBE. Av borreliainfektioner rapporteras mellan 5000–6000 i Finland och runt 85 000 i hela Europa. Många infektioner blir dock inte rapporterade och siffran från Europa är bara indikativ, eftersom alla länder har lite olika system för rapporteringen. Antalet insjuknade i både borrelia och TBE har i alla fall stigit i Europa liksom i USA, förklarar Sormunen. 

Just nu försöker forskningsgruppen reda ut om det redan finns eller om det kommer att finnas naturliga fiender för fästingar i Finland. Det har hittats spår av en fästingparasit, Ixodiphagus hookeri, i Själöfästingens DNA, och nu forskas det aktivt i om denna parasit kan finnas i större utsträckning i Finland. Men parasiten är så liten att man inte ens ser den, vilket gör forskningen ganska krävande. Myror är ett annat aktuellt forskningsobjekt. Enligt Sormunen äter myror vad som helst, och det skulle vara förvånande om de inte åt fästingar. Ännu har det inte hittats bevis för detta, men man har upptäckt att det brukar finnas färre fästingar nära myrstackar. Varför vet ingen ännu, så forskningen fortsätter. 

Enligt Sormunen funderar folk ofta på om det finns något nytta med fästingar, men det finns inget svar på det heller. Fästingens existens kan till exempel ha något att göra med att begränsa en viss djurart. Fästingantalet har åtminstone ökat så mycket att Sormunen tycker det vore väldigt konstigt om inget djur åt dem. Så det verkar kanske finnas lite hopp för framtiden, om man vill tänka så. 

 

Artikelförfattaren Julia Ajanko är geograf och fotograf som bor på ön Brännskär i Nagu. Julia är styrelsemedlem i medborgarorganisationen Finlands öar r.f. Denna artikel är publicerad med stöd från Svenska kulturfonden. 

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2019. 
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!