Skriv här det du söker efter!

En skärgård som gjord för smuggling

Utsikt från Marskärsberget mot sjömärket Spiron, också ett lämpligt "no mans land" att gömma sprit på. Foto: Liselott Nyström Forsén

Från min sommarstugas köksfönster i Molpe, strax utanför den södra delen av världsarvsområdet Kvarkens skärgård, ser jag ett spritgömställe. Det finns på en namnlös liten holme i ett ”holster”, som vi säger i Österbotten, ett stenröse eller en samling av större stenar. Bland de stenarna ska en sommarstugeägare på 1960-talet ha hittat en bortglömd spritgömma med några kanistrar – och varit full hela sommaren.

Min åldrige granne skrattar förtroligt med glimten i ögat när han berättar historien. Sommarstugeägaren är för länge sedan avliden, och grannen låter mig dessutom förstå att varken spritsmuggling, hembränning eller viljan att berusa sig var något ovanligt alls i nejden ”förrivärlden”. Inget att höja på ögonbrynen åt. Dessutom är det ju vida känt att det fanns många Molpebor bland de företagsamma och listiga smugglarna i Kvarken.

Ja, inte så att det skulle finnas hela kapitel om saken i hembygdshistorikerna eller så. Det här är fortfarande inget man talar vitt och brett om – fastän allt är preskriberat sedan många, många år. Det finns faktiskt otroligt lite dokumentation om smugglingen i Österbotten, trots att mycket tyder på att den var väldigt omfattande. Omsättningen av såväl pengar, alkoholmängder och inblandade personer var enorm. Det finns nästan bara tingsprotokoll över någon smugglare som åkt fast, vilket troligen bara hände någon procent, ja kanske promille, av alla de som var engagerade i spritsmugglingen. Och så finns det tidningsnotiser om när tullarna råkat hitta någon spritgömma. Men tullmyndigheterna antog själva att de bara lyckades hitta 5–10 procent av all smuggelsprit – och troligen en ännu mindre andel i Österbotten än längs Finlands södra och sydvästra kust.

Frågar man däremot de äldre i skärgårdsbyarna om smugglingen, kan de med ett hemlighetsfullt leende säga saker som att ”det smugglades nog i var och varannan gård här i skärgården förr” eller ”det är många hus här i byn som är byggda med smuggelpengar”. Med lite lock och pock kan man få dem att berätta anekdoter. Just i Molpe sägs det att de första bilarna i byn skulle ha köpts enkom för smuggeltrafiken och att det förekommit incidenter där länsmans bildäck skurits sönder för att hindra honom från att ta upp jakten på smugglare.

En gammal svartvit bild på stora stenar vid havsstranden, bland stenarna skymtar svarta kanistrar.
Spritsmugglare Harald Nymans lager. Harald Nyman fick titeln ”Spritkejsaren” då han fungerade som central organisatör för spritsmuggling och lagring i 1930-talets Helsingfors. Foto: Suomen Ilmailumuseo, Finnair Oyj / Ståhle, Gunnar 1929–1932

 

Dessutom smugglade man ju inte bara sprit, påminner mina sagesmän mig. Sjöfarare, vinterliggare och säljägare har i alla tider tagit med sig lite extra på hemvägen. Bland annat kaffe, te, socker, kryddor, mediciner, tyger och salt har varit viktiga importvaror i århundraden – speciellt under krigstider – som man långt ifrån alltid förtullat enligt rådande regler. En del produkter har ju varit helt lagliga, bara mera förmånliga till exempel i Sverige. Men smugglare har ofta också fört med sig något till försäljning, exempelvis var finländska cigaretter eftertraktade i Västerbotten på 1920-talet. 

Tydligen var speciellt kaffesmugglingen speciellt omfattande, även här i Molpe. Jag har läst om tre kaffesmugglare som gömde sitt lager på Väderskäret, en ö som numera växt ihop med Halsön. Den ena åkte fast och deporterades till Sibirien, men det blev till slut en fantastisk historia. Han inte bara lyckades rymma från fånglägret, utan tack vare att marsrevolutionen utbröt i Ryssland just då kunde han dessutom ta sig över gränsen. Och sedan traskade han hem till Molpe.

Det är spännande att föreställa sig de trevliga bybornas anfäder som huvudpersoner och de slumrande, lummiga öarna i Molpe skärgård som skådeplats för händelser som kunde passa på vita duken. För nittio år sedan, år 1931, ska myndigheterna till och med ha ordnat skallgång här på Bredskäret där min sommarstuga ligger. Då hade sjöbevakarna fått nys om att två rivaliserande smugglargäng hämtat ett stort antal kaffesäckar från ett fartyg som låg ankrat ute på Bottenhavet. Trots att de genom ett stort spaningsuppbåd bevakade alla tänkbara landstigningsplatser i trakten hade smugglarna slunkit genom nätet. Men när sjöbevakarna hittade en kaffegömma någonstans här på ön, hade den drabbade smugglaren tydligen stulit den andra smugglarens kaffeparti istället – och den tomma gömman hade myndigheterna sedan också hittat under skallgången. Det blev en salig röra i rätten när den ena smugglarligan stämde den andra för stöld. Skott ska visst ha avlossats en natt under vendettan också, men missat sitt mål med en armlängd eller så.

 

Smugglingen i Österbotten är något som ”alla” äldre skärgårdsbor verkar känna till, och något som ger de flesta av dem en svag ton av stolthet, lojalitet och äventyrslystnad i rösten. Visst har smugglingen romantiserats med tiden – jag erkänner mig också skyldig till att se smugglingen genom ett slags Robin Hood-skimmer. Men längs den österbottniska kusten är det även som om smugglingen som fenomen skulle representera de driftiga, modiga, smarta och uthålliga skärgårdsborna, som tog möjligheter tillvara och använde sin kännedom om skärgården till sin fördel. Det finns till och med ett stänk av hjältedyrkan i det hela – och det av helt förståeliga skäl.

Smugglingen i kust-Österbotten var även ett slags uttryck för en trotsig självständighet i förhållande till myndigheter eller övermakt. Vanligtvis förklaras en stor del av ortsbefolkningens lojalitet mot spritsmugglarna under förbudstiden med att den genomsnittliga finländaren helt enkelt inte stödde förbudslagen. Men speciellt i Österbotten efterträdde förbudstidens spritsmuggling dessutom ett par årtionden av aktiv motstånds- och frihetskamp. Under 1910-talet smugglade man istället aktivister, blivande jägare, flyktingar, spioner och emigranter längs etappvägarna över de vindpinade vinterisarna eller de höstmörka fjärdarna i Kvarken. Även vapen, trådlösa radiosändare och hemliga dokument smusslades under fiskenät eller gömdes i sälskinnsskor. I princip kan man säga att större delen av skärgårdsbefolkningen antingen var engagerade i eller välvilligt inställda till de här aktiviteterna. Av jägarna, som kom att spela en avgörande roll för Finlands självständighet, var ungefär 40 procent österbottningar och en stor del av dem svenskspråkiga kust- och skärgårdsbor.

 

Många hyllmeter har skrivits om Österbotten – landskapet som kallats ”landet Annorlunda” och vars befolkning beskrivits som ”ett vrångt och svårt folk”*. Men ingen har närmare studerat vilken roll själva landskapet spelat för utvecklingen av österbottningarnas karaktär. Min uppgift i projektet Människan och landhöjningen är att hitta och lyfta kopplingen mellan kulturhistorien, geologin och naturen i och intill världsarvsområdet Kvarkens skärgård. I praktiken innebär det att titta på hur människan påverkat – och påverkats av – det speciella landskapet, som formats av inlandsisen, landhöjningen och havet. 

Studerar man kulturhistorien genom ”världarvsglasögon” vecklar plötsligt ett helt nytt perspektiv ut sig som en karta. När det gäller smugglingen borde vi väl snarare jämföra det med ett sjökort, eftersom det framförallt är Kvarkens skärgård som spelat en avgörande roll för den omfattande smugglingen i Österbotten. Och ett mer idealiskt landskap för just smuggling får man söka efter  

Att det som idag kallas Sverige respektive Finland ligger så nära varandra rent geografiskt just vid Kvarken har vi naturligtvis inte den senaste istiden att tacka för. Det är en många hundra miljarder år äldre geologisk historia. Men däremot är det landhöjningens förtjänst att en så här mångfacetterad skärgård hunnit stiga upp ur havet just här, så passligt inför den tidsålder då smugglarna behövde den för att osedda ta sig över till Sverige eller ut på internationellt vatten.

 

Mellan de yttersta öarna på den svenska sidan respektive den finska sidan är det numera bara 22 kilometer. Med god vind har man kunnat segla från Björkö i Replot till Holmön på svenska sidan på fem-sex timmar. Snabbare gick det självklart med de motorbåtar som började synas på Kvarkens fjärdar från 1910-talet och framåt. Ute på öppet hav var smugglarnas båtar visserligen fullt synliga ifall tull- eller polismyndigheterna också skulle råka befinna sig där. Men vanligtvis skedde smuggelfärderna under mörka höstar och i sämre väderförhållanden.

En annan fördel med det geografiska läget var att ju längre norrut man kom från den mer omfattande, men samtidigt bättre övervakade spritsmugglingen i Finska viken, desto mer kunde smugglarna ta betalt för spriten. En liter alkohol kostade upp till fyrdubbelt mer i Uleåborg än i Helsingfors. Smugglingen gav alltså rätt många fiskare och småjordbrukare i skärgården en nätt biinkomst, även om det bara var ett fåtal spritkungar som blev riktigt rika. Startkapital till ett och annat företag har smugglingen dock gett, sägs det.

Det bästa skyddet hade smugglarna dock av själva skärgårdens utformning. Inom världsarvsområdet Kvarkens skärgård finns det över 5600 öar och från Kristinestad i söder till Larsmo i norr finns det några tusen till. Det betydde tusentals öar att köra på andra sidan av när man såg tullarnas båt, hundratals vikar att gömma sig i och tiotals smala sund att gena igenom. Därtill fanns ett oräkneligt antal grynnor, undervattensgrund, klippor och stenar som smugglarna kunde hoppas att förföljande båtar skulle köra på grund på. 

 

Den avgörande skillnaden var ändå smugglarnas lokalkunskap och sjövana. De hade rört sig på sjön så gott som varje dag under hela sina liv. De visste var de omärkta farlederna gick, vilka små vikar som dolde öppningen till flador och de visste var de av inlandsisen slumpmässigt dumpade flyttblocken och blockfälten fanns. Om farvattnen i Kvarkens skärgård sägs det att det inte gäller att veta var stenarna finns, utan att veta var de INTE finns. Visserligen påstods det att lokala smugglare kunde ta tjänst som tullare och vice versa, och då fanns lokalkunskapen i båda lägren. Men bara i undantagsfall hade myndigheterna råd med lika bra utrustning som skurkarna, eller bättre.

Skärgårdens beskaffenhet erbjöd dessutom smugglarna en oändlig mängd tillfälliga gömställen för sitt kontraband. Det berättas att smugglarna i Korsnästrakten grävde ut riktiga små källare för smuggelgodset i stenrösen och klapperfält ute på anonyma grynnor och holmar. Eller snarare plockade, för stenarna i ett klapperfält kan man ju bygga med lite som med ett barns träklossar. Och har man någonsin sett Kvarkens skärgård, så baxnar man nog vid blotta tanken på att vara tvungen att leta efter något bland stenarna – för det finns ju såna obeskrivliga mängder sten! Och mycket av den stenen har vi ju inlandsisen under den senaste istiden att tacka för – fast jag tvivlar på att någon smugglare faktiskt insåg sambandet, trots att landhöjningsfenomenet blev allt mer känt under 1900-talets första årtionden. Bland annat kunde man läsa artiklar om det i lokaltidningarna eller lyssna på föreläsningar i ämnet från inhemska Rundradion under 1920-talet.

En havsvy i lugnt väder och en regnbåge i horisonten.
Utsikten från artikelskribentens köksfönster, Halsön rakt fram. Foto: Liselott Nyström Forsén

 

Utanför mitt köksfönster stämmer den namnlösa holmen fullkomligt in på beskrivningen av ett idealiskt spritgömställe. Om man räknar med landhöjningen på 9 millimeter per år i Kvarken och vet hur strandsuccessionen brukar förlöpa, så ser man att den här holmen troligen var ett trädlöst litet skär med några klippor på under 1920- och 1930-talet. Kanske var det där som fyra Molpebor en månljus natt blev överraskade av poliser? Männen hoppade snabbt i båten och tänkte ge sig iväg, men motorn startade inte och de fick snopet staka sig tillbaka till stranden. Fast de menade såklart att de absolut inte hade något att göra med de 40 spritkanistrar som hittades undangömda under mossa och ris i klippskrevorna i närheten. Kanske polisen alltså missade några kanistrar, som den törstige sommarstugeägaren sedan hittade?

Fördelen med den här holmen som smuggelgömställe var att den var ett skär bland så väldigt många andra – som dessutom inte tillhörde någon enskild person. Den mesta mark som landhöjningen rest ur havet tillhör fortsättningsvis byarna. Tillandningarna är än idag till största delen samfälld mark som ägs och förvaltas av byns skifteslag, samfällighet eller fiskelag. Naturligtvis kunde smugglare gömma sprit varsomhelst, oavsett vem som ägde marken, men med markägoförhållanden av den här sorten blev det ofta hart när omöjligt för myndigheterna att binda en spritgömma till någon enskild person.

Till och med i havet kunde man gömma spritkanistrar. Att lägga några kanistrar i tygsäckar och sänka dem till botten verkar ha varit det vanliga. Men även sprittorpeder, eller så kallade gäddor, ska ha förekommit här. Även när sjöbevakningen fick tillgång till flygplan var spritkanistrarna troligen inte lätta att urskilja bland de kantiga stenarna på havsbotten i Kvarken. Hann myndigheterna trots allt före, kunde man oftast kompensera förlusten med vinsten från nästa smuggelresa.

Det var faktiskt inte länge alls sedan som smugglare seglade förbi ute på fjärden utanför mitt köksfönster – mitt på ljusan dag! Där kom de på rad, en tio, elva allmogebåtar med oblekta segel, tredubbla par åror och besättning i tidsenlig klädsel. Det var naturligtvis deltagarna i Smuggelrodden. Smugelroddin, som den kallas på dialekt, är ett relativt färskt publikevenemang, som vi hoppas ska bli en tradition i Molpe på samma sätt som Postrodden över Kvarken mellan Björköby och Holmön. Båtlagen i den här tävlingen får varsin säck med kaffe, startar från Molpe strömmen och seglar eller ror de ungefär 20 kilometrarna just runt Bredskäret. Den som kommer först i mål med sitt smuggelkaffe vinner. Smugglingen kan i sanning sägas vara en viktig del av kulturhistorien i Kvarkens skärgård, hur illa sedd den än varit i vissa kretsar. Men numera är ju allt preskriberat och förlåtet, och Smugggelrodden är ett fantastiskt sätt att ta vara på den här biten av vårt kulturarv. 

 

 

Liselott Nyström Forsén.
Foto Piia Orava.

Artikelförfattaren Liselott Nyström Forsén leder projektet Människan och landhöjningen, som pågår till sommaren 2022. Det finansieras av Undervisnings- och kulturministeriet, KulturÖsterbotten, Svenska Kulturfonden och Forststyrelsen, och projektägare är Världsarvet i Kvarken rf.  Av materialet görs bland annat en omfattande audioguide och skräddarsydda guideprodukter för aktörer inom besöksnäringen. 

Lyssna på audioguiden på audioguide.kvarken.fi
Läs mer på highcoastkvarken.org

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2021.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!